Min pappa dog helt nyligen och jag sitter och tittar på gamla foton.
Jag har alltid varit intresserad av gamla fotografier, det finns så mycket känsla och miljö i gamla bilder tycker jag.
Ett foto på min pappa tycker jag är lite speciellt, jag vet inte vad ni tycker?
Min pappa är en liten bebis på bilden och ligger och sprattlar i sina föräldrars dubbelsäng, och hans pappa, min farfar, ser sååå rar ut. Allt utstrålar hemtrevnad och familjeintimitet, ja rent av vardaglighet och det måste nästan ha varit min farmor som stod bakom kameran...
Var det vanligt på den tiden med så pass vardagliga bilder som den på min pappa i sängen? Fotot är taget ca 1921.
Det är just det där med vardagligheten som gör mig så berörd. Äldre bilder brukar vara mer uppstyltade och inga snapshots. Den här bilden bjuder in mig att finnas till i samma rum, i samma andetag. Och tänk att denna lilla levnadsglada knubbis föreställer samma person som jag nyligen kysste farväl, och mina läppar mötte en så kall kind.