Ajfån-Kina

Jag håller på att knåpa med nästa Kinainlägg, det tar sin tid, men lägger ut en ajfån-skiss så länge.
Skissen föreställer de fantastiska sockertoppsbergen vid floden Li i den lilla staden Xingping, Guangxi.

Ajfån-Gaia

Fingermålad i appen Brushes på ajfån

Terapi

Tack för alla snälla kommentarer, det är skönt att få gnälla av sig när allt ter sig lite motigt.

Idag har jag vilat ögat som de var inne och grottade i i går. Det har inte blivit något häng över vita akvarellpapper här inte, men däremot intensivt knappande på ajfånen.
Jag häpnar över alla möjligheter, tidningen Råd & Rön skrev för ett tag sedan att det enda appar inte klarar av är väl att koka kaffe ;-)

Nu har jag luskat ut hur man överför det man gör i Brushes till film. Är det någon som undrar och vill veta är det bara att kontakta mig genom kontaktformuläret under headern. Det var lite pyssel innan allt flöt som det skulle...och det är så makalöst roligt så jag till och med glömmer askmolnet i ögat.
Det här är faktiskt en slags terapi...

Ännu en skiss...

Det är så roligt att teckna människor från resan. Här är en till som bär med bambuok och som antagligen tillverkar kvastar.

Skiss på daoistisk kvinna i Kina

Daoistisk kvinna på pilgrimsvandring i Huashan-bergen

Den här kvinnan var klädd i daoistisk klädedräkt, svart och mörkblått, och hade en väldigt speciell huvudbonad. Den var styv och sköt ut där bak och mitt uppe på kullen fanns ett hål där kvinnans långa hår var utdraget och uppsamlat på en pinne. Väldigt effektfullt och vackert.


Daoism  (eller taoism som vi svenskar är vana att kalla det) är en av Kinas tre traditionella religioner/filosofier. De andra två är konfucianismen och buddhismen.


Enligt det system som kallas pinyin (拼音 eller pīnyīn; ordagrant "stava ljud") och som infördes i Kina 1958 så uttalas det dao, inte tao.

Dao betyder "väg", och det svenska namnet tao tillhör ett äldre transkriberingssystem. Pinyin är det moderna systemet och det som används idag.


Enligt pinyin heter det alltså Beijing och inte Peking (som hör till samma gamla transkriberingssystem som ordet taoism)...har jag just lärt mig genom att googla. Shu sa nämligen dao hela tiden, och jag blev aldrig klok på skillnaden mellan dao och tao.
Nu vet jag, och även ni.

Mina kinesiska filter-glasögon

Kina är ett mycket modernare land än jag hade väntat mig. Det ultramodernaste samsas med det gamla Kina - allt på en gång.
Eftersom jag har vurmat för Asien sen jag var liten satte jag på mig mina romantiska filter-glasögon när jag var där.
Jag hade inte den ringaste lust, vilket jag kan ångra lite i efterhand, att fotografera det moderna Kina. Det såg ju ut som Milano, Tokyo, Nävjårk eller vad som helst. Nä, det var det gamla romantiska Kina jag höll utkik efter.
Håll detta i minnet när ni tittar på de här bilderna från tågluffresan i Kina - de speglar bara den del av verkligheten som jag ville se.

Skissen ovan föreställer en sån vy - en tidig morgon tittade jag ut från hotellfönstret i Xingping och såg den lilla staden vakna till liv. Torgmarknaden var i full gång sedan flera timmar, och det bars och det kånkades och folk satt på huk längs gatan och tittade på.
Hon till vänster var på väg till marknaden med färska mandariner och han med kärran hade antagligen sålt sitt redan.

Japansk papperstillverkning - del 2

Kozo-bark och roten av en tororo-aoi

Det känns lite pirrigt att försöka leva upp till förväntningarna efter förra inlägget, jag har ju bara nosat på det här som sagt.

I alla fall så fotograferade jag några saker som jag tog med mig hem från Shikoku.
Till vänster ser ni en knippa innerbark från kozo, och till höger den fantastiska roten från tororo-aoi som är en slags hibiskus (Hibiscus Manihot L.).
Ur roten utvinner man alltså neri som är en slags klibbig växtsaft som man blandar i pappersmassan. Den gör att fibrerna flyter självständigt och inte sjunker till botten och att papperen kan staplas blöta på varandra när de är färdiga, inga mellanlägg behövs.

Det är rötterna från förstaårsväxten av tororo-aoi (säger man så?) som används.  Rötterna läggs i blöt ett dygn för att sedan stötas. Alltihop placeras i en bomullssäck som sedan får droppa av för att utvinna neri, jag tror det är en sån säck som syns till vänster om den rara pappersarbeterskan.

Om jag minns rätt så heter ramen keta som syns på bilden. I den ligger en löstagbar bambumatta som kallas för su.  Man doppar hela rasket i pappersmassan och skakar ramen fram och tillbaka i invecklade turer så att fibrerna hamnar i rätt riktning och jämt fördelade över hela ramen.
Det krävs stor hantverksskicklighet och är en fröjd att se.
Tyvärr är antagligen jobbet lågavlönat och det kan inte vara roligt att stå med armarna i iskallt vatten dagen lång. Snörena ni ser som är bundna vid ketan sitter fast i bambuspön i taket och gör att tyngden avlastas. Alltid något.



Här guskas det.

Skiss av pappersarbeterskan här ovanför, tecknad med bambusticka och tusch

Pappersbruket jag besökte hade bara några stycken anställda, kanske fyra. Här lyfts ketan upp ur badet med pappersmassan...

handtagen fälls upp och den löstagbara bambumattan, su, lyfts över huvudet...

för att sedan placeras på högen av blöta pappersark. Kvinnan drar sedan av bambumattan igen, och det nygjorda arket toppar högen, är ni med?
Det är i det här stadiet som vi i väst skulle komma inspringande med trehundra stora filtark för att lägga mellan varje pappersark.

Sen kånkar man över hela bingen med blöta ark till nästa "station", dvs torken.
Hela högen med hundratals blöta ark placeras på en lutande träskiva och så river man av ark efter ark och placerar på en roterande trekantig värmehäll av järn.


Här är jag igen med tungan rätt i mun men vad hjälper det?
Hur jag än bar mig åt så fick jag fibertussar i händerna istället för pappersark men tydligen lyckades jag nån gång verkar det som att döma av fotot.

Ett sant proffs i arbete.

Här nedan ser ni hela konstruktionen med bambuspön i taket som fjädrar upp tyngden medan pappersarbeterskan jobbar med ramen i pappersbadet.

 

Lägger till några bonusbilder. Såna här små knattar med skoluniformer mötte jag överallt i Japan. 

Jag kan ge mig den på att den här killen hade en egen snickarboa, eller vad tror ni!?

På kvällarna kunde jag krypa ner så här fint och drömma om alla överväldigande intryck.

Japansk papperstillverkning - washi

Skiss av pappersarbetare, Shikoku

När jag var några och tjugo hamnade jag på ön Shikoku, den minsta av Japans fyra huvudöar. Jag tror man kan jämföra Shikoku med Västergötland, ett landskap som har stått lite stilla och som turisterna antingen rundar eller swischar förbi utan att ta någon större notis.
De veta icke vad de går miste om.

Hur som helst så tog jag ett stort banklån för att ha råd att följa med mina två vänner, Koji och Leif, på en fem veckors lång resa runt hela Japan.
Jag är ingen expert på papperstillverkning, så ta det jag skriver med en nypa salt. Jag nosade bara i utkanten av en värld som verkar oändlig.

Sedan gammalt har Shikoku varit hemvist för små pappersbruk. För att göra handgjort papper krävs ett ständigt flöde av rent vatten, och det finns det gott om på Shikoku.

Eftersom jag reste med bl a en japansk konstnär fick jag uppleva allt som jag hade drömt om.
Koji hjälpte mig så att jag t ex fick vistas några dagar hos familjen Ikeda som drev ett litet familjeföretag uppe bland bergen i närheten av samhället Takaoka på ön Shikoku.
Pappersbruken är traditionellt småskaliga i Japan, men tyvärr dör de undan ett efter ett medan de stora pappersfabrikerna tar över.

På bilder ovan så står paret Ikeda vid sin lilla innerträdgård. Till vänster står en liten mullbärsbuske av en sort som man brukar för tillverkning av papper.

Papperet började tillverkas av kineserna och kom till Japan på 600-talet, och först 600 år senare fattade vi västerlänningar poängen och hängde på. Än i dag blir man mållös över skillnaderna hur man gör papper i öst och väst. Vi är fortfarande så otroligt bonniga när det kommer till teknik och snits.

Råmaterialet är alltså mullbärsplantan vars bark man tar vara på. Det är den innersta vita barken som man bereder pappersfibrerna av, och detta papper har en fantastiskt tålighet jämfört med det västerländska.

Man kan vika ett japanskt papper nästan hur många gånger som helst utan att det går sönder, och när det brann förr i världen så hivade man helt sonika ner hela biblioteket i brunnen. Efteråt var det bara att fiska upp och torka - det blev som nytt igen.

Man nyttjar tre olika slags plantor,  ganpi som inte kan odlas utan växer vilt. 

På bilden ovan så visar Herr Ikeda hur ganpin växer på bergsluttningarna runt pappersbruket. 

Kozo är den vanligaste plantan inom papperstillverkningen, och den odlas stort.

Sen har vi mitsumata-plantan och den syns till vänster i bilden som visar paret Ikedas innerträdgård, plantan med de ljusgula blommorna.

Det som skiljer det österländska sättet från vårt, det är i mitt tycke det fantastiska limmet som man blandar i pappersmassan i Japan. 

I väst så lägger man varje ark mellan filtar, och sedan ska hela härligheten in i en press. Det är oerhört omständligt och fodrar mycket material och doningar.

I Asien så blandar man ett slags lim, neri,  som man utvinner från en rot, tororo-aoi, i pappersmassan.

Detta gör att man kan lägga nygjorda blöta fjärilstunna pappersark på varandra utan att de klibbar ihop. 

Bilden nedan föreställer mig när jag försöker torka de här fjärilstunna papperen på en trekantig uppvärmd järnhäll. Det var inga problem vad jag minns med att borsta ut arken, men att få tag i ett och dra loss det från den blöta högen som syns i bakgrunden - det ni!!!

Jag tog så försiktigt som jag bara kunde men fick bara en blöt fibertuss i näven varje gång, så de papper jag hade torkat kändes igen genom att det fattades en bit på varje ark.

En stor bit.

Snabbskiss av en kvinna som torkar pappersark, Shikoku

Fortsättning följer...

Jag gör ett första försök med sumi-e...

När jag hade jobbat klart igår så letade jag efter en sak i mina arkivlådor, och upptäckte till min glädje att jag hade kvar ett japanskt handgjort papper ( det heter washi på japanska ) från min resa dit för så många år sedan sedan.
Jag hade förmånen att få jobba några dagar på ett litet pappersbruk på ön Shikoku, och vara med om hela pappersprocessen så just det här papperet har jag varit delaktig i (mest genom att ha sönder det, men det är en annan historia som jag ska berätta om sen ).

Så fort jag får tid ska jag scanna in en del av de diabilder som jag tog, och lägga ut här på bloggen.
Det var en otroligt intressant och häftig upplevelse att förstå hur man gör handgjort papper, tusch (sumi), penslar, speciellt som jag har det som yrke att hela dagarna hantera just papper, tusch och penslar.
Innan resan till Japan visste jag faktiskt inte vilka material eller materiel jag jobbade med.

När jag hittade papperet igår så rev jag av en bit och letade fram en tuschstång (som heter sumi på japanska ) som jag en gång köpte från tuschfabriken som jag besökte i Japan,  och så rev jag lite på min kinesiska rivsten (som jag kommer att skriva mer om i ett annat inlägg).

Jag har en sån respekt för tuschmålare, så jag har inte ens provat förrän igår kväll då jag fick ett rejält ryck. Det bidde en slags häger/strandpipare och jag känner mig nöjd och förtjust även om pippin blev baktung och skulle hamna i plurret med ryggen först om det hade varit verklighet.

Den stora röda stenstämpeln till höger har jag fått från vännen Shu, och den ljudar mitt namn. Den lilla fick jag av mina japanska vänner (tecknet betyder fårkvinnan ) och den har jag haft som bomärke under alla år.

Pälstjejerna regisserade av Håkan...

...och jag roar mig med att teckna av mig själv i Photo Booth, ett program anslutet till Macs webbkamera.

Först blir det så här, med de nya glasögonen,...

...sen blir det så här och vem liknar jag då?
Jag tycker likheten är slående, det är inte till min fördel om jag säger så, så jag är nyfiken om det är någon mer än jag som ser samma sak.
Först "rätta" svar vinner en originalillustration ur någon av alla arkivlådorna här på stationen.

Var har ni varit? Uppdaterat!

Efter att ha varit borta från bloggvärlden längre än vad som var meningen så frågade jag Håkan om han hade något bra förslag på rubrik, jag var helt tom i skallen. Ja, så blev det som det blev ;) Var har ni varit?

I morse fick jag ett mail från Örjan Hanson, en författare som ger ut spanskläromedelsböcker på eget förlag.
Jag känner mig privilegierad som har så många olika chefer som så ofta också är väldigt trevliga. Tänk att sitta fast med en som man har svårt att dra jämt med!
Hur som helst så skickade trevliga Örjan en bild från sitt senaste besök i Spanien, och skriver så här:

Den här jycken träffade jag på en bar i Segovia. Det var en av stamgästerna som inbjöd honom att hoppa upp och sätta sig, och som ni ser har han eget ölglas också.
Jag kom hem från Spanien i går, precis innan askan från Island stängde himlavalvet.

En uppdragsgivare som är trevlig, ser trevlig ut och som dessutom poserar med en hund i knät som ser ut som en blandning av Poppan och en stövare hamnar högt upp på min favvo-lista kan jag tala om ;)


Efter att ha blivit på oerhört gott humör tack vare Örjans barbild från Segovia så fortsatte jag att skissa på illustrationerna till en underbar liten visa av Tomas o Jujja Wieslander där elefanter dansar balett...på tårna.
Jag älskar att teckna elefanter och får jag dessutom klä dem i små tyllkjolar så är lyckan fullständig!

Efter en tid av håglöshet och allmän vintertrötthet så hoppas jag att alla förlåter mig för att jag inte har svarat på kommentarerna på sistone!? Jag har läst och uppskattat varenda en - stort och varmt tack!

Uppdatering:

Jag är så vimsig nu för tiden så jag fick det hela om bakfoten - fotot på han med barhunden föreställer inte min uppdragsgivare Örjan
Hanson, utan hundens spanska ägare i staden Segovia. Örjan satt bredvid och plåtade.
Nu har Örjan skickat ett foto på sig själv, där han sitter och minglar i en spansk restaurang, och han ser minst lika trevlig ut som hundägaren i Segovia kan jag meddela :)
Det är alltid lika roligt att få ett ansikte på dom man jobbar ihop med.

Klickerkurs, tredje tillfället

Ikväll var det dags för den sista klickerkvällen, och jag ångrar att jag inte kom på det här tidigare. Finns det något bättre tillfälle att teckna hundar och deras ägare på?

Nu hann jag bara med två halvtaskiga skisser på kursens stjärna, en liten papillon som heter Isa. Jag började teckna Kasper och hans matte men sen reste de sig plötsligt, ja, det är ju så det är när man skissar live.
En dålig penna hade jag, och några gamla kvitton som fick utgöra skissblock.

Oemotståndlig unge!

Varje gång Ullisen lägger ut ett sådant här inlägg så blir jag alldeles varm och blir så berörd. Den här ungen har något extra, gud vet vad, men jag blir så glad varje gång jag ser henne.
Upptäckarglädje kanske? Hennes mamma visualiserar det i alla fall perfekt, och jag fattar pennan ikväll med.

Dagens Poppan-skiss...

Noodler's Lexington Gray (japp, det stavas så) och akvarell.

Nattateckning...

Igår var jag på bokbindarkurs och kom hem sent.
Jag kan aldrig gå och lägga mig direkt jag kommer hem, jag måste ha hemmakväll först så jag kom inte i säng förrän halv tre, vilket känns idag.

Jag surrade med Eva i H-höjden på telefon (hon är en riktig nattuggla), läste bloggar och när jag slutligen släckte ner datorn så satte jag mig en stund vid ritbordet...och nästan utan att tänka så krafsade jag ner den här lilla bilden.

Jag förstår inte vem det ska föreställa?

Dagens Poppan-skiss...

Noodler's Eternal Brown och akvarell.

Dagens Poppan-skiss...

Noodler's Eternal Brown och akvarell.

Det här är en misslyckad skiss av Poppan, men jag lägger ut den ändå eftersom det är en sån karakteristisk och lustig sovställning som hon intar ibland. Jag har misslyckats kapitalt med halsen, som ser hur konstig ut som helst och är på tok för lång, men hon bytte ställning innan jag var klar och då blev det som det blev.
När det gäller tecknande så är även ett misslyckande lärorikt.

Snabbskisser

När jag nyss letade i mina arkivlådor efter en illustration som ska återanvändas, hittade jag dom här två små snabbskisserna från en utekväll på Söder i Stockholm.

Ibland när jag får syn på en person som jag särskilt gärna vill memorera, så gör jag en liten snabbskiss på en pappersbit jag har till hands. Det kan vara baksidan på ett kvitto eller ett gammalt kuvert och mina lådor dräller av såna här små lappar.

Man skulle kunna säga att jag samlar på typer av människor.
Det här borde jag göra mycket oftare, för det inspirerar mig till att variera mina teckande figurer mer än vad jag brukar göra. Ibland kan jag hitta en frisyr, ett klädesplagg eller en huvudbonad som sedan kommer att ingå i min tecknade rekvisita.

Dagens Poppan-skiss...

Noodler's Eternal Brown och akvarell.

Dagens Poppan-skiss...

Den här gången har jag tecknat linjerna med Noodler's Eternal Brown.