Jag minns Ivar i Kleva från min barndoms somrar i Sjötorp.
Min kusin Kerstin brukade ta med mig upp genom skogen till Ivar, och jag blev precis lika rädd varje gång jag träffade honom. Jag tyckte han var sååå skrämmande och otäck.
Han bodde djupt inne i skogen där den smala grusvägen tog slut, och han var lortig och snusade grovsnus, det rann bruna rännilar längs med mungiporna och han var fåordig och tvär.
Sen gick det många år.
Det var först i 20-årsåldern när jag gick på Konstfack som jag kom att tänka på Ivar igen och alla fantastiska snidade figurer som jag mindes från hans ensligt belägna stuga. Jag blev nyfiken på skulpturerna.
Jag bad min pappa om sällskap till Ivar, för jag ville ta kontakt men visste att han var väldigt misstänksam mot främlingar, så jag ville bli introducerad så att säga. Mig kunde han ju inte komma ihåg, så jag behövde en öppning.
Mina föräldrar och jag åkte upp till Ivar en sommardag. Ivar satt på tunet på en huggkubbe och lyfte inte blicken från handarbetet han höll på med. Min mamma stegade fram och presenterade mig på ett oerhört tillgjort och krystat sätt. Själv hade jag velat att pappa, som jobbat som dräng hos Ivars familj när han var ung, hade stått för presentationen, men det blev mamma och det blev helt fel. Jag stod och skämdes och skruvade på mig och då tittade Ivar plötsligt upp med en rent sinnesslö blick, grovsnuset rann i mungiporna och han såg inte klok ut.
-Jaha, å va bryr jag mäj om dä?!
Sen återvände han till det han hade för händer. Jag tyckte genast väldigt mycket om honom.
Några dagar senare cyklade jag upp till Ivar utan föräldrar. Han var tvär i början, men innan dagen tog slut hade vi blivit vänner, Ivar och jag.
Varje gång jag hälsade på föräldrarna i Västergötland hälsade jag också på Ivar.
Ivar bodde ett stenkast från sitt eget föräldrarhem Kleva, en gammal, oändligt vacker mangårdsbyggnad med rötter från 1600-talet som låg nästan i ruiner på 70-talet. Jag tror att det var en arvtvist mellan syskonen som gjorde att det fina stora huset bara stod och förföll. Ivar själv hade byggt sig ett hus på pålar med en betongtrappa upp till ytterdörren en bit därifrån, huset såg ut som en blandning av Västergötland och Rio de Janeiro.
Ivar hade levt som ungkarl hela sitt liv och när jag blev vän med honom så var han runt 80, och jag misstänker att han aldrig hade haft en kvinna. Trots åldern hade han korpsvart hår i långa lockar, pillemariska ögon och ett rörligt intellekt som han bara lät skymta fram när han själv hade lust med det.
Och han var konstnärlig.
Han snidade de mest förunderliga gestalter och bemålade dom under de långa vinterkvällar han tillbringade där ute i skogen alldeles själv. Och han drömde och fantiserade om kvinnor, det såg jag i hans skulpturer. Min favoritskulptur föreställer en naken kvinna med stelt uppspärrade ögon och putande bröst som sitter på ryggen på en leopard. Vad skulle Freud säga om det?
Han värmde upp sitt primitiva hus med en gigantisk järnspis i köket. Utedass. Där fanns också en handvattenpump bredvid spisen i köket och en spottkopp i ena hörnet av rummet. När vi satt och pratade kunde han vända sig mot spottkoppen och langa iväg en redig snusloska då och då så att det skvätte på väggarna. Ingen teve, bara radio. Telefon hade hemstjänsten yrkat på att koppla in men han hade nästan aldrig telefonen inkopplad ;-)
Han odlade sina egna grönsaker, jagade och rökte fläsk i sitt egenhändigt byggda rökeri. Jag har sällan ätit så gott som hos Ivar, vilket fläsk!!! Det var många som undrade hur jag öht kunde äta något hos Ivar eftersom han aldrig diskade. Jag har aldrig lidit av bacillskräck, så mig gjorde det inte så mycket att tallrikarna hade årsringar av avlagringar. Maten hos Ivar kändes så helt igenom sund, trots det smutsiga porslinet.
Ivar kände till naturen som sin egen ficka, och några år hade han t o m en tam älg som höll honom sällskap. Hos Ivar fick jag uppleva så många naturfenomen, bin som svärmade och som han fångade in hela samhällen av, håriga larver som i hundratals slöt sig samman som en jättelarv och vandrade sin predestinerade gång över markerna och över E3:an mot Vänern.
Jag har letat och letat idag efter ett foto som jag tog på Ivar i slutet av 70-talet. Han ligger på tunet med kostymbyxor, hängslen, rutig skjorta och keps. Bredvid sig har han en tårta som han har gjort dagen till ära för att jag ska komma. Med köpekristyr i tub har han skrivit "Midsommar 1977", eller något sånt. Åh, vad jag vill hitta det fotot!
Så fort jag har tid ska jag scanna in och lägga ut ett urval av Ivars snidade skulpturer som jag tycker är unika i sitt slag. Jag tog diabilder på varenda en med hans samtycke. Jag minns att jag försökte intressera honom för att ställa ut dom i Stockholm, men där gick gränsen. Han var inte ett spår intresserad. Tur var kanske det, för han hade garanterat blivit en rikskändis på kuppen och fått sina cirklar ordentligt rubbade.
Här sitter Ivar på sin säng och till höger om honom har han ramat in ett brev som jag har skickat honom. Med min bästa kalligrafi har jag textat:
"Bästa Ivar,
med dessa rader vill jag tacka dig för den rikliga och goda middagen du bjöd på i söndags. Christina Alvner".
Det var efter den första fläskmiddagen ;-) Det blev fler.
Det här är en detaljförstoring på det foto jag lade ut igår. Ivar är han längst till höger i bilden.
