Helg i Hova

Gaia i röd väst till vänster om Eva

I går åkte vi ner till Hova för att fira Eva som fyllde jämna år.
Eva och jag har känt varandra sedan 20-årsåldern och kan varandra utan och innan snudd på.
Vi är båda lika hundtokiga och Eva har en flock hundar som hon kan gå lös med nästan varsomhelst.
Eva har flyt och litar på sina vovvar.
Själv är jag världens pjoskismatte och tror att mina hundar ska bli överkörda så fort de sticker iväg, eller vargdödade eller vad som helst lika gräsligt.
Evas flock gör att jag vågar testa med Gaia igen, hon som en gång i tiden gick så bra lös men sen började vara borta i timmar, tills jag fick nog och kopplade upp henne för gott.
Det går hur bra som helst, Gaia gör avstickare men kommer igen....och igen.

Här utfodras fem hundar i full sämja i Eva kök, alla är så vänliga mot varandra, inget tjafs och inga morranden.

Vi åker förbi Napoleon för att lämna läderremmar och Claes har fått på kapellet. Kapellet hör egentligen till en 404:a, så det passar inte riktigt som ni kan se. Så småningom ska det sys om så det kommer att se helt perfekt ut.
Jag tycker redan det ser perfekt ut, så himla snyggt! Som taget ur en filminspelning med tanke på  både bilens och kapellets patina, väntar mig nästan att Jean Gabin ska sticka ut huvudet ur framrutan och vifta lite franskt med kardan.
Jag kan knappt fatta att den här bilen är på riktigt.

Sen kommer vi hem och jag funderar på var jag ska placera fågelbadet jag gjorde nere hos Bi.
På marken eller kanske på en sockel?

Napoleon - min drömbil alla kategorier.

En gammal kämpe fastfrusen på en skogslägda utanför Burträsk 2009

Bilden ovan föreställer mitt första möte med Napoleon och det var sannerligen inte kärlek vid första ögonkastet.
Jag stod på en skogslägda utanför Burträsk tillsammans med Claes och stirrade på ett fastfruset vrak och undrade vad jag gjorde där, och ångrade djupt vad jag hade utsatt gode vännen för på den här bilhämtarturen.
Jag kände mig inte lite galen.

Utanför stationen 2011

Napoleon, som är döpt efter en tidigare ägare som faktiskt hette Sixten Napoleon i förnamn, blev hämtad förra våren med trailer av Eje och Bosse från Västergötland. Nu skulle Napoleon få vård och ansiktslyft nere i Claes verkstad. Min tacksamhet känner ingen gräns.

Bosse kollar Napoleons underrede och tackar diskret nej till eventuellt svetsjobb...förstår inte varför?

Några timmar senare befinner sig Napoleon i ett ombyggt hönseri i Hova bredvid en Edsel -59:a ...

...men kan heja på en artfrände i motsatta hörnet, en Peugeot 301 från 1935. Tryggt.

I vintras såg det ut så här i Claes verkstad, det gamla hemmabyggda träflaket är avskalat och dumpat, karossen har blivit vaxad, en ny tjusgrill fyndad i Karlskoga monterad och Claes har satt ihop en motor av två:

Håkan, jag och Il Maestro stärker oss med varsin screwdriver (vodka och apelsinjuice) efter lite skruvdragande tillsammans. I Claes verkstad blir både bilar och folk ompysslade.

I helgen som gick så såg det ut så här. Nya plåtlämmar på flaket och kapellbågar monterade. Vi har fyndat ett originalkapell i Täby till en 404 pick up som med smärre justeringar passar till 403:an.
Kapellet är sytt av sån där gammal presenning som fanns förr, jag tänker 'pappa' , det står liksom Bengt över hela presenningen.

Här står den lilla lastbilen som heter 'camionette' på franska. Camion betyder lastbil och camionette betyder liten lastbil - och det är precis vad den är.

Nu har Napoleon fått sällskap av en riktig skönhet, en Ford Fairlane -56 i den mest underbara färg jag kan tänka mig, emeraldgrön. Till och med klädseln går ton i ton.

Verkstadsmästaren själv avnjuter en kall pilsner.

Jag hittade det!

I kväll hittade jag det borttappade videoklippet när Claes och Håkan får igång Napoleon en kortis i somras.
Att det låter så illa beror på att startkransen är trasig i den befintliga motorn...fast jag tycker ändå att det låter som ljuv musik... som ni kanske hör!
Skruva upp volymen!

Skyddshelgon för de som färdas

Om man vill vara på den säkra sidan, och slippa råka ut för olyckor med bilen, då bör man införskaffa en liten plastplakett som föreställer helgonet Sankt Kristoffer och sätta fast på instrumentbrädan.

Sankt Kristoffer-plaketter går att köpa på varje supermarché eller bensinmack i Frankrike, och som tur var så hittade jag en extra i gömmorna idag för Napoleon.

Har man som jag läst Modesty Blaise så förstår man att det finns helgon för allting.

Sankt Kristoffer är de vägfarandes skyddshelgon. Om ni vill veta varför så klicka på länken!

Ringo Starr bar t ex en Sankt Kristoffer-medaljong som han hade fått av en snäll och omtänksam faster, just p g a att beatlarna befann sig på resande fot så ofta.



Vill man verkligen se en massa intressanta tolkningar av helgonet i fråga kan man klicka här.

Första advent på stationen

I morse var det härligt att stiga upp i ottan och ha ljus i nästan varenda fönster.
Poppan står och beundrar och begrundar.


Hela söndagen ägnades åt Napoleon, termost-bilen från Burträsk som är döpt efter en tidigare ägare.
Jag fick hjälp av Håkan att bl a kolla vilken diameter bromscylindrarna har framtill, för att kunna beställa rätt reparationssats från Frankrike. Det är mycket med det här, och jag måste erkänna att det är första gången jag verkligen är nyfiken på vad det är som gör att en bil rullar. Jag älskar att köra de här gamla finingarna, men har aldrig haft något intresse av att meka förut.
Nu känns det som om jag medverkar till någon slags återfödelse av den här gamla slitvargen.

En stjärna kommer kanske att lysa särskilt starkt över garaget den 24 december...

Napoleons gudföräldrar på besök och termostens gåta löst

I lördags eftermiddag kom Claes och Kerstin på besök.
Claes är den ädelmodige som hjälpte mig att hämta hem Napoleon från Burträsk om ni minns?

Ungefär samtidigt tittade K-J förbi, ägare av bl a en Citroën B11 Cabriolet 1939 och därför intresserad av allt franskt på hjul.
På bilden nedan syns K-J med Mont St Michel i Bretagne i bakgrunden. Jag har bett att få lägga ut bilden för jag tycker bilen är en sådan skönhet, och bakgrunden är ju heller inte fy skam.


Det blev besök i garaget med allihop och Napoleon undersöktes noga. Claes konstaterade belåtet att Napoleons motor gick runt, bara en sån sak.
Allt såg bra ut och det enda som fattades var ett spridarrör.
Sedan lystes det med lampor och Napoleon är nästan rostfri. Claes knackade på golvet i förarhytten, och istället för att köra handen rakt genom golvet hördes bara ett bankigt ljud av frisk plåt.


Efter att ha konstaterat att Napoleon är en man i sina bästa år, slog vi oss ner, gudföräldrarna, Håkan och jag och åt Sukiyaki, en Striberg Sukiyaki som Povel skulle ha uttryckt det.


Här försöker Hjälten från Burträsk få ordning på sina ätpinnar.

Sedan blev det ostbricka med alla goda ostar från Falbygden som Lisette hade tagit med sig hit förra helgen.
Till ostarna hörde en liten bok, och ur den läste Claes högt:

Enligt en ofta berättad (men overifierad) historia är osten 9000 år gammal. En arabisk köpman skulle ridit en skumpig kamelfärd med en skinnpung fylld med getmjölk i bagaget. Värmen och kamelens vaggande omvandlade mjölken till ostmassa och vassle.

I det här inlägget skrev jag om den märkliga osten i min termos, den så kallade Termosten.
Nu torde gåtan vara löst, eller hur? Skinnpung eller termos går på ett ut, och en kamel eller en wobblande Volvo verkar inte heller vara någon större skillnad.


Titta vilken fin verkstadshandbok till Peugeot 203 Utilitaires jag bytte till mig av K-J! Det är föregångaren till min 403 pickup och ser ni att boken har en rygg av handmarmorerat papper!
Så fint de gjorde förr, dekorerade t o m verkstadshandböcker.

Nu startar vi...

Tack alla som lämnat kommentarer till inlägget nedan! Jag har fnissat hela dagen...och lärt mig en hel del om färskost.

Nu sätter vi igång tillverkningen.
Vi behöver fler termosar, så om någon har en över så tar vi ödmjukt emot den!

Klicka på bilden.

Västerbottenost i termos per automatik?

Något besynnerligt hände i min termos under bilhämtarresan till Burträsk.

Innan vi åkte från Striberg fyllde jag en stor termos med kaffe och en liten med varm mjölk.

Väl hemma igen skulle jag rengöra termosarna, och blev så förvånad när det bara kom vatten ur mjölktermosen.
Kikade i termos-mynningen och upptäckte en stor vit propp. Skakade och ut kom en stor klump som vid noggrannare undersökning visade sig vara färskost av prima kvalitet.
Vattnet var vassla och kvar var en jättesmarrig ostklump som jag och pälstjejerna delade på.

Men hur gick det här till?

Blir mjölk till ost per automatik om man passerar Burträsk?

Första delmålet.

Igår kväll lyckades vi få av det ruttna hemmabygget på flaket, och forsla iväg det till tippen.
Det var betydligt tyngre än vad vi hade trott, men vi fick hjälp av grannen Bosse. Av kom det!

Första delmålet avklarat.

Precis när vi var klara kom Eva H-höjden puttrande med sina tre hundar, för att äta middag och sova över.
Eva och jag har precis samma smak, så hon blev eld och lågor över pickisen och synade den från alla håll.

Jag förstår att det är många som inte fattar vitsen med en sån här bil.
Ingela t ex skrev så här i en kommentar till förra inlägget:

"Kan inte påstå att jag förstår hur nån vill ha en sån bil, över huvud taget att ha en bil till nåt annat än att transportera sig själv och tillbehören med..."

Jag kan förstå den inställningen, men jag måste slå ett slag för Napoleons fördelar.
Det är alltså pickisen som numera heter Napoleon efter en tidigare ägare i Västerbotten.

Napoleon får lasta 825 kg vilket inte är lite det! Det gör honom till en formidabel bruksbil...om vi lyckas få fart på honom vill säga.

I morse plåtade vi Napoleon med Evas hundar på flaket, så så här ser han ut utan camper.

Några bilder från Frankrike, från tiden det begav sig, där ni kan se hur pickisen ser ut med ställning och kapell.

Tokresa, epilog

Kl 7 på morgonen öppnade frukostbufféen på Scandic i Ö-vik, och när jag träffade Claes i foajén så hade han redan varit ute och varmkört bilen, skrapat is från rutor, hittat lite cementblock som ytterligare barlast och kollat läget rent allmänt.
Själv kunde jag knappt öppna ögonen och fumlade efter kaffet med darriga händer.

Efter nattens lite elaka drömmar så tedde söndagsmorgonen sig ljus. Fossilen på släpet såg plötsligt vacker ut, och jag skrev ett litet hej på vindrutan. Kände mig lite småförälskad igen. Fossilen var i prima skick - om man tittade lite noggrant. Inte mycket rost där det var känsligt, faktiskt väldigt bra helt enkelt.

Ställde upp Claes för fotografering i gryningen innan vi startade färden söderut.
Claes - min hjälte!


Solen gick upp över ett frostnupet landskap och strax söder om Ö-vik kom vi in i en dimbank, alla fyra däcken på bilen tappade plötsligt fästet och trailern med fossilbilen började dessutom vobbla.
Vi hade inte kört ihjäl oss i den farten Claes höll, men vi hade voltat med alltihop.
Jag tror vi höll var sitt äpple i handen, och mitt hjärta stannade nästan.
Claes såg outgrundlig ut och sa med lugn och allvarlig röst:

- Håll i dig nu Christina!

Vi gled...och gled och släpet vobblade...

Claes saktade farten men vi var på väg mot ett lågt vägräcke ,sedan en slänt. med hela ekipaget,
Sen tog isfläcken överraskande slut, däcken fick fäste igen och Claes lyckades hålla oss kvar på vägen.

Efter det så kände vi oss lite bättre till mods, faktiskt.

Claes är inte bara en skicklig bilförare, han är terapeut också.

Vi tillryggalade mil efter mil, och Claes la upp ett litet arbetsschema för mig.
Arbetet med bilen som gungade och vobblade på trailern skulle jag ta i etapper. Först lossa hjulen, sedan kolla om motorn gick runt.
Gjorde den inte det så skulle jag hälla dieselolja i vissa motorutrymmen och låta stå i några månader, sedan gunga bilen fram och tillbaka. Allt uttalat med en lugnande röst.

Ja, ni fattar - så där höll han på! Jag började långsamt tro att bilen som jag såg gunga i backspegeln kunde bli brukbar igen.

Etapper, en sak i taget, små korta delmål...

När vi kom till Höga-kustenbron var jag på topphumör, och vi stannade igen och lassade på stenar från brobygget. Vi fick ihop några rejäla saker och kunde öka marchfarten till nästan 80 km/tim.




Här langar Claes på stenar som har blivit över från brobygget.


Ser ni gräsklipparmotorn till vänster?





Äntligen hemma!

På en skogsåker i Västerbotten

På adressen i Burträsk finns varken säljare eller bil, däremot säljarens stackars son.
Sonen ber oss följa efter och tar med oss på en färd långt ut i skogen, ut i ingenting.
Där, på en oländig åkerteg, står min bil sorgset fastfrusen i marken och med låsta fastrostade hjul.

Sonen har försökt dra loss den på förmiddagen men inte lyckats. Den går inte att rubba.
Medan mörkret faller liksom temperaturen stirrar vi på scenen framför oss.
Vi hade räknat med att komma ner en bit i Sverige innan vi övernattade, men inser att det här kommer att ta tid.

Claes kopplar bort trailern från sin bil, kör ner på åkern och lyckas till slut dra loss pickisen varvid hans bil plötsligt börjar koka.
Det bolmar om motorhuven och vatten skvätter och pyser och det ser ut som rena vulkanutbrottet.
Just där och då känns Striberg väldigt avlägset, och jag ångrar hela tokresan.

Jag vågar knappt titta på Claes, men jag ser ju hur sammanbiten han ser ut.
Hur har jag kunnat dra in honom i den här soppan?
Claes tror att topplockspackningen eventuellt har gått. Det känns som om vi kommer att bli kvar i Burträsk länge.
Jag hoppar omkring och försöker vara behjälplig men känner mig helt onyttig.
Vi väntar en stund, fyller på vatten, som försvinner direkt. Fyller på mer vatten...som också försvinner. Tredje ggn stannar det kvar och Claes startar bilen, kopplar på trailern och kör ner till pickisen.

Uthyrningsfirman hittade ingen vev till trailern, så där står vi och försöker vinscha upp en tung bil med en skiftnyckel.
Nja, vi och vi!!! Killarna vevar medan jag åtar mig den tunga uppgiften att hålla i pickisens ratt så att den hamnar rätt på släpet.

Efter mycket om och men har vi slutligen fått upp pickisen, som jag känner att jag inte vill ha längre. Den har förlorat sin charm helt och hållet.
Vad har jag gjort?
Hur ska jag någonsin få ordning på ett sådant här vrak till bil?

Claes tar sats för att komma över alla ställen där hela ekipaget kan köra fast på åkern så att vi kommer ut på skogsvägen i alla fall.

Vi styr mot Burträsk igen, och stannar vid macken.
Fyller luft i däcken och kollar kylarvätskan. Vattnet är kvar.


Sen kör vi den 10 mil långa vägen till Umeå. Den är mörk och ödslig. Vi möter nästan inte en enda bil.
Släpet är baktungt och börjar vobbla. Det känns sjösjukt och väldigt obehagligt och vi kan inte köra fortare än 60 km/tim.
Vi skulle behöva lägga på barlast där fram men vågar inte stanna för risken att bli stående i mörkret.

När vi kommer till Umeå stannar vi och letar barlast. Medan jag går på toa har Claes hittat ett gammalt däck, en kasserad gräsklipparmotor och lite annat plock som han pular in under bilen längst fram på släpet.

När vi kör vidare kommer vi upp i en toppfart på 65-70 km/tim.
Medan Claes kör skämtar vi om vad jag ska säga när jag ska försöka få den här gamla bilen påregistrerad igen (nu pratar vi verkligen framtid).
Den tidigare ägaren heter Napoleon i förnamn och säljaren i sin tur är namne med en mycket känd mördare.
Detta ska jag tala om när jag ska bevisa att bilen är min.
Undrar vad jag kommer att få till svar?

Vid tiotiden på kvällen ger vi upp och tar in på Scandic i Ö-vik.


På natten drömmer jag om mitt bilvrak.

Tokresa, prolog

Nu har jag lugnat ner mig, sovit ut och hämtat lite krafter så nu kan jag berätta om tokresan till Burträsk.
Vännen Claes hade på ett tidigt stadium erbjudit sig att köra biltrailern för att hämta hem renoveringsobjektet där uppe i norr.
Denna fantastiska man kom på fredagkvällen direkt från jobbet i Västergötland, knoppade och så startade vi på lördagsmorgonen kl 05:45 från Striberg.

För mig som är van vid skyltar från södra delen av Sverige så såg det oerhört exotiskt ut när vägskyltar som angav kilometeravståndet till Haparanda började dyka upp.


Jag satt och joddlade av förtjusning under uppresan.
Tänk att få se Höga kusten - bron i verkligheten, åh så vackert, och köra över den brumm brumm...


Vi körde non-stop, så det var inte tal om att stanna och plåta snygga vyer. Det gällde att hänga med kameran i bilfönstret, klick klick.
Jag vet inte hur många suddiga bilder av björktoppar jag har från den här resan.
Solen gassade och landskapet var bedövande vackert!


Efter en oändlighet närmade vi oss så Burträsk framåt seneftermiddagen.
Jag hade fått en adress inne i samhället så jag ringde säljaren för att tala om att vi snart var där.
Knaster knaster....hallå?
Då visade det sig att säljaren inte alls befann sig i Burträsk som han hade sagt, utan i Luleå på jobb.

En riktig cliffhanger eller hur?
Och så undrar man om det är bär eller gravmark som köpes...

Striberg - Burträsk, tur o retur

Äntligen hemma igen efter en bilhämtar-resa som inte blev som vi hade tänkt oss riktigt, t o r Burträsk, Västerbotten.
Aldrig att jag skulle vilja göra om det, men det var en upplevelse - så mycket kan jag säga.
Jag är helt färdig, för att inte tala om vad vännen Claes ska vara vid det här laget! Det var han som körde hela resan eftersom han har lastbilskörkort vilket krävs vid såna här transporter.
Vi startade kl 05.45 igår morse från Striberg och så här såg det ut vid macken i Burträsk i går kväll.

Jag kommer att ligga lågt med att både blogga och surfa några dagar, det känns som om vi skulle behöva en veckas semester efter de här strapatserna.