tisdag, juni 21, 2011

Kina - den elfte dagens eftermiddag

Vi for med Liu vid ratten rakt upp i bergen, två timmars bilresa på sepentinvägar.
I Guangxi finns många minoritetsbefolkningar, och det var till några av de byar vi begav oss i Long Sheng-området.
Från sockertoppsbergen började landskapet mer och mer påminna om hemmavid, om svenska susande granskogar och älvar.
Här försöker Jiáo-kvinnor fånga upp oss redan vid inträdet till reservatet.
Minoritetsbefolkningarna bor i naturreservat, som är skyddade och där man som besökare måste betala inträde till området som sådant. Det kändes genast väldigt turistigt, men vad kan man förvänta sig som turist på 2000-talet?
Som det nu är så är detta en inkomstkälla för människor som verkligen har levt på existensminimum förut. Jag vet inte vilka negativa effekter turismen kan ha, men gissar att det är några stycken.

Byns kvinnor vill bära vår packning, och hur gör man? Vad är rätt eller fel?
Vi betalade naturreservatavgift och när vi kom fram så stod småväxta kvinnor med korgar på ryggen på kö för att bära vårt bagage.
Vi bar själva, men när vi skulle åka hem så mötte vi några bybor som släpade på tunga flygplansväskor åt ett par unga vältränade västerlänningar, packningen lastade på ryggkorgarna.
Jag tror både Karin och jag skämdes, och vi väste åt varandra:
- Kolla, två hallos! (hallos = se tidigare post).

Liu ( som jag tidigare har kallat för Leo - Liu ska det vara),  stannade och pratade med barnen i byn.

Från parkeringen var det en lång sträcka att gå innan vi kom fram till byn där vi skulle övernatta. Både Karin och jag ångrade nästan att vi hade axlat våra ryggsäckar. Vi hade kunnat ta med det viktigaste och låtit resten stanna kvar i bilen.

Ett fantastiskt ställe. Trähus så långt ögat nådde, bergssidor med vindlande terassodlingar...

Vi tog in på ett litet familjepensionat, det till vänster.


Här har alla roligt åt teven.
Till vänster sitter Liu, Karin står bredvid och förevigar pensionatungarna som skrattade så det gurglade om det.


Här förevisas familjens nytillskott, iklädd bastanta kläder minsann.



Shu intog pensionatets kök som den självklaraste sak i världen. Han fräste upp rester från dagen innan, och hade även fått tag på åsnekött....


...och de mest mjälla små bambuskott jag någonsin har smakat.


Karin och min förkylning gick i vågor, men här vi bergsbyn kulminerade den nog. 

 Ljuvligt sköna rum med en vidunderlig utsikt när vi vaknade nästa morgon...

måndag, juni 20, 2011

Fingermålar-film



Jag har varit bortrest hela förra veckan och nu försöker jag komma ifatt med jobbet.
Tyvärr hinner jag varken runt till bloggvänner eller lägga ut någon ny post om Kinaresan på ett tag.

För att det ska hända något på den här sidan lägger jag ut en liten fingermålning så länge.

lördag, juni 11, 2011

Ajfån - målningar av Poppan

Fingermålning i iPhone

Fingermålning i iPhone

Fingermålning i iPhone

onsdag, juni 08, 2011

Kina - den elfte dagens förmiddag, Xingping

Gatuförsäljare
Karin och jag vaknar tidigt den elfte dagen i Kina.
För sent för att uppleva matmarknaden som tog slut i gryningen... ungefär samtidigt som vi sträckte på oss i våra hotellsängar och gäspade stort... men i tid för att uppleva stämningen runt omkring i alla fall.

Xingping är en liten stadspärla som ligger vid en krök som floden Li gör på sin färd genom karstlandskapet. Staden är så liten att den är greppbar, och allt är väldigt lantligt.



När jag var i Kina så vande jag mig snabbt vid ljudvolymen, så jag blir förvånad över allt larm och tutande i det här klippet när jag redigerar det nu.


Vi knallar omkring i staden, ner till hamnen som är overkligt vacker.

Med mig på resan har jag en liten handgjord anteckningsbok som den här skickliga bokbindaren förärade mig innan jag gav mig iväg.
Jag hade mycket glädje av den här lilla boken som var så praktisk, liten och kompakt, och hängde med överallt.


Karin och jag viker av uppåt staden igen på en liten tvärgata och kommer till en byggarbetsplats.
I förgrunden ståtar armeringsjärn, men byggnadsställningarna i bakgrunden består helt och hållet av bambu.
Under hela resans gång reflekterar vi ständigt över vilket fantastiskt material bambu är, och hur finurligt kineserna förstår att använda det.


Ungar är sig lika överallt, här är det tokrusning förbi oss och höns och tuppar far förskräckt åt alla håll.

Bilderna från Kina är många, och det är nästan omöjligt att göra ett urval. Jag staplar lite bilder på varandra i det här inlägget, och hoppas att någon orkar titta.



Den här hundtypen har jag nämnt förut i inläggen om Kina, och jag tycker den påminner starkt om den australienska dingon.
Här travar det en tik, som just har nedkommit med valpar, förbi några konststuderanden som sitter och skissar över hela staden den här morgonen.
Jag vet själv hur besvärande det är när någon kikar över axeln när man jobbar, så jag går lite snett lutande och glanar när jag passerar... som jag hoppas diskreeeet ;-)


En gammal man ska hänga upp sina sängkläder för vädring när bambuställningen rasar, men Leo är snabbt framme och hjälper till. Sånt gillar jag.

Den här mannen skalar jättepomelo och lägger ut skalen väldigt systematiskt i solskenet för att torka.
Shu förklarade varför, men just nu är minnet som ett såll. Om Karin ser det här kanske hon har bättre minne än jag?

I Kina tar far- och morföräldrar hand om barnen medan deras föräldrar jobbar. Överallt ser man äldre med småbarn.


Här plåtar jag Leo, han som är hjälpsamheten själv, genom en dörröppning i ett gammalt vackert hus.


Ännu en av alla dessa bambustångsbärare...och ser ni hunden till höger?
Jag blev väldigt imponerad av den här rastypen. Det var inga inställsamma hundar, som främling fick man inte komma i närheten, då reste de sig upp och gick...eller morrade lågt.
Total integritet...och jag vet inte om jag inbillade mig, men de såg väldigt skärpta ut.


Shu går före ner mot floden Li, floden som mjukt omfamnar den här staden.


Några kvinnor tvättar kläder och sämre utsikt kan man ha i en tvättstuga.
Så här går det när man väntar för länge med att skriva ned sina intryck - nu minns jag inte vad Shu berättade...antingen var det snigelägg eller ormägg som sitter som rosa ansamlingar längs
flodstränderna.

Till höger i bild ser ni några pastorala konststuderanden. De har verkligen motiv att måla efter.
Vi går ner på stranden och följer floden en bit.


Några pojkar leker med en flotte...

I videoklippet i början av det här inlägget så kan ni se en kvinna som sitter på stranden med en stor bunke med levande småfisk som sprattlar omkring i vatten och en lika stor bunke med färskfångade småräkor, ungefär lika små som våra tångräkor här i Sverige.

Jag köper en friterad plätte av henne med små inbakade småräkor i, och det här är tveklöst det godaste jag åt i Kina under hela resan.  Jag tror jag betalade två kronor styck, och det blev naturligtvis fler.

Det här fick mig återigen att fundera över varför vi inte säljer råa västkusträkor oftare i Sverige, när vi nu sitter på en sådan skatt?


När vi drar oss tillbaka mot staden igen passerar vi de här hundarna.
De ser ut att vara en korsning mellan hundtypen jag har skrivit om tidigare, och Shar pei. Mer åt det här hållet borde Shar pei se ut, tycker jag, istället för de sönderavlade hundarna man ser då och då.


På ett ställe vinglade det omkring små valpar på ostadiga ben, och jag hade lätt kunnat tänka mig att utöka flocken hemma med en sån här ursund och robust hund.

Vart vi än gick var det så vackert så vi knappt trodde våra ögon.
Här torkas medicinalväxter.

Färska vattenkastanjer, kan jag tala om, smakar väldigt annorlunda än de i burk.

Shu berättar att de syrar bambuskott i den här regionen. Man lägger tydligen bambuskotten i risavkok,
och låter det stå tills det självjäser. Gott tycker somliga, vedervärdigt tycker andra - enligt Shu.

Karin och Leo
Lite matta efter att ha knallat omkring i hettan hela förmiddagen vilar vi i hotellfoajén innan det är dags att åka vidare.

Säga vad man vill om ICA, men stryktåliga kassar har de. Den här kassen genomlevde hela resan och packades med det mesta. Allt från matvaror till ombyte av kläder.

I Xingping hade jag kunnat stanna länge, men så var vi på väg igen i Leos bil med ett fantastiskt landskap att följa genom bilfönstren medan bilen lade mil efter mil efter sig.
Fortsättning följer...

söndag, juni 05, 2011

Ajfån-Kina



Jag håller på att knåpa med nästa Kinainlägg, det tar sin tid, men lägger ut en ajfån-skiss så länge.
Skissen föreställer de fantastiska sockertoppsbergen vid floden Li i den lilla staden Xingping, Guangxi.

fredag, juni 03, 2011

Ajfån-Gaia

Fingermålad i appen Brushes på ajfån

torsdag, juni 02, 2011

Terapi



Tack för alla snälla kommentarer, det är skönt att få gnälla av sig när allt ter sig lite motigt.

Idag har jag vilat ögat som de var inne och grottade i i går. Det har inte blivit något häng över vita akvarellpapper här inte, men däremot intensivt knappande på ajfånen.
Jag häpnar över alla möjligheter, tidningen Råd & Rön skrev för ett tag sedan att det enda appar inte klarar av är väl att koka kaffe ;-)

Nu har jag luskat ut hur man överför det man gör i Brushes till film. Är det någon som undrar och vill veta är det bara att kontakta mig genom kontaktformuläret under headern. Det var lite pyssel innan allt flöt som det skulle...och det är så makalöst roligt så jag till och med glömmer askmolnet i ögat.
Det här är faktiskt en slags terapi...

onsdag, juni 01, 2011

Enögd ajfånskiss av Poppan i Brushes

Poppan tecknad med ajfån

Jag har drabbats av glaskroppsavlossning, vilket inte är det minsta roligt.
Antagligen får jag vänja mig vid att se en spökbild av en slags teckning som inte är min egen varje gång jag sätter mig vid ett vitt papper.
Mitt vänstra öga ser något som påminner om när man häller ner bläck i ett glas vatten, i ultrarapid.
Detta ser jag varje gång jag sätter mig ner vid ritbordet och stirrar ner på det vita akvarellpapperet.
Mönstret flyter omkring, hit och dit, svävar lite och trots att jag vet vilket håll jag tittar kan jag aldrig riktigt komma underfund med hur det rör sig.

Jag har varit hos en snäll ögonläkare på USÖ i Örebro i dag, och även om inget hopp gavs så gavs det mycket vänligt bemötande och en slags trygghet att veta vad man drabbats av.
De sprutade in ngt i ögat som gör att pupillen är vidöppen som en svart tratt, och jag blundar med det ögat hela tiden och köpte solglasögon det första jag gjorde efteråt.

En tröst i denna misär är ajfånen :-D
När Håkan körde hem mig laddade jag ner en rit- och målar-app, och gjorde ikväll en en-ögd skiss på Poppan.
Helt otroligt!
Jag har aldrig varit mycket för att släpa med mig akvarelllådor ut på fältet, och plötsligt har jag allt i ett. Jag kan välja penslar, lager, färger - och allt för trettioåtta spänn!
En hel målarlåda som dessutom går att ringa med.

För att vara en av de första skisserna så känner jag mig rätt nöjd, enögd och allt.