Helg i Hova

Gaia i röd väst till vänster om Eva

I går åkte vi ner till Hova för att fira Eva som fyllde jämna år.
Eva och jag har känt varandra sedan 20-årsåldern och kan varandra utan och innan snudd på.
Vi är båda lika hundtokiga och Eva har en flock hundar som hon kan gå lös med nästan varsomhelst.
Eva har flyt och litar på sina vovvar.
Själv är jag världens pjoskismatte och tror att mina hundar ska bli överkörda så fort de sticker iväg, eller vargdödade eller vad som helst lika gräsligt.
Evas flock gör att jag vågar testa med Gaia igen, hon som en gång i tiden gick så bra lös men sen började vara borta i timmar, tills jag fick nog och kopplade upp henne för gott.
Det går hur bra som helst, Gaia gör avstickare men kommer igen....och igen.

Här utfodras fem hundar i full sämja i Eva kök, alla är så vänliga mot varandra, inget tjafs och inga morranden.

Vi åker förbi Napoleon för att lämna läderremmar och Claes har fått på kapellet. Kapellet hör egentligen till en 404:a, så det passar inte riktigt som ni kan se. Så småningom ska det sys om så det kommer att se helt perfekt ut.
Jag tycker redan det ser perfekt ut, så himla snyggt! Som taget ur en filminspelning med tanke på  både bilens och kapellets patina, väntar mig nästan att Jean Gabin ska sticka ut huvudet ur framrutan och vifta lite franskt med kardan.
Jag kan knappt fatta att den här bilen är på riktigt.

Sen kommer vi hem och jag funderar på var jag ska placera fågelbadet jag gjorde nere hos Bi.
På marken eller kanske på en sockel?

Napoleon - min drömbil alla kategorier.

En gammal kämpe fastfrusen på en skogslägda utanför Burträsk 2009

Bilden ovan föreställer mitt första möte med Napoleon och det var sannerligen inte kärlek vid första ögonkastet.
Jag stod på en skogslägda utanför Burträsk tillsammans med Claes och stirrade på ett fastfruset vrak och undrade vad jag gjorde där, och ångrade djupt vad jag hade utsatt gode vännen för på den här bilhämtarturen.
Jag kände mig inte lite galen.

Utanför stationen 2011

Napoleon, som är döpt efter en tidigare ägare som faktiskt hette Sixten Napoleon i förnamn, blev hämtad förra våren med trailer av Eje och Bosse från Västergötland. Nu skulle Napoleon få vård och ansiktslyft nere i Claes verkstad. Min tacksamhet känner ingen gräns.

Bosse kollar Napoleons underrede och tackar diskret nej till eventuellt svetsjobb...förstår inte varför?

Några timmar senare befinner sig Napoleon i ett ombyggt hönseri i Hova bredvid en Edsel -59:a ...

...men kan heja på en artfrände i motsatta hörnet, en Peugeot 301 från 1935. Tryggt.

I vintras såg det ut så här i Claes verkstad, det gamla hemmabyggda träflaket är avskalat och dumpat, karossen har blivit vaxad, en ny tjusgrill fyndad i Karlskoga monterad och Claes har satt ihop en motor av två:

Håkan, jag och Il Maestro stärker oss med varsin screwdriver (vodka och apelsinjuice) efter lite skruvdragande tillsammans. I Claes verkstad blir både bilar och folk ompysslade.

I helgen som gick så såg det ut så här. Nya plåtlämmar på flaket och kapellbågar monterade. Vi har fyndat ett originalkapell i Täby till en 404 pick up som med smärre justeringar passar till 403:an.
Kapellet är sytt av sån där gammal presenning som fanns förr, jag tänker 'pappa' , det står liksom Bengt över hela presenningen.

Här står den lilla lastbilen som heter 'camionette' på franska. Camion betyder lastbil och camionette betyder liten lastbil - och det är precis vad den är.

Nu har Napoleon fått sällskap av en riktig skönhet, en Ford Fairlane -56 i den mest underbara färg jag kan tänka mig, emeraldgrön. Till och med klädseln går ton i ton.

Verkstadsmästaren själv avnjuter en kall pilsner.

Jag hittade det!

I kväll hittade jag det borttappade videoklippet när Claes och Håkan får igång Napoleon en kortis i somras.
Att det låter så illa beror på att startkransen är trasig i den befintliga motorn...fast jag tycker ändå att det låter som ljuv musik... som ni kanske hör!
Skruva upp volymen!

Pekblinker på en Peugeot 403 från 1956

Vi lyckades starta Napoleon i juli, han morrade och jag jublade utanför garaget.
Jag har förgäves letat, men måste ha raderat  den historiska filmsnutten av misstag. 
Det var hjälten från Burträsk, som var här med med sin fru Kerstin, som lyckades få igång den gamle kämpen.
Så synd att jag har förlagt filmfilen. Fattar inte.

Istället lägger jag ut en liten filmsnutt från augusti, när Rolf från Karlskoga kom förbi och hjälpte oss att få igång Håkans 404:a, bara sådär.
Finbil åkte han också, och jag var ju bara tvungen att filma pekblinkern in action så att säga.
Hör ni ljudet när den dunsar till?

Första bilen jag åkte i som barn var just en 403, - 56, med pekblinkers.
Jag till vänster med gullig mössa, vitsippor och boll.

Vilka människor det finns!

I somras knackade det på dörren, och det var ett par från Borlänge som hade läst om oss i tidningen Land.

Lars, som mannen heter, visade sig vara en tvättäkta Peugeot-nörd utan att för den skull vara med i veteranbilsklubben.

Vi bjöd in dom på fika, och lite senare visade vi nytillskottet, Napoleon, för dem.

Lars lutade sig in i förarkabinen, fick något saligt i blicken medan hans fru Ulla inte var lika imponerad - men tålig.

- Ah, det luktar gammal Peugeot, utbrast Lars med värme och lite darr på stämman. Håkan och jag tittade ömt på honom.

Poppan också.

Lars berättade att han hade en fungerande dieselmotor till en Peugeot 403, med så gott som ny bränslepump, nya lager etc - var vi intresserade?

Det var klart vi var intresserade.

Vi gjorde upp om att höras vidare när klubbens reservdelsträff genomfördes i Borlänge i september.

För en vecka sedan hördes vi av, och jag undrade vad Lars ville ha för motorn men han var mycket hemlig. Jag fick bara svävande svar.

Några dagar innan vi skulle åka så ringde jag Lars igen och försökte få reda på priset, men icke sa Nicke.

I lördags for vi upp med släp till Borlänge, och då visade det sig att jag fick motorn av Lars, det hade varit hans lilla hemlighet hela tiden. Jag förstår att han inte ville säga det i telefon, utan han ville se hur glad jag blev - och glad blev jag minsann! En stor kram fick han.

Ja, sen så blev vi bjudna på Ullas hemgjorda smörgåstårta med kaffe och pälstjejerna var så välkomna in så, blöta och dana som de var efter att ha rastats i hällregnet. Poppan satt och blev klappad i kökssoffan och kände sig precis som hemma, och Gaia Goding låg under bordet, med rumpan på Lars ena fot.

En sån här motor betingar ett pris, jag har ingen aning om hur mycket, men det är oerhört generöst att bara ge bort den. 

Jag förbereder en liten tavla i utbyte.

När vi for hem igen tog vi vägen över Fagersta, mina gamla hemtrakter, och hämtade upp en liter renblod som den här snälla bloggvännen hade skickat ner från Norrland till sin syster, för mig att hämta upp.

Jag har bara sett Ingela på bloggbilder, men de var så lika, systern och hon, så jag blev rent förbluffad.

Och fint bodde systern och hennes familj, visade det sig, alldeles vid sjön Vevungen.

Nu startar vi...

Tack alla som lämnat kommentarer till inlägget nedan! Jag har fnissat hela dagen...och lärt mig en hel del om färskost.

Nu sätter vi igång tillverkningen.
Vi behöver fler termosar, så om någon har en över så tar vi ödmjukt emot den!

Klicka på bilden.

Första delmålet.

Igår kväll lyckades vi få av det ruttna hemmabygget på flaket, och forsla iväg det till tippen.
Det var betydligt tyngre än vad vi hade trott, men vi fick hjälp av grannen Bosse. Av kom det!

Första delmålet avklarat.

Precis när vi var klara kom Eva H-höjden puttrande med sina tre hundar, för att äta middag och sova över.
Eva och jag har precis samma smak, så hon blev eld och lågor över pickisen och synade den från alla håll.

Jag förstår att det är många som inte fattar vitsen med en sån här bil.
Ingela t ex skrev så här i en kommentar till förra inlägget:

"Kan inte påstå att jag förstår hur nån vill ha en sån bil, över huvud taget att ha en bil till nåt annat än att transportera sig själv och tillbehören med..."

Jag kan förstå den inställningen, men jag måste slå ett slag för Napoleons fördelar.
Det är alltså pickisen som numera heter Napoleon efter en tidigare ägare i Västerbotten.

Napoleon får lasta 825 kg vilket inte är lite det! Det gör honom till en formidabel bruksbil...om vi lyckas få fart på honom vill säga.

I morse plåtade vi Napoleon med Evas hundar på flaket, så så här ser han ut utan camper.

Några bilder från Frankrike, från tiden det begav sig, där ni kan se hur pickisen ser ut med ställning och kapell.

Tokresa, epilog

Kl 7 på morgonen öppnade frukostbufféen på Scandic i Ö-vik, och när jag träffade Claes i foajén så hade han redan varit ute och varmkört bilen, skrapat is från rutor, hittat lite cementblock som ytterligare barlast och kollat läget rent allmänt.
Själv kunde jag knappt öppna ögonen och fumlade efter kaffet med darriga händer.

Efter nattens lite elaka drömmar så tedde söndagsmorgonen sig ljus. Fossilen på släpet såg plötsligt vacker ut, och jag skrev ett litet hej på vindrutan. Kände mig lite småförälskad igen. Fossilen var i prima skick - om man tittade lite noggrant. Inte mycket rost där det var känsligt, faktiskt väldigt bra helt enkelt.

Ställde upp Claes för fotografering i gryningen innan vi startade färden söderut.
Claes - min hjälte!


Solen gick upp över ett frostnupet landskap och strax söder om Ö-vik kom vi in i en dimbank, alla fyra däcken på bilen tappade plötsligt fästet och trailern med fossilbilen började dessutom vobbla.
Vi hade inte kört ihjäl oss i den farten Claes höll, men vi hade voltat med alltihop.
Jag tror vi höll var sitt äpple i handen, och mitt hjärta stannade nästan.
Claes såg outgrundlig ut och sa med lugn och allvarlig röst:

- Håll i dig nu Christina!

Vi gled...och gled och släpet vobblade...

Claes saktade farten men vi var på väg mot ett lågt vägräcke ,sedan en slänt. med hela ekipaget,
Sen tog isfläcken överraskande slut, däcken fick fäste igen och Claes lyckades hålla oss kvar på vägen.

Efter det så kände vi oss lite bättre till mods, faktiskt.

Claes är inte bara en skicklig bilförare, han är terapeut också.

Vi tillryggalade mil efter mil, och Claes la upp ett litet arbetsschema för mig.
Arbetet med bilen som gungade och vobblade på trailern skulle jag ta i etapper. Först lossa hjulen, sedan kolla om motorn gick runt.
Gjorde den inte det så skulle jag hälla dieselolja i vissa motorutrymmen och låta stå i några månader, sedan gunga bilen fram och tillbaka. Allt uttalat med en lugnande röst.

Ja, ni fattar - så där höll han på! Jag började långsamt tro att bilen som jag såg gunga i backspegeln kunde bli brukbar igen.

Etapper, en sak i taget, små korta delmål...

När vi kom till Höga-kustenbron var jag på topphumör, och vi stannade igen och lassade på stenar från brobygget. Vi fick ihop några rejäla saker och kunde öka marchfarten till nästan 80 km/tim.




Här langar Claes på stenar som har blivit över från brobygget.


Ser ni gräsklipparmotorn till vänster?





Äntligen hemma!

På en skogsåker i Västerbotten

På adressen i Burträsk finns varken säljare eller bil, däremot säljarens stackars son.
Sonen ber oss följa efter och tar med oss på en färd långt ut i skogen, ut i ingenting.
Där, på en oländig åkerteg, står min bil sorgset fastfrusen i marken och med låsta fastrostade hjul.

Sonen har försökt dra loss den på förmiddagen men inte lyckats. Den går inte att rubba.
Medan mörkret faller liksom temperaturen stirrar vi på scenen framför oss.
Vi hade räknat med att komma ner en bit i Sverige innan vi övernattade, men inser att det här kommer att ta tid.

Claes kopplar bort trailern från sin bil, kör ner på åkern och lyckas till slut dra loss pickisen varvid hans bil plötsligt börjar koka.
Det bolmar om motorhuven och vatten skvätter och pyser och det ser ut som rena vulkanutbrottet.
Just där och då känns Striberg väldigt avlägset, och jag ångrar hela tokresan.

Jag vågar knappt titta på Claes, men jag ser ju hur sammanbiten han ser ut.
Hur har jag kunnat dra in honom i den här soppan?
Claes tror att topplockspackningen eventuellt har gått. Det känns som om vi kommer att bli kvar i Burträsk länge.
Jag hoppar omkring och försöker vara behjälplig men känner mig helt onyttig.
Vi väntar en stund, fyller på vatten, som försvinner direkt. Fyller på mer vatten...som också försvinner. Tredje ggn stannar det kvar och Claes startar bilen, kopplar på trailern och kör ner till pickisen.

Uthyrningsfirman hittade ingen vev till trailern, så där står vi och försöker vinscha upp en tung bil med en skiftnyckel.
Nja, vi och vi!!! Killarna vevar medan jag åtar mig den tunga uppgiften att hålla i pickisens ratt så att den hamnar rätt på släpet.

Efter mycket om och men har vi slutligen fått upp pickisen, som jag känner att jag inte vill ha längre. Den har förlorat sin charm helt och hållet.
Vad har jag gjort?
Hur ska jag någonsin få ordning på ett sådant här vrak till bil?

Claes tar sats för att komma över alla ställen där hela ekipaget kan köra fast på åkern så att vi kommer ut på skogsvägen i alla fall.

Vi styr mot Burträsk igen, och stannar vid macken.
Fyller luft i däcken och kollar kylarvätskan. Vattnet är kvar.


Sen kör vi den 10 mil långa vägen till Umeå. Den är mörk och ödslig. Vi möter nästan inte en enda bil.
Släpet är baktungt och börjar vobbla. Det känns sjösjukt och väldigt obehagligt och vi kan inte köra fortare än 60 km/tim.
Vi skulle behöva lägga på barlast där fram men vågar inte stanna för risken att bli stående i mörkret.

När vi kommer till Umeå stannar vi och letar barlast. Medan jag går på toa har Claes hittat ett gammalt däck, en kasserad gräsklipparmotor och lite annat plock som han pular in under bilen längst fram på släpet.

När vi kör vidare kommer vi upp i en toppfart på 65-70 km/tim.
Medan Claes kör skämtar vi om vad jag ska säga när jag ska försöka få den här gamla bilen påregistrerad igen (nu pratar vi verkligen framtid).
Den tidigare ägaren heter Napoleon i förnamn och säljaren i sin tur är namne med en mycket känd mördare.
Detta ska jag tala om när jag ska bevisa att bilen är min.
Undrar vad jag kommer att få till svar?

Vid tiotiden på kvällen ger vi upp och tar in på Scandic i Ö-vik.


På natten drömmer jag om mitt bilvrak.

Tokresa, prolog

Nu har jag lugnat ner mig, sovit ut och hämtat lite krafter så nu kan jag berätta om tokresan till Burträsk.
Vännen Claes hade på ett tidigt stadium erbjudit sig att köra biltrailern för att hämta hem renoveringsobjektet där uppe i norr.
Denna fantastiska man kom på fredagkvällen direkt från jobbet i Västergötland, knoppade och så startade vi på lördagsmorgonen kl 05:45 från Striberg.

För mig som är van vid skyltar från södra delen av Sverige så såg det oerhört exotiskt ut när vägskyltar som angav kilometeravståndet till Haparanda började dyka upp.


Jag satt och joddlade av förtjusning under uppresan.
Tänk att få se Höga kusten - bron i verkligheten, åh så vackert, och köra över den brumm brumm...


Vi körde non-stop, så det var inte tal om att stanna och plåta snygga vyer. Det gällde att hänga med kameran i bilfönstret, klick klick.
Jag vet inte hur många suddiga bilder av björktoppar jag har från den här resan.
Solen gassade och landskapet var bedövande vackert!


Efter en oändlighet närmade vi oss så Burträsk framåt seneftermiddagen.
Jag hade fått en adress inne i samhället så jag ringde säljaren för att tala om att vi snart var där.
Knaster knaster....hallå?
Då visade det sig att säljaren inte alls befann sig i Burträsk som han hade sagt, utan i Luleå på jobb.

En riktig cliffhanger eller hur?
Och så undrar man om det är bär eller gravmark som köpes...

Striberg - Burträsk, tur o retur

Äntligen hemma igen efter en bilhämtar-resa som inte blev som vi hade tänkt oss riktigt, t o r Burträsk, Västerbotten.
Aldrig att jag skulle vilja göra om det, men det var en upplevelse - så mycket kan jag säga.
Jag är helt färdig, för att inte tala om vad vännen Claes ska vara vid det här laget! Det var han som körde hela resan eftersom han har lastbilskörkort vilket krävs vid såna här transporter.
Vi startade kl 05.45 igår morse från Striberg och så här såg det ut vid macken i Burträsk i går kväll.

Jag kommer att ligga lågt med att både blogga och surfa några dagar, det känns som om vi skulle behöva en veckas semester efter de här strapatserna.