Hibiskus och shalvartillverkning

Det slår ut en magnifik blomma på hibiskusen under förmiddagen. Jag har svårt att se mig mätt.


Jag klipper till och börjar sy på ett par shalvar till Eva H-höjden på kvällen. Vi har samma smak :)
Trycker några rödockrafärgade ödlor här och där på det kakifärgade bomullstyget.
Jag är inte bra på att sy, men efter två par till mig själv börjar jag kunna just dom här byxorna.

Ett hundliv

Vi lever ett hundliv här i Striberg.
Pälstjejerna skuttar omkring i snömassorna medan Håkan och jag inte gör annat än skottar snö...fast det inte märks.
Så fort vi har skottat så faller det antingen 20 centimeter till, eller så kommer plogbilen i en väldig fart precis när vi har skottat färdigt vid parkeringen, och så ser allt ut som innan vi började.

Jag kan just undra vilka som lever ett "hundliv" här på stationen?

Jag blev galen - och hjälpt!

För ett tag sedan köpte jag en extern hårddisk för att kunna lagra alla mina illustrationer och foton.
När jag ringde upp den här firman så förklarade jag för försäljaren att jag var urkass på att installera grejer, och undrade vad han hade för förslag till en tant som jag.
Han föreslog en som de hade kampanjpris på med en lagringskapacitet på hela 1000 GB.

Jodå, den fungerade på Mac också.

Nej då, den krävde ingen som helst installation, det var bara att plugga in den, försäkrade den självsäkre unge mannen.

Det lät ju nästan för bra för att vara sant.

Det var det.
För bra för att vara sant alltså.

När hårddisken var uppackad och inkopplad gick den inte att använda. När jag öppnade den i Macen så innehöll den textfiler som inte gick att läsa på en Mac.
Jag gick in på firmamärkets hemsida och försökte läsa mig till information, allt på engelska.
Jodå, den skulle fungera på Mac, det var bara att dra och släppa.

Jo jo, när jag drog och släppte kom det bara upp ett litet elakt fönster som sa:

Objektet xxxx kunde inte flyttas eftersom "Expansion Drive" inte kan ändras.

När jag ringde upp firman som hade sålt hårddisken hänvisade de bara till tillverkarfirmans support på engelska.
Jag ringde och hörde någon telefonsvarare som gick igång i Singapore eller något ditåt, som helt kort upplyste att de hade holidays och inte var anträffbara, klick och adjö.

Jaha?

Jag kände mig plötsligt gammal, dum och dessutom i behov av en bettskena.

Så mailade jag den här bloggvännen i en helt annan fråga, och nämnde den elaka hårddisken i förbifarten.

Då fick jag ett mail tillbaka där bloggvännen tyckte att jag skulle ringa upp hennes livs kärlek som är fena på datorer, och så bifogade hon telefonnumret.

Med fradga runt munnen ringde jag upp och fick prata med Mats, numera omnämnd på stationen som en av mina hjältar.
Lugnt och finurligt slussade han mig runt i skrymslen i min dator som jag inte ens visste fanns. Vi ställde om lite här, och lite där och så fungerade allt plötsligt som i en dröm.
Dra och släpp - javisst!

Den förbannade hårddisken var förprogrammerad för pc, så det gällde att konfigurera om den, berättade den vänlige Mats i telefonluren.

Jag sände dolska tankar till försäljarkillen på Dustin home.

Vad skulle man vara utan bloggvänner?

Intet.

Komatillstånd på stationen

Sedan i julas har jag knappt slagit på datorn, utan unnat mig en total ledighet som nästan kan liknas vid ett komatillstånd.


Stationen är inbäddad i den bländvitaste av snö som bara finns på landet och utetermometern har slagit rekord i köldgrader.
Det har varit helt underbart att bara såsa omkring, mikra några lussebullar, läsa en massa böcker, pulsa ut och fylla på fågelbordet och titta på ovanligt bra långfilmer på teve.

Kravlös vila.


Ebro har gjort fantastiska framsteg för varje år vad gäller smällare.
Hör han någon enstaka så stannar han upp, lystrar men drar inte hysteriskt för att komma hem utan fortsätter sedan promenaden. Han står ut, "min" tappra lilla prins.

Här gör han det stora.


Och här spanar han in Stora Gården i byn. Vilka vackra dagar vi har haft nu ett tag.


Det kan knappt bli vackrare än så här på vintern.


Här busar Ebro med mig, han tar tag i sitt koppel, ruskar och morrar och skuttar omkring som en liten fullblodshäst.
Han är den enda av pälsgänget som är frusen och behöver ett vintertäcke, vilket ytterligare förstärker intrycket av en liten häst.


Gaia fäller upp sina flygplansöron till podencostuk när hon spanar på Stora Gården.


Det är inte lätt att manövrera en kamera samtidigt som man håller i hundkoppel.
Poppan är rena kryssningsmissilen och håller på att fälla mig så fort jag tar upp kameran, det är en ren bedrift att jag inte tappar den rakt ner i snön..


Gaia vid gavelgrinden till Stora Gården.


Åh vad jag älskar färgen på den här hunden...


Den nedåtgående solen kastar ljusskuggor på Stora Gårdsdammen och det enda ljud som hörs är brusandet och porlandet när dammvattnet kastar sig förbi dammluckorna ut i Ringshyttebäcken.


Lite försenat passar jag på att önska alla som läser här ett riktigt
Gott Nytt År!
Tack för alla jättefina jul- och nyårshälsningar!

Själva firade vi nyår hos våra vänner Bo och Bi i gamla skolan där vi blev trakterade med gratinerad hummer och sedan en ljuvlig lammstek på det.
Bi's stackars katt, Sture, fick dra ut i kylan när vi anlände för att lämna plats åt hundflocken. Bi försäkrade att det inte gick någon nöd på honom, han låg säkert och tryckte under huset någonstans.


Här övervakar Poppan när Bi gör fruktsallad.
Poppan är inte ett dugg skotträdd, medan Gaia och Ebro uppsökte mörkret och tystnaden i badrummet ibland. Vi lämnade dörren på glänt så att de fick komma och gå som de ville.
Ebro vankade oroligt omkring med en toffla i munnen vid tolvslaget, istället för snuttefilt, men värre var det inte.

Vi ett-tiden på natten gjorde plötsligt Gaia ett blixtsnabbt och rasslande utfall från badrummet direkt mot ytterdörren och vi förstod att den arma Sture hade försökt gå in genom kattluckan.
Katten som försökte komma in från kylan.


Det var flera som fastnade för den vackra genombrutna julstjärnan som jag visade för några inlägg sedan.
Här har jag tagit en bild för att försöka visa att den är gjord av trä.
Det är snälla bloggvännen Tuvstarr och hennes Ralf som skickade den till oss.
Den kommer numera vara ett stående inslag i vårt juldekorerande, var så säker.

Under tiden som jag har skrivit det här inlägget har jag njutit av Placido Domingo som har sjungit spansk opera, sk Zarzuela. Det är en annan snäll bloggvän, Petra, som har skickat skivan tillsammans med en inspelning av konserten som gick på julafton med de tre tenorerna.
Jag älskar Domingo, och på andra plats kommer Carreras som Petra berättar att hon har fått en kindpuss av en gång när hon bodde i Barcelona.
Är jag avundsjuk eller är jag avundsjuk?

Tänk vad man lär sig av bloggandet. Jag som verkligen tycker om opera hade aldrig hört talas om Zarzuela innan Petra förklarade.

God Jul till er från oss!

Tack för alla underbara överraskningar i både fysisk brevlåda som digital! Ingen nämnd och ingen glömd.
Vilka raringar ni är allihop! Pälsgänget har också fått julpost och snaskar förnöjt.


Ikväll klädde vi granen, the same procedure as last year...


...så även i soffan där Håkan och hans syster fick sitta i fåtöljer medan jag och Christian delade soffa med hela knähundsgänget.

Lussefirande på Stribergs Station

Som några av er kanske minns, så hade vi en bloggträff här på stationen för några veckor sedan. Då drejade, knådade och ringlade vi stengodslera.
Nu var det dags för glasering, så Kesu, Lisette och Karin kom hit igen för att delta i den fortsatta keramikkursen hos Bi.

Karin hade även med sig Shu, en konstnärsvän och bror från Kina som vi bägge känner, och som jag blev så glad att träffa igen.

Igår kom hela gänget ( det kommer ett separat inlägg om gårdagskvällen och dagens glasering ) hit igen.

I morse var det Luciamorgon, och trots att vi hade kommit väldigt sent i säng igår så tassade vi upp mangrant, draperade oss med lakan, glitter och ljus - och tågade sjungande in till Shu för att ge honom lite svensk inramning av dagen.
Efter en stunds sjungande så började vi bloggare hämta kameror och föreviga varandra och oss själva medan Poppan var den enda riktigt trogna lussefirare som inte vek från Shus sida vid sängen.


Från vänster till höger: Kesu, Karin och Lisette.
Och hur ska jag etikettera det här inlägget - under "vardagsliv"?
Rena önsketänkandet i så fall.

Kisse och styckat lamm

Fördelen med att bo på landet är bland annat möjligheten att köpa närproducerad mat. Vi köper lantägg från byhöns som lever som höns ska, och idag fick jag köpa ett helt styckat lamm. Ett lamm som har gått och betat här i byn.
Jag har stått på kölista i två år, men i år blev det bingo och jag fick mitt lamm.
När jag skulle hämta det så kom kaffehurran fram, det hamnade en kisse i knät och jag blev sittande länge i det trevliga köket med vedspis som knastrade och skänkte den där värmen som bara kommer från vedeldat.


Sen blev det knepigt när jag väl stod och skulle paketera 18 kilo lamm för frysen. Det här lammet var styckat på ett för mig helt främmande sätt, finstyckat i små bitar. När jag köpt förut så har jag varit med under styckningen, och vetat vad som var vad.
Nu stod jag plötsligt och tittade på en massa bitar som jag inte hade en aning om vad det var för något?
Rygg?
Kan dessa bitar vara bogbladssteken?
Vad är det här? Hals?



Jag åkte bort till lammuppfödaren för att fråga, men hon var inte hemma på seneftermiddagen, så nu har Håkan och jag langat in allt i frysen i alla fall.
Jag önskar att jag var bättre på sånt här.

Men en himmelsk måltid hade vi i kväll.
Egen mandelpotatis, två dubbla lammkotletter var och trattis-sås. Hå hå ja ja, vad livet kan vara gott ibland!

Är det förresten någon bland läsarna som kan det här med styckning?

Hundar överallt...

Igår såg det ut så här på stationen, så fort jag bytte våningsplan hade jag ett lämmeltåg av hundar efter mig, rassel rassel.

Först var det pälstjejerna som brukar följa mig, sedan var det Evas två tikar som var ängsliga över att matte var försvunnen och inte ville tappa bort stand-in-matten.


Eva H-höjden kom på besök i förrgår och sov över.
Här står hon i köket och fixar frukost medan hela hundflocken följer minsta rörelse hon gör.

Senare på eftermiddagen åkte Eva för att hälsa på sin åldriga faster i Frövi, och tog med sig hanhunden medan de två tikarna fick vara kvar på stationen över dagen.

Jag kände mig som Cecar Millan för en dag ;)

De här bilderna måste ni bara klicka på!

Fräckt, tycker pälstjejerna!

För en stund sedan ringde Håkan hem från jobbet och undrade om jag hade sett vad som fanns i kameran?
Nä, det hade jag inte, men jag förstod att Håkan hade plåtat något innan han gick i morse så jag tog och kollade.

Nämen, dra på trissor! En katt i verandafåtöljen!!!

Katten heter Uffe och tar sig in på tomten ibland. Han lever verkligen farligt, eftersom pälstjejerna tycker att endast en död katt är en bra katt.
En gång fick de nästan tag på honom, men som tur var så lyckades han kasta sig upp på viltstängslet, som omger hela tomten, och trycka sig ut ur en nätruta med Gaias käftar klapprande bara någon decimeter från rumpan.

Men att han så avslappnad ligger och sover i en av fåtöljerna på morgonkvisten, det kom verkligen som en överraskning!
Vilken cool kille...eller bara oerhört korkad?

Det tar tid...

Idag bakade jag bröd efter ett nytt recept och hade ingen sirap hemma så jag tog honung istället.
Vi brukar aldrig använda sirap så jag skulle precis berätta för Håkan att jag brukade ha sirap på gröt när jag var liten...ja, sen blev jag osäker - var det på havregrynsgröt eller risgrynsgröt?

Och då slog det mig som en blixt från klar himmel - det är för sent att fråga.

Ännu något som är för sent att fråga.

Hela tiden dyker det upp saker som jag ångrar djupt att jag inte passade på att fråga mamma medan jag hade chansen. Nu är det för sent.
Jag gissar på risgrynsgröt.


Mamma och Gaia hade ett alldeles speciellt förhållande. Mamma följde Gaias utveckling från superskyggis till tillitsfull (någorlunda i alla fall) med stort intresse och la verkligen märke till alla skiftningar i utvecklingsfaserna.
Gaia älskade mamma.

Poppan försökte alltid ha omkull mamma i sin iver att hälsa, sen brukade hon krokna på mammas och Gaias gosande och istället gå in för andra aktiviteter, som att jaga sork till exempel.

Ring, ring!

- Ja, det är Dennis...

- Jaha..?

- Ja, Dennis från Tele 2. Hur står det till?

- Hmrf, vad har du med det att göra (sagt vänligt)?

- Va?

- Ja alltså, det är en väldigt konstig fråga att ställa av en vilt främmande människa som dessutom vill sälja ngt.

- Jag...öh... tycker det är en trevlig inledning...

- Och jag tycker den är förfärlig (fortfarande med vänlig röst).

- Jaha, ja då hoppar vi över det där då. Jag tänkte prata om din fasta telefoni...

- Jag har Telia och har inga planer på att byta.

- Va? Öh, ja, tack då. Ha en trevlig dag (sagt med lite osäker röst) !

- Tack tack, du med.

Man får tyvärr bara teckna sig till nix.telefon om man har privatabonnemang.
Jag brukar vara mycket bryskare, men den här killen lät så ung och hade faktiskt en trevlig röst någonstans bakom försäljarmasken.
Hur står det till? Det är nog den allra värsta öppningsreplik jag kan tänka mig i såna här sammanhang.
Lägger de dessutom till mitt förnamn ... ja, ni fattar!

Det har annars varit en minnesvärd dag, Anna Anka var på Aftonbladets löp - bara en sån sak.
Tänk att heta Anna Anka.

Trattisar, Colombo och anka

Inspirerad av bloggvännen Cickis svampkorg tog jag med mig Poppan och gick ut en halvtimme i skogen bakom stationen igår.
Trattisarna hade precis kommit igång och jag plockade ihop till en trattkantarellsås till kvällens ankbröst, eller anktutte som bloggvännen Kesu brukar kalla min favoritmat.

Sen satte jag mig framför teven och kollade ett gammalt avsnitt av Colombo på TV4 Guld, han med den fina bilen ni vet, medan jag rensade.
Är det någon som känner igen vad det är för tjusig men skamfilad bil han har? Va va va?



Den här gången stekte jag ankbröstet med fettsidan ner i en stekpanna först, sedan i med en ugnstermometer och in i ugnen, 150° tills termometern visade ca 66°. Perfekt.
I vanliga fall brukar jag bräsera anktutten på spisen, det tycker jag blir absolut godast, men detta var inte dumt det heller.

Trattissåsen smakade himmelskt och till detta stekte vi en stor rösti gjord på egen potatis, morötter och zucchini. Mums.

Så här trevligt kan man ha det en lunch...

Idag blev jag bjuden på lunch av akvarellmålaren, naturfotografen, galleristen, poeten och levnadskonstnären Erik.
Först kom Erik och hämtade mig, fast Poppan naturligtvis trodde att det var henne besöket gällde...eller rättare sagt, hon ville hänga på.

- Ja, jag gillar också grekiskt! What ever.


Jag fick Eriks skiva som han precis har spelat in. Erik är inte bara en känslig bildkonstnär, han skriver egna låtar, pianostycken och körsatser också, och nu har han alltså spelat in en cd som man kan beställa för en hundring på hans blogg. Vink, vink ;)


Efter en mycket trevlig lunch så hann vi med att besöka samlingsutställningen för Ljusstråk på biblioteket också.
Det är otroligt så många kreativa människor det bor i den här kommunen, det var en imponerande utställning.

Efter att ha blivit hemskjutsad igen så fick Erik prova min wacom-platta (ett digitalt ritbräde). Här är Erik fullt koncentrerad och målar ett äpple med olika schatteringar.

På seneftermidagen åkte jag ner till mamma, och pluggade in Eriks cd och lyssnade medan jag körde.
Det var så vackert så jag var tvungen att köra åt sidan och stänga av bilen, luta mig tillbaka och bara lyssna. Vilka gåvor vissa människor har.


Framåt kvällningen plockade jag av de sista röda krusbären och kokade en kompott. Så vackra de är, krusbär.


Jag skakade av skratt när jag fick den här bilden av pälstjejerna vid middagen. Gaia, som avskyr att bli plåtad, tyckte att det var värt besväret ;)

Lissabon-vas

- Vadå Lissabonvas?


Jo, så här ser den ut, den geniala blomvasen från Lissabon som jag visade för några inlägg sedan - så här ser den ut utan blommor...


...och så här med blommor. Hur man än pillar dit blommorna så ser det ut som ett proffs har arrangerat det. Det kan liksom inte bli fel.

Har ni vägarna förbi Portugal, så köp en sån här! Ni kommer inte att ångra er. De finns i varenda turistbutik med fajanspjäser som fejkar 1700-tal.

Sen dyker Eva upp på ett av sina många sommarbesök här på stationen. Besök som alltid är lika välkomna, roliga och avslappnade.

Kan ni upptäcka fem hundar på den här bilden? Om inte, får ni klicka och förstora.







Det har krupit omkring en spindel i vårt badkar under en veckas tid, och jag har förbjudit Håkan att ha ihjäl den. Den gör nytta och kniper förhoppningsvis några silverfiskar har jag tänkt.

Men så idag såg jag att den verkligen förgäves försökte ta sig upp ur badkaret, den ville inte alls vara där. Jag som hade trott att den gillade att sitta där och huka runt avloppet.
Jag vet inte vad det är med spindlar, men något är det. Jag skulle aldrig kunna slå ihjäl en spindel...och idag fångade jag försiktigt upp krypet och släppte ut den i trädgården, antagligen blev den alldeles vimmelkantig av eufori...

Bibliotekariens bästa vän

Är det något jag avskyr så är det att hitta ett nytt kryp inomhus, som jag aldrig har sett förut.

För många år sedan, i Stockholmslägenheten, så hände just detta.
Med en rysning av obehag tog jag en bit tejp och tryckte försiktigt fast det nya lilla krypet som var ungefär 3 - 4 mm stort.
Fascinerad, och inte så lite äcklad, stirrade jag på en pytteliten miniatyrskorpion som satt fast på tejpbiten och fäktade för sitt liv.
Jag slog i skadedjursboken jag har, och läste till min förvåning följande:

Bokskorpion, Chelifer cancroides.
Om man plockar i en hög med gamla papper eller böcker som legat lite fuktigt kan man ha sådan tur att man får se en bokskorpion - det är faktiskt något av en upplevelse att se en sådan liten gynnare kila iväg över sidan.

Jag tror det var när jag kom till ordet tur, som jag fattade att det här alls inte var någon otrevlig liten krabat, utan en liten rackare som käkar kvalster och dammlöss och bara gör nytta.

Ja, sen träffade jag på en och annan under åren, och jag blev lika glad varje gång vid dessa sällsynta möten.

Så flyttade vi, och döm om min glädje när Håkan för några dagar sedan kom med digitalkameran och visade mig en uppförstoring av en liten insekt han hade hittat på sovrumsväggen ( bilden överst ).
Ja just det - en bokskorpion...här på stationen!


Detta fina foto har jag helt fräckt norpat på nätet.