Besök hos ett verkligt kreativt par

Nu i helgen var det konstslinga i Örebrotrakten, och jag hade antecknat noggrant att Lena och hennes man Michael skulle vara med.

Lena har jag känt lite lite grann, innan jag och hon började blogga, men sen har vi blivit bloggvänner och hon brukar kommentera här ibland - då kallar hon sig för slöjdLena.
Lena är en modig teckningslärare som har vågat säga upp sig för att på heltid ägna sig åt sitt stora intresse - bokbinderi.
Hon har gått bokbindarutbildningen på Leksands folkhögskola och det strålar riktigt om henne när hon visar och förklarar.
Det är ingen tvekan om att vi står inför en människa som älskar det hon gör.

Lena har köpt upp ett helt gammalt tryckeri i Eskilstuna, och fraktat hela härligheten hem till villan i Örebro.
Jag får gåshud när jag tittar på de vackra typerna.

Jag hinner inte memorera allt hon berättar, men det här är en bindning i tre delar som är helt dammfri, och som heter något som chemise och kassett på fackspråk.
Halvfranskt band med renskinn - det är nästan så jag svimmar när jag försiktigt stryker med fingret för att inte fetta ner det av misstag.

Koptisk bindning, men Lena nöjer sig naturligtvis inte bara med det, det ska vara tvillingbindning också. Boken till höger alltså.

Jag bara älskar folk som lär sig ett uråldrigt konsthantverk och överför det till vår tid.
Vad sägs om en bok gjord av cykelslangar och med ventilen kvar?

Eller en bok som behöver friseras ibland?

Här visar Lena en av sina många maskiner, och den lilla tjejen till höger är eld och lågor och vet inte  vilket ben hon ska stå på i pur upphetsning.

Lenas man Michael är också teckningslärare och konstnär, här står han i ateljén och berättar om sitt ikonmåleri.
Han har bl a studerat vid det ortodoxa klostret i Valamo.
Jag som inte är troende, men ändå har en stark sakral ådra, blir väldigt förtjust. Det är mycket vackert.
Håkan blir också väldigt intresserad.
Michael berättar entusiastiskt och kunnigt om ikoner och om olika helgon, och vips har jag beställt en ikon föreställande det här helgonet.

Michael målar också akvarell, och det var egentligen det han ställde ut i helgen.
Här visar han en helt annan sida av sin personlighet, och även här blev jag fängslad. Motiv från växtriket och med  underbara stråk av akvarellpenseln.
Michael lottade ut en av sina fina akvareller, lotterna kostade en hundring, och då fick man en jättefin konstalmanacka också för 2011.
Jag brukar aldrig vinna något på lotteri, så jag betalade en hundring och bad Håkan välja nummer.
21 brukar vara ett säkert vinstnummer, påstod Håkan, och så fick det bli.

Idag ringde Lena och meddelade att det var vi som vann tavlan!
Helt otroligt - gissa om vi är glada :-)

Nr 21 alltså gott folk! Lägg det på minnet!

Dagens Poppan-skiss...

Noodler's Lexington Gray och akvarell.

Ni kanske undrar vad det svarta lodräta strecket till höger är?

Jo, det är mellanrummet mellan två ark-lägg i en skissbok med koptiskt bindning som jag gjorde på en kurs förra året.
En bok med koptisk bindning saknar rygg och har synliga och dekorativa sömmar.
Arkläggen i boken är riktiga akvarellpapper, och det är en härlig bok att skissa i eftersom uppslagen öppnar sig helt vid varje sidvändning.

Vackra gamla och nya böcker...

När man börjar lära sig ett hantverk så börjar man också se på ett annat sätt.
Nu dras jag till bokhyllan och tar fram den ena boken efter den andra och studerar hur de är gjorda.

Roligast är naturligtvis riktigt gamla böcker, som de här två till vänster, som är två franska lexikon tillverkade 1824.

Längst till höger ligger min egentillverkade inbindning av Sven Hedins bok "Mina hundar i Asien" som blev klar igår.


Boken längst till vänster, i halvfranskt band, är en fransk parlör och den i mitten är ett fransk-svenskt hand-lexikon.
Jag har fyndat böckerna i det fina antikvariatet i Tidan, och det lustiga är att jag nu ser att de bägge två är tryckta i...Örebro!!!




Det franska ordet för nypon tycker jag är så kul, så jag får ett infall idag och slår upp det för att se vad det hette 1824.
Jodå, det heter gratte-cu redan då, och kan översättas direkt med klia sig i rumpan :)

Idag stavas det med ett l, gratte-cul men det utalas "gratt ky". Gratte betyder klia och cul rumpa.

Alla som någon gång har ätit riktiga nypon vet ju hur välfunnet namnet är!

Bokbindarkurs, del 4

Jag har helt glömt bort att lägga ut bilder från bokbindarkursen, och ikväll blev jag klar med min första bok. Jag fattar inte att det är jag som har gjort den, den ser så fin ut.

Men...tillbaka till den kronologiska ordningen, jag får vänta med att lägga ut foton på den färdiga Hedinboken till senare.


Här har ryggkartongen kommit på plats bl a.


Påsättning av sidopärmar.


Pärmarna skärs så otroligt sinnrikt med en speciallinjal. Linjalen har som en liten tröskel längst fram som man kantskär efter.


Här är ena sidan färdigskuren...


...och bägge.


Sen limmar jag på klothörnen...


...och sen klotryggen. Det här momentet är trixigt och det gäller att ha tungan rätt i mun så man inte kladdar ner hela boken och kapitälbanden med lim.
Det utstickande klotet på ryggen ska ner mellan ryggen och inlagan. Piuh!


YES! Klarade det!


Nu ska boken pressas så att den inte slår sig.
Fortsättning följer...

Ebru, del 1. Historik, grund och färger

Marmorering av papper innebär att man stänker färg på en grund och tar ett unikt avtryck av mönstret med ett papper.

Konsten att tillverka papper kommer ursprungligen från Kina, men att marmorera papper kom japanerna på runt 1100-talet.
De använde tusch på en vattenyta och metoden kallas Suminagashi.
Sumi betyder tusch på japanska om man förenklar det lite ( i Japan använder man tuschstänger som man river på speciella rivstenar och blandar med vatten).

Flera hundra år senare spreds kunskapen om att göra mönstrat papper till Indien, Persien och nuvarande Turkiet.

I Turkiet utvecklades pappersmarmoreringen till en stor konstart.
På Turkiska kallas tekniken Ebru som betyder ungefär molnig, mångskiftande. Som moln och skyar glider färgerna fram över grunden och bildar ett mönster. Även om man lär sig styra mönstret och kan upprepa färgkonstellationen kan aldrig ett papper bli exakt lika ett annat.
Det ligger en klar tjusning i det som vi européer alltsedan 1500-talet kallat "turkiskt papper".

Utövaren av Ebru har alltid blivit betraktad som konstnär.
I Europa fick aldrig marmoreringskonsten lika hög status och betraktas än idag som ett hantverk.

Ebru används ofta som bakgrund till kalligrafier, och det finns metoder att även göra själva kalligrafin i Ebru-teknik.

Som kuriosa kan nämnas att i det dåvarande ottomanska riket användes det mönstrade papperet bl a som en förfalskningssäkring och användes till särskilt viktiga dokument.
Ungefär som våra tiders sedelmönster.

I Turkiet marmorerar man på en grund av dragantgummi eller caragheen.
Dragantgummi är ett slags ett slags harts eller gummi från buskar eller träd, t ex cistrosbusken och vissa terebintarter, medan caragheen är en rödalg och utvinns från havet.

Tillsatsen av gummit eller algen i vattnet gör att grunden blir lite trögflytande.

Ända fram till 1800-talet var dragantgummit huvudingrediens i grunden men sen blev detta ämne så dyrt så man fann en ersättning i caragheen, en slags rödalg/mossa som växer på klipporna inom området för ebb och flod.

Så här ser dragantgummi ut i torkad form.


Och det här är torkad caragheen.


När man har blandat en carragengrund får man inte glömma att det är ett organiskt material och "levande". Man tillsätter lite formalin för att den inte ska ruttna, och bäst mår grunden av att användas varje dag.

Den är också väldigt temperaturkänslig, så när det är som hetast på somrarna i Turkiet undviker man att jobba med Ebru.

Till Ebrufärger används enbart mineral- eller växtfärger och de är vattenlösliga. Färgerna bereds och mals ytterst noga och det är en process som tar olika lång tid för olika färger. Det kan ta månader att framställa en viss sorts färg, så man håller hela tiden färgframställningen igång och planerar framåt så att man plötsligt en vacker dag inte står där och saknar en färg.

När färgerna är färdigberedda så tillsätter man olika mängd oxgalla för att balansera ytspänningen. Man får sitta och test-blanda.
Detta är mycket tidsödande och olika pigment kräver olika mycket oxgalla så det är ett väldigt duttande.
Oxgallan driver iväg färgen (får färgen att expandera) över grunden och den förhindrar också färgerna från att blanda sig med varandra.

Köpmän förde med sig de turkiska papperen till Europa och först mot slutet av 1500-talet började marmorerat papper tillverkas och användas hos bokbinderierna i främst Italien, Spanien, Frankrike och Tyskland.

På nätet finns nästan inget att läsa om Ebru, om man inte behärskar turkiska vill säga, så jag tänkte avhjälpa det med att lägga ut texter och bilder om Ebru. Det här var första delen.
Nästa Ebru-inlägg ska handla om de olika verktygen man använder sig av när man stänker färg och när man skapar mönster.
Sist och som grädde på moset kommer jag att lägga ut olika Ebru-mönster och visa hur det går till när man skapar dom.

Bilderna i detta inlägg har jag tagit i Ebru Atölyesi i Istanbul, oktober 2008.

Bokbindarkurs, del 3

Igår kväll var det kurs igen , och det var nära att jag inte tog mig in till Örebro.

Igår morse halkade jag i stentrappan som leder från huset ner till vägen och fick högerfoten under mig i en onaturlig vinkel. Där låg jag med en stukad fossing.
Som tur var så var Bi med och kunde hjälpa mig in i huset. Hon slaktade rådigt en piazzavakvast så att jag kunde ha skaftet som käpp när jag hoppade omkring på ett ben under förmiddagen.

Framåt eftermiddagen kunde jag linka utan käpp och även om foten var rejält svullen beslöt jag mig för att åka in till kursen. Man vill ju inte missa en enda gång.

Här syr jag fast boken i bindgarnet. Boken ligger i en sk häftlåda.


Varje gång ett ark är färdighäftat så gör man en låsning vid sista låsspåret.


När boken är färdigsydd så skär man loss den från häftlådan.


Ryggen limmas och bindgarnet pillas upp så att det blir som änglahår.


Det limmas sedan fast på försättsbladet och man sprider ut det som små solfjädrar.


Nu är det dags att renskära boken. I kurslokalen står det en fantastisk maskin som skär genom papper som om det vore smör.
Om ni tittar noga kan ni se hur ojämna bokens pappersark är.


Nu går kniven ner i boken som jag har passat in noga i maskinen.


Titta så fint det blev, alldeles jämt!


Sen är det dags att runda ryggen och göra falskanter. Man spänner fast boken i en falspress så att ca 5 mm sticker upp och fuktar den limmade ryggen med en våt trasa. Sen bankar man med två stycken falshammare, en för höger sida och en för vänster. Det ska låta som en gammal fiskebåt om man gör rätt.


Så här ser det färdiga resultatet ut. Jag har bankat så att jag har fått en nedvikt falskant på varje sida.


Nu är det dags att limma på kapitälband och gasväv på ryggen.


Här ser ni kapitälbandet. Det finns i alla möjliga färger och jag valde ett grönt eftersom försättsbladen är gröna. Snyggt tycker jag.

Bokbindarkurs 2

Veckorna går fort, jag har inte hunnit lägga ut bilder från andra kurstillfället än och ikväll är det redan dax för tredje gången.

Förra gången hade jag slaktat boken av Sven Hedin "Mina hundar i Asien", pillat bort allt lim på signaturerna. Rent och fint.


Jag hade skurit bort omslagsbilden och baksidan av boken från pappersryggen för att kunna ha med dom i den nya bindningen. Ryggen sparade jag för att komma ihåg hur texten satt.


Jag börjar med att limma fast omslaget med den första signaturen med hjälp av en gasremsa.
Sånt här gillar jag, att en bok har en historia. Boken är dedicerad till Elvi av Sven Hedins syster Alma. Svens syster har alltså hållit i den här boken, en speciell känsla.


Sen är det dags att välja försättsblad. Jag väljer ett enfärgat grönt som jag tycker passar bra ihop med den glada gula färgen på omslaget. Man ska vika försättsbladen på ett finurligt sätt och limma på en förstärkning i form av ett linneband.




Sen spänner man fast alla sidorna i boken utom försättsbladen.


Här visar Ingvar hur man mäter upp lämpliga avstånd på bokblockets rygg vilka markeras med en penna. Fem stycken markeringar.


Sen ska det sågas spår för bindgarnet i markeringarna.


Sen filar man försiktigt i de tre mellersta spåren.


Man kollar sedan att bindgarnet får plats i spåren utan att sticka upp.


Så där ja, nu var Sven sågad och filad.




Min bok med försättsblad.


Sen ska boken in i en häftlåda. Man spänner bindgarn i tre strängar och mäter in så att de dels är lodräta och dels passar avståndsmässigt till de mellersta spåren i bokblocket.


När det är gjort tar jag den sista signaturen i boken och passar in i ett av försättsbladen. Sen ska jag börja sy, men det hann jag knappt börja med. Det blir den här kvällens sysselsättning.