tisdag, september 27, 2011

Mailväxling med kinesisk pressfotograf - på kinesiska

Foto av Xuesong Kang. Bildstämpeln har jag pluttat dit i Ps.

Jag ska fortsätta att berätta om de sista dagarna i Beijing, men först tänkte jag visa ett fotografi som jag köpte i en liten butik i det stora loppmarknadsområdet PanJiaYuan i utkanten av Beijing.
Butiken innehöll originalfoton av en och samma fotograf, Xuesong Kang, och Karin och jag blev fast länge, länge och bara tittade och bläddrade i fotoarkiven. Så många fantastiska bilder, och de kostade bara en hundring styck.

Fotot av den gamla kvinnan med den pigga och vakna blicken och den lilla hundvalpen, fångade mig så fort jag steg in i butiken, och det var också den bilden jag slutligen valde att köpa.
Att bilden ser ut att vara tagen i en liknande bergsby som den vi just hade besökt gjorde inte saken sämre, och grädden på moset var den lilla valpen av samma typ som de jag hade beundrat så mycket.

När jag kom hem från resan funderade jag på hur jag skulle göra för att få visa den här fina bilden på bloggen.
E-postadressen till fotografen stod i en liten folder som jag hade fått med, så jag skrev ett mail dels på engelska och sen tog jag hjälp av Google Översätt och skrev även på kinesiska - med tecken.

Det dröjde några dagar, sen damp det ner ett mail från herr fotografen - enbart med tecken.
Jag klistrade in tecknen i Google Översätt och simsalabim så förstod jag att han tyckte det var roligt att jag gillade bilden, men samtidigt undrade hur och i vilket syfte jag hade tänkt använda bilden. Hade jag en privat webbsida eller en kommersiell?

Jag skrev och berättade - med tecken.
Jag knåpade också ihop en namnstämpel i Photoshop som jag satte på bild-filen som jag skickade med, så att han skulle förstå att det var seriöst.
Efter lite mailväxling fick jag grönt kort, han gillade särskilt namnstämpeln.
Säga vad man vill om Google Översätt/Translater, men jag tycker det är helt otroligt att jag lyckades kommunicera med herr Kang på hans eget språk!

Xuesong Kang är född i Beijing 1964, och har jobbat som pressfotograf och inte överraskande hämtat hem en rad utmärkelser och priser, bland annat i "The International Photography Exhibition",  "Nikon Cup",  "Canon Cup".
Det förvånar mig inte ett dugg.

måndag, september 26, 2011

Kina - den tolfte dagens eftermiddag

Jag brottas fortfarande med mycket jobb och lite ledighet, så jag hinner inte runt hos bloggvänner som jag skulle vilja. Orken tryter liksom, men jag vill ändå göra klart den här reseberättelsen, så det får bli som det blir.

När vi åkte ner från bergsbyn, ner till dalgången, så stannade vi och gick runt i ännu en by med vackra trähus.
Byn låg vid en flod, så för att komma dit var man tvungen att ta sig över en hängbro...


En av bergsbyarnas vackra och självständiga hundar låg och svalkade sig i vattnet på andra sidan, men kände sig besvärad när jag närmade mig, reste sig upp, ruskade på sig och försvann.

Det här är inga hundar som kommer fram för att bli klappade, de har stor integritet.

Jag minns en dubbel 8 film från där jag var liten, kanske sisådär en 3 år gammal. Det är vinter och jag stultar fram i en vit vinteroverall mot en hund jag vill klappa, den flyttar misstänksamt på sig ett par meter i snön, jag stultar efter, den flyttar sig, och så där håller vi på...
Nu som vuxen har jag lärt mig, så jag låter den försvinna utan att besvära den med fler försök till närmanden.
Att tycka väldigt mycket om på avstånd...det får bli min lott i det obefintliga umgänget med dessa underbara hundar.

Byn har helt otroliga trähus. Allt verkar pluggat med träkilar, och jag kan inte se en enda spik.

När jag ser kinesiska fönster, så funderar jag på hur det kommer sig att våra gamla svenska glasverandor, dörrar och fönster har liknande spröjsar?
Jag har googlat lite men hittar inget som befäster min upplevelse av att vi måste ha tagit inspiration härifrån.
Någon som vet?

Två Yao-kvinnor i vackra folkdräkter samspråkar i en gränd och väntar på att sälja textilier till hugade turister.

Husen är helt underbara...

...liksom dörrarna.

Vacker spröjs...

 ...och ännu mer vacker spröjs.


En typisk representant för bergshundarna glor in i "sitt" hus där det ligger en massa taktegel uppradat på gårdsplanen utanför.

Det byggs överallt, och det är spännande att se hur stommarna till ett hus ser ut.
I de här trakterna finns det fantastiska timmermän, det är ett som är säkert.


Vi sätter oss i bilen igen och Liu kör oss på slingriga serpentinvägar till staden Guilin några timmars färd därifrån.
Under resans gång så ser jag bergshundar som dyker upp och traskar på den lilla, lilla remsan som finns i ytterkanten av de smala bergsvägarna där bilar och lastbilar dundrar förbi i hisnande fart, antingen remsan mellan vägen och bergväggen, eller den som vetter mot stupet.
Mitt ute i ingenting ser vi människor som odlar små tegar, och hundarna är antagligen på väg mellan dem och byarna.

Här slutar Karins och mitt rese-äventyr med vår kinesiske bror Shu, och hans trevliga och generösa vän Liu.
Karin och jag ska övernatta på flygplatshotellet som syns i bakgrunden, för att själva resa till Beijing tidigt morgonen därpå.
Det känns både sorgligt och vemodigt att skiljas åt.  Efter att ha kamperat ihop så gott som dygnet runt under två veckor så är det lite som att klippa av en kinesisk navelsträng...om ni förstår hur jag menar.

Tack Shu, tack för en fantastisk och oförglömlig resa!
Tack för att du tog så väl hand om oss, och tack Liu för att du gav av din tid till helt okända människor!
Beijing nästa....!
Fortsättning i nästa post...som kommer att handla om dagarna i Beijing och en stor och spännande loppmarknad.


lördag, september 17, 2011

Kina - den tolfte dagens morgon

Longji, Guangxi

Nu när hösten har kommit krypande börjar jag så smått få tillbaka blogglusten.
En del av er har antagligen för länge sedan tröttnat på att vänta på en fortsättning på Kina-resan, men  en del tålmodiga bloggläsare vill veta vad som hände efter den där elfte dagen då bloggen gick och tvärdog.
Det finns även läsare som undrar vad det egentligen blev av den där ICA-kassen med Nora Pershyttan BK. Höll den, och framför allt - var är den idag? Lever den?

Jag känner mig verkligen glad att det finns de som fortfarande är intresserade, så jag fortsätter där jag slutade, på morgonen den tolfte dagen i Kina då vi vaknade upp i den lilla bergsbyn med de terrasserade risodlingarna som även kallas Drakryggen. När himlen speglas i tegarnas vattensamlingar ser det ut som en jättelik drakrygg med fjäll och allt.

Byn sjuder av liv och det traskar människor med bärkorgar på ryggen överallt i de branta gränderna.

Familjepensionatet vi bodde på
När vi kommer ner i allrummet på morgonen sitter Liu redan till bords och bjuder oss på Mantou, ett slags ångkokade bröd.
När vi ätit klart så reser vi oss för att ta en rundtur i byn, men först säger Shu att han vill visa oss husets gamla kök som de äldre familjemedlemmarna i huset fortfarande använder sig av.
Vi följer med Shu och plötsligt upphör tiden att existera, vi står i ett stort men mörkt rum där två gamla tanter huserar runt en eldstad mitt på golvet.
Från taket svävar en bambuställning med en massa korvar och köttskånkor och jag känner att jag är med om en tidsresa.

Det som hänger på bambuställningen ser gudagott ut, mörat och rökt.


Efter besöket i gammtanternas kök så följer vi med Shu och Liu på en rundvandring i byn.



Sedan 1200-talet har minoritetsfolket Zhuang brukat jorden här uppe bland bergen, och byggt terassodlingar. De har utnyttjat varje kvadratdecimeter, och byggt terrasser för att odla ris.


Här kommer en video som visar först en Zhuang-kvinna som kommer uppför en bergsstig med ett nyskördat bambuskott i näven.
Sen filmar jag två två Yao-kvinnor som har världsrekord i långt hår. De övertalar Karin och mig att betala 15 kronor för att se dem veckla ut allt sitt hår, och vi går motvilligt med på affären.
Så här efteråt är jag glad att jag gjorde det, för håret är helt fascinerande, och Shu samtalar med dem och gör att inget känns mer pinsamt än det behöver.



De här Yao-kvinnorna klipper sitt hår endast två ggr i sitt liv, en gång när de är runt 18 år och den andra gången när de gifter sig. De sparar klippt hår och tillför en lösfläta till den överdådiga frisyren.
Bamburören som folk sitter och roterar i filmen är en maträtt. Bambun fylls med klibbigt ris, sötpotatis, morötter och fläskkött, och roterar ca en halvtimme över öppen eld...
Sen kommer en scen med två busiga unghundar av den typ som var allmänt förekommande i de här bergen. Jag skulle inte ha någonting emot att ha en sån hund.

Överallt där vi går sitter det små tanter och flätar små bastskor...

Shu steppar ut på drakryggen.

Drakryggen.

På olika ställen i byn kan man bli fotograferad i etniska festkläder, och här är en liten flicka som poserar med silverkrona med bergen som fond.

Ännu en tant som gör bast-tofflor...

Överallt bygger man...

 ...och överallt pratar folk i mobiltelefoner.
Från att aldrig tidigare ha haft telefonlinje, till att ha mobil men internet - vilken otrolig revolution.

tisdag, juni 21, 2011

Kina - den elfte dagens eftermiddag

Vi for med Liu vid ratten rakt upp i bergen, två timmars bilresa på sepentinvägar.
I Guangxi finns många minoritetsbefolkningar, och det var till några av de byar vi begav oss i Long Sheng-området.
Från sockertoppsbergen började landskapet mer och mer påminna om hemmavid, om svenska susande granskogar och älvar.
Här försöker Jiáo-kvinnor fånga upp oss redan vid inträdet till reservatet.
Minoritetsbefolkningarna bor i naturreservat, som är skyddade och där man som besökare måste betala inträde till området som sådant. Det kändes genast väldigt turistigt, men vad kan man förvänta sig som turist på 2000-talet?
Som det nu är så är detta en inkomstkälla för människor som verkligen har levt på existensminimum förut. Jag vet inte vilka negativa effekter turismen kan ha, men gissar att det är några stycken.

Byns kvinnor vill bära vår packning, och hur gör man? Vad är rätt eller fel?
Vi betalade naturreservatavgift och när vi kom fram så stod småväxta kvinnor med korgar på ryggen på kö för att bära vårt bagage.
Vi bar själva, men när vi skulle åka hem så mötte vi några bybor som släpade på tunga flygplansväskor åt ett par unga vältränade västerlänningar, packningen lastade på ryggkorgarna.
Jag tror både Karin och jag skämdes, och vi väste åt varandra:
- Kolla, två hallos! (hallos = se tidigare post).

Liu ( som jag tidigare har kallat för Leo - Liu ska det vara),  stannade och pratade med barnen i byn.

Från parkeringen var det en lång sträcka att gå innan vi kom fram till byn där vi skulle övernatta. Både Karin och jag ångrade nästan att vi hade axlat våra ryggsäckar. Vi hade kunnat ta med det viktigaste och låtit resten stanna kvar i bilen.

Ett fantastiskt ställe. Trähus så långt ögat nådde, bergssidor med vindlande terassodlingar...

Vi tog in på ett litet familjepensionat, det till vänster.


Här har alla roligt åt teven.
Till vänster sitter Liu, Karin står bredvid och förevigar pensionatungarna som skrattade så det gurglade om det.


Här förevisas familjens nytillskott, iklädd bastanta kläder minsann.



Shu intog pensionatets kök som den självklaraste sak i världen. Han fräste upp rester från dagen innan, och hade även fått tag på åsnekött....


...och de mest mjälla små bambuskott jag någonsin har smakat.


Karin och min förkylning gick i vågor, men här vi bergsbyn kulminerade den nog. 

 Ljuvligt sköna rum med en vidunderlig utsikt när vi vaknade nästa morgon...

måndag, juni 20, 2011

Fingermålar-film



Jag har varit bortrest hela förra veckan och nu försöker jag komma ifatt med jobbet.
Tyvärr hinner jag varken runt till bloggvänner eller lägga ut någon ny post om Kinaresan på ett tag.

För att det ska hända något på den här sidan lägger jag ut en liten fingermålning så länge.

lördag, juni 11, 2011

Ajfån - målningar av Poppan

Fingermålning i iPhone

Fingermålning i iPhone

Fingermålning i iPhone

onsdag, juni 08, 2011

Kina - den elfte dagens förmiddag, Xingping

Gatuförsäljare
Karin och jag vaknar tidigt den elfte dagen i Kina.
För sent för att uppleva matmarknaden som tog slut i gryningen... ungefär samtidigt som vi sträckte på oss i våra hotellsängar och gäspade stort... men i tid för att uppleva stämningen runt omkring i alla fall.

Xingping är en liten stadspärla som ligger vid en krök som floden Li gör på sin färd genom karstlandskapet. Staden är så liten att den är greppbar, och allt är väldigt lantligt.



När jag var i Kina så vande jag mig snabbt vid ljudvolymen, så jag blir förvånad över allt larm och tutande i det här klippet när jag redigerar det nu.


Vi knallar omkring i staden, ner till hamnen som är overkligt vacker.

Med mig på resan har jag en liten handgjord anteckningsbok som den här skickliga bokbindaren förärade mig innan jag gav mig iväg.
Jag hade mycket glädje av den här lilla boken som var så praktisk, liten och kompakt, och hängde med överallt.


Karin och jag viker av uppåt staden igen på en liten tvärgata och kommer till en byggarbetsplats.
I förgrunden ståtar armeringsjärn, men byggnadsställningarna i bakgrunden består helt och hållet av bambu.
Under hela resans gång reflekterar vi ständigt över vilket fantastiskt material bambu är, och hur finurligt kineserna förstår att använda det.


Ungar är sig lika överallt, här är det tokrusning förbi oss och höns och tuppar far förskräckt åt alla håll.

Bilderna från Kina är många, och det är nästan omöjligt att göra ett urval. Jag staplar lite bilder på varandra i det här inlägget, och hoppas att någon orkar titta.



Den här hundtypen har jag nämnt förut i inläggen om Kina, och jag tycker den påminner starkt om den australienska dingon.
Här travar det en tik, som just har nedkommit med valpar, förbi några konststuderanden som sitter och skissar över hela staden den här morgonen.
Jag vet själv hur besvärande det är när någon kikar över axeln när man jobbar, så jag går lite snett lutande och glanar när jag passerar... som jag hoppas diskreeeet ;-)


En gammal man ska hänga upp sina sängkläder för vädring när bambuställningen rasar, men Leo är snabbt framme och hjälper till. Sånt gillar jag.

Den här mannen skalar jättepomelo och lägger ut skalen väldigt systematiskt i solskenet för att torka.
Shu förklarade varför, men just nu är minnet som ett såll. Om Karin ser det här kanske hon har bättre minne än jag?

I Kina tar far- och morföräldrar hand om barnen medan deras föräldrar jobbar. Överallt ser man äldre med småbarn.


Här plåtar jag Leo, han som är hjälpsamheten själv, genom en dörröppning i ett gammalt vackert hus.


Ännu en av alla dessa bambustångsbärare...och ser ni hunden till höger?
Jag blev väldigt imponerad av den här rastypen. Det var inga inställsamma hundar, som främling fick man inte komma i närheten, då reste de sig upp och gick...eller morrade lågt.
Total integritet...och jag vet inte om jag inbillade mig, men de såg väldigt skärpta ut.


Shu går före ner mot floden Li, floden som mjukt omfamnar den här staden.


Några kvinnor tvättar kläder och sämre utsikt kan man ha i en tvättstuga.
Så här går det när man väntar för länge med att skriva ned sina intryck - nu minns jag inte vad Shu berättade...antingen var det snigelägg eller ormägg som sitter som rosa ansamlingar längs
flodstränderna.

Till höger i bild ser ni några pastorala konststuderanden. De har verkligen motiv att måla efter.
Vi går ner på stranden och följer floden en bit.


Några pojkar leker med en flotte...

I videoklippet i början av det här inlägget så kan ni se en kvinna som sitter på stranden med en stor bunke med levande småfisk som sprattlar omkring i vatten och en lika stor bunke med färskfångade småräkor, ungefär lika små som våra tångräkor här i Sverige.

Jag köper en friterad plätte av henne med små inbakade småräkor i, och det här är tveklöst det godaste jag åt i Kina under hela resan.  Jag tror jag betalade två kronor styck, och det blev naturligtvis fler.

Det här fick mig återigen att fundera över varför vi inte säljer råa västkusträkor oftare i Sverige, när vi nu sitter på en sådan skatt?


När vi drar oss tillbaka mot staden igen passerar vi de här hundarna.
De ser ut att vara en korsning mellan hundtypen jag har skrivit om tidigare, och Shar pei. Mer åt det här hållet borde Shar pei se ut, tycker jag, istället för de sönderavlade hundarna man ser då och då.


På ett ställe vinglade det omkring små valpar på ostadiga ben, och jag hade lätt kunnat tänka mig att utöka flocken hemma med en sån här ursund och robust hund.

Vart vi än gick var det så vackert så vi knappt trodde våra ögon.
Här torkas medicinalväxter.

Färska vattenkastanjer, kan jag tala om, smakar väldigt annorlunda än de i burk.

Shu berättar att de syrar bambuskott i den här regionen. Man lägger tydligen bambuskotten i risavkok,
och låter det stå tills det självjäser. Gott tycker somliga, vedervärdigt tycker andra - enligt Shu.

Karin och Leo
Lite matta efter att ha knallat omkring i hettan hela förmiddagen vilar vi i hotellfoajén innan det är dags att åka vidare.

Säga vad man vill om ICA, men stryktåliga kassar har de. Den här kassen genomlevde hela resan och packades med det mesta. Allt från matvaror till ombyte av kläder.

I Xingping hade jag kunnat stanna länge, men så var vi på väg igen i Leos bil med ett fantastiskt landskap att följa genom bilfönstren medan bilen lade mil efter mil efter sig.
Fortsättning följer...