Igår morse halkade jag i stentrappan som leder från huset ner till vägen och fick högerfoten under mig i en onaturlig vinkel. Där låg jag med en stukad fossing.
Som tur var så var Bi med och kunde hjälpa mig in i huset. Hon slaktade rådigt en piazzavakvast så att jag kunde ha skaftet som käpp när jag hoppade omkring på ett ben under förmiddagen.
Framåt eftermiddagen kunde jag linka utan käpp och även om foten var rejält svullen beslöt jag mig för att åka in till kursen. Man vill ju inte missa en enda gång.
Här syr jag fast boken i bindgarnet. Boken ligger i en sk häftlåda.
Varje gång ett ark är färdighäftat så gör man en låsning vid sista låsspåret.
När boken är färdigsydd så skär man loss den från häftlådan.
Ryggen limmas och bindgarnet pillas upp så att det blir som änglahår.
Det limmas sedan fast på försättsbladet och man sprider ut det som små solfjädrar.
Nu är det dags att renskära boken. I kurslokalen står det en fantastisk maskin som skär genom papper som om det vore smör.
Om ni tittar noga kan ni se hur ojämna bokens pappersark är.
Nu går kniven ner i boken som jag har passat in noga i maskinen.
Titta så fint det blev, alldeles jämt!
Sen är det dags att runda ryggen och göra falskanter. Man spänner fast boken i en falspress så att ca 5 mm sticker upp och fuktar den limmade ryggen med en våt trasa. Sen bankar man med två stycken falshammare, en för höger sida och en för vänster. Det ska låta som en gammal fiskebåt om man gör rätt.
Så här ser det färdiga resultatet ut. Jag har bankat så att jag har fått en nedvikt falskant på varje sida.
Nu är det dags att limma på kapitälband och gasväv på ryggen.
Här ser ni kapitälbandet. Det finns i alla möjliga färger och jag valde ett grönt eftersom försättsbladen är gröna. Snyggt tycker jag.
%20(2).jpg)
18 kommentarer:
Intressant! Inte visste man att det ligger ett sådant enormt arbete bakom hantverksmässigt bokbinderi. Böcker måste ha kostat en förmögenhet en gång i tiden!
Fasen vad roligt det verkar vara! Vilken känsla att kunna binda en bok alldeles själv. En såsn kurs ska jag gå nån gång. Och åter blir jag fascinerad av dina pedagogiska steg-för-steg-bilder. Lysande!
PS. Hälsa Poppy en mammakram DS
Christina! Får jag länka dina fina bokbindarbilder till mitt bokskattinlägg?
Det går undan för dig.
Var rädd om foten!
Margaretha
Så vackert det blir. Vilket otroligt hantverk. Tack för att du visar! Hur är det med mamma Poppan idag?
ab: Det visste inte jag heller förrän jag satte igång själv.
Ja, böcker måste ha kostat en slant förr i tiden.
Susan: Det ä r lika roligt som det ser ut! Jag kan verkligen rekommendera en sån här kurs, du skulle älska det!
Har kramat Poppy från dig :)
Mira: Ja visst får du det, bara roligt!
em: Ja, det pinnar på rätt bra. Vi ska hinna två böcker innan kursen är slut. Ett klotband och ett i skinn tror jag att det var.
Jag ska iväg till apoteket och skaffa ett stödförband idag. Det var rätt dumt att åka in till Örebro igår :(
Eva: Hoppsan, du kom emellan!
Ja visst blir det snyggt! Bara en sån sak som rundningen på ryggen... :D
Mamma Poppan och vappen mår bra. Poppan är fena på att få vappen att ligga rätt...mot juvren.
Aj, aj! Det kan göra hiskeligt ont att stuka foten. Hoppas att det känns bättre snart.
Tänk, det finns så många gamla hantverk som en "tummen-mitt-i-handen"-tjej som jag inte ens har en aning om. Det är ju en gammal kulturskatt du beskriver! Trevligt!
Glömde ju säga "krya på foten"!
Ängla-Tapas: Det är verkligen en kulturskatt och det är fantastiskt att det forfarande finns folk som kan lära ut hantverket. Vår lärare är 86 år, det du!
Foten ja, idag går jag på imprem :(
Eva: He he...alla bara bryr sig om Poppan ;)
Ååå, att stuka foten kan vara förfärligt .., säger en som dråsade omkull med träskor i Grekland .., och fick ta taxi hem till hotellet .., oj, så ont jag hade!
Om jag säger att jag är mäkta imponerad av bokbinderiet, så är det nog en underdrift.
Elisabet: Man blir verkligen handikappad, och att stuka foten på en semesterresa låter verkligen tråkigt.
Hoppas att inte hela din Greklandsresa blev spolierad!
Å så vackert! Och det där gröna bandet!!!!!!!
Men stackars dig! Jo tack, jag har också vrickat mig i din trappa... den är lite förrädisk. Borde du inte röntga foten? Aj aj aj
Otroligt intressant. Kanske var inte arbetskraften så dyr förr i tiden? Fast å andra sidan, det var väl inte så vanligt med stora bokhyllor hos gemene man?
Eva H-höjden: Har du vrickat foten i vår trapp? När då, undrar för tidigt senil?
Nä, jag tror inte att jag behöver röntga eftersom jag kan linka. Jag tror inte att man kan stå på en bruten fot...eller?
Bloggblad: Det är antagligen som du säger, arbetskraften var billigare förr och hade man råd med ett privat bibliotek så var man rik..
Även om det gör väldigt ont att stuka foten kan jag lova dig att du hade vetat om den var bruten. Jag har brutit foten och det var ingen tvekan för min del - bara ljudet... urk...
Du kan därför knapra vidare på dina värktabletter och invänta god bättring.
Ängla-Tapas: Det var väl det jag trodde, ingenting brutet alltså men stukat.
Jag knaprar vidare....tack!
vi börjar bli proffs på det här nu!
Skicka en kommentar