Marmorering av papper innebär att man stänker färg på en grund och tar ett unikt avtryck av mönstret med ett papper.
Konsten att tillverka papper kommer ursprungligen från Kina, men att marmorera papper kom japanerna på runt 1100-talet.
De använde tusch på en vattenyta och metoden kallas Suminagashi.
Sumi betyder tusch på japanska om man förenklar det lite ( i Japan använder man tuschstänger som man river på speciella rivstenar och blandar med vatten).
Flera hundra år senare spreds kunskapen om att göra mönstrat papper till Indien, Persien och nuvarande Turkiet.
I Turkiet utvecklades pappersmarmoreringen till en stor konstart.
På Turkiska kallas tekniken Ebru som betyder ungefär molnig, mångskiftande. Som moln och skyar glider färgerna fram över grunden och bildar ett mönster. Även om man lär sig styra mönstret och kan upprepa färgkonstellationen kan aldrig ett papper bli exakt lika ett annat.
Det ligger en klar tjusning i det som vi européer alltsedan 1500-talet kallat "turkiskt papper".
Utövaren av Ebru har alltid blivit betraktad som konstnär.
I Europa fick aldrig marmoreringskonsten lika hög status och betraktas än idag som ett hantverk.
Ebru används ofta som bakgrund till kalligrafier, och det finns metoder att även göra själva kalligrafin i Ebru-teknik.
Som kuriosa kan nämnas att i det dåvarande ottomanska riket användes det mönstrade papperet bl a som en förfalskningssäkring och användes till särskilt viktiga dokument.
Ungefär som våra tiders sedelmönster.
I Turkiet marmorerar man på en grund av dragantgummi eller caragheen.
Dragantgummi är ett slags ett slags harts eller gummi från buskar eller träd, t ex cistrosbusken och vissa terebintarter, medan caragheen är en rödalg och utvinns från havet.
Tillsatsen av gummit eller algen i vattnet gör att grunden blir lite trögflytande.
Ända fram till 1800-talet var dragantgummit huvudingrediens i grunden men sen blev detta ämne så dyrt så man fann en ersättning i caragheen, en slags rödalg/mossa som växer på klipporna inom området för ebb och flod.
Så här ser dragantgummi ut i torkad form.
Och det här är torkad caragheen.
När man har blandat en carragengrund får man inte glömma att det är ett organiskt material och "levande". Man tillsätter lite formalin för att den inte ska ruttna, och bäst mår grunden av att användas varje dag.
Den är också väldigt temperaturkänslig, så när det är som hetast på somrarna i Turkiet undviker man att jobba med Ebru.
Till Ebrufärger används enbart mineral- eller växtfärger och de är vattenlösliga. Färgerna bereds och mals ytterst noga och det är en process som tar olika lång tid för olika färger. Det kan ta månader att framställa en viss sorts färg, så man håller hela tiden färgframställningen igång och planerar framåt så att man plötsligt en vacker dag inte står där och saknar en färg.
När färgerna är färdigberedda så tillsätter man olika mängd oxgalla för att balansera ytspänningen. Man får sitta och test-blanda.
Detta är mycket tidsödande och olika pigment kräver olika mycket oxgalla så det är ett väldigt duttande.
Oxgallan driver iväg färgen (får färgen att expandera) över grunden och den förhindrar också färgerna från att blanda sig med varandra.
Köpmän förde med sig de turkiska papperen till Europa och först mot slutet av 1500-talet började marmorerat papper tillverkas och användas hos bokbinderierna i främst Italien, Spanien, Frankrike och Tyskland.
På nätet finns nästan inget att läsa om Ebru, om man inte behärskar turkiska vill säga, så jag tänkte avhjälpa det med att lägga ut texter och bilder om Ebru. Det här var första delen.
Nästa Ebru-inlägg ska handla om de olika verktygen man använder sig av när man stänker färg och när man skapar mönster.
Sist och som grädde på moset kommer jag att lägga ut olika Ebru-mönster och visa hur det går till när man skapar dom.
Bilderna i detta inlägg har jag tagit i Ebru Atölyesi i Istanbul, oktober 2008.
