Någon som minns Ebro?

Ebro och Peo på besök i november, Ebro äskar att släpa omkring på skor när han blir riktigt glad.

Någon av er som läser här kanske minns Gaias bror Ebro, hunden som vi hjälpte till att omplacera från Stockholm till landet Halland.
Ebro, eller E-bror som vi brukar kalla honom, var här en sväng i vintras med sin husse och hälsade på.
Det var ett kärt återseende kan jag tala om, och Ebro viftade frenetiskt med svansen, kollade alla sina gamla ställen som hastigast, pussade på pälstjejerna och sen var det bra med det. Sen var det bara husse Peo som gällde.
Det var så uppenbart att de två hade alldeles speciella band sinsemellan. Det kan liksom inte bli bättre.

Nu i påskas så fick vi en film som Peos son Alexander har filmat, och jag fylls bara av en så stor glädje och värme när jag ser hur Ebros liv ser ut i dag.
Filmen är hela 7 minuter, men det är de sista minuterna som är bäst när Ebro sitter i vagnen och hans små fina öron guppar i takt med hästen Toppens trav, så häng kvar!



I ett mejl från i somras skriver Peo så här till en bild han skickar:

"Måste bara skicka denna bild på Ebro, Toppen och Peo Vi är på väg till vagnen för att koppla på och köra ut.

Ebro lös och ledig hänger med Toppen som också går helt lös. Tre gamla gubbar som inte har några
koppel eller grimskaft eller andra krav ....
Det var allt för denna gång.

Ebro Toppen och Peo"

Vilket gäng!

Hängande korre dokumenterad

Det var nog en lyckträff med förra filmen, den här blev både oskarp och lite tjatig...men han är så söt, korren.
Jag skyller på kaffebrist, skitiga fönster och att det låg en gammal kamera på köksbordet. Man tager vad man haver.

Lavinhundar

I helgen har vi haft besök av Eva och hennes kompis Diana som jag också känner sedan tidigare. Eva har tre hundar och Diana två.
Håkan och jag har två, vilket innebar sju hundar samtidigt på stationen.

Sju underbara hundar.

Sju hundar som samsas så bra så man tror att man befinner sig i en Walt Disneyfilm ;-)

Så här såg det ut i morse.

Jo jo.

NoraNatt-fönster och några varningsskyltar

Jag har en samling av "Varning för hunden"-skyltar från olika delar av världen, och under NoraNatt så ställde jag ut några av dem i ett skyltfönster bland en massa annat hundrelaterat.

Varför man samlar på sig såna skyltar har jag inget som helst svar på.

Jag har en ungersk skylt, som skulle passa Helen som hand i handske, eftersom hon har Bob, en ungersk rasta-vovve.

Harapós kutya betyder bitande hund. Det låter elakt och respektingivande men skylten ser bara jättesnäll ut.

Den här vackra röda emaljskylten kommer från Portugal.

Emaljskylten nedan är från Frankrike och betyder ungefär: Dum och elak hund.

 

...å så en italiensk. Där drämmer de till med en neapolitansk mastiff med machohalsband fodrat med grävlingshår eller något liknande. 

 

Och en liten japansk plastskylt som inte skrämmer någon...om man inte vet vad det står på skylten vill säga.  Inte för att jag gör det...

Den här tallriksbilden måste ni bara klicka på, och beundra den lilla skotten som röker som en borstbindare (arma yrkeskår).

Tallriken kommer från den legendariska Pariskrogen från gamla hallarna, det gamla medeltida marknadsområdet mitt i centrala Paris som revs i början av 70-talet.

Jag har fått tallriken av min vän och kollega Jessica som tror att någon släkting fick med sig asietten under 50-talet eller så, kanske tidigare. 

I bilden nedan syns både hunden Alice och Maggan som pärlplattor, det var ju några som ville se dem lite i närbild. De är nyss uppackade och ska färdas vidare.

NoraNatt

För första gången medverkar jag i NoraNatt - ett kulturbloss i vintermörkret.
Naturligtvis väljer jag att göra en installation i Hund & Katt-affärens vackra skyltfönster - på temat hund.

Vem dyker upp i mörkret om inte Katarina med sin lilla mopsvalp Ming.

Blå pil: för en tid sedan skrev min kollega Karin om Kaipas kläder som hon hade sett på en mässa, och jag skrev i en kommentar att jag kände en person som har en vadmalsrock som Kaipa har sytt, och att jag tyckte den var bland det finaste jag har sett i kappväg.
Ikväll dök Katarina upp i rocken, och den är sååå fin. Ärmar och detaljer är skodda med fint skinn som ser ut som älg eller ren.

Röd pil: ett pärlat hundporträtt av en känd bloggtik som gillar tomater - någon?

Grön pil: mopsvalpen Ming.

Bloggvännen Annika skriver i en kommentar i föregående inlägget:

Och så, *host*, skulle jag vilja se lite hundbilder... 

Ok Annika, det här är speciellt för dig: 

Här finns minsann...

... en till som vill posera och få kommentarer.

 - Såja, syns jag nu eller ska jag komma ännu närmare kameran?

Gaia Goding låter sig fotograferas

Idag revs det gamla kork-o-plastgolvet bort och ett trasigt men vackert trägolv kom i dagen.
När solen sken in genom västerfönstret på eftermiddagen och Gaia Goding gick in och satte sig mitt i det här avskalade rummet, så var det rena skönhetsupplevelsen.
Det var knappt jag trodde det vara sant, jag fick tänka kamera, ja till och med gå och hämta den, sätta på den *plingeling* och även ta ca 10 bilder innan Gaia reste sig upp och gick igen.

Ett unikt ögonblick med en mycket speciell hund.

Frukostbus

Med anledning av mitt långa blogguppehåll skrev bloggvännen Annika Bryn så här i en kommentar:

Hejsan!

NÅGRA bilder av pälstjejerna i sommaryra kan vi väl få? Snälla?


Det här videoklippet från i morse är tillägnat Annika, som förresten var en av dem som fick mig att börja blogga.
Hennes blogg var den första jag hamnade på som var läsvärd i mitt tycke. Ja, så till den milda grad att jag spenderade flera dagar med att bara läsa.
Den andra blogginspiratören var naturligtvis en madam från Ystad som hade en lika läsvärd blogg och som hjälpte mig att komma igång.

Pälstjejerna softar mest på gräsmattan, men ibland tar det fart...som i morse när jag åt frukost på kökstrappan. I slutet av klippet försvinner Gaia under bastun ...

Tuggben, vill ha!

Varje kväll får pälstjejerna var sitt tuggben, storlek small. Gaia övervakar att vi aldrig missar utdelningen och ikväll hade jag hoppats på att filma när hon snackar, mumlar, skrattar och har sig, för att uppmärksamma oss på att en viss skåpdörr bör öppnas å det snaraste.
Nix, hon lät sig inte luras, hon blev knäpptyst...men tuggbenet ville hon ha, så hon fastnade i alla fall på filmen.

Hångelhörna

Bägge pälstjejerna löper just nu och under sådana här perioder av vällukt brukar det pågå lesbiska orgier i trädgården, men ibland blir Gaia trött på pilska Poppan, hon vill vara ifred. Det är ytterst sällan som vi har sett tänder blottade på Gaia, men vid dessa tillfällen händer det ibland.
Gaia ligger och softar med Håkan och mig i soffan...Poppan närmar sig med struttig gångstil och öron som ser ut som manövrerade av a puppeteer. Då hörs det ett gurglande läte och så blottas alla tänder :)
Jag har försökt fånga det på bild vid flera tillfällen men misslyckats, men idag fick jag till det.

Poppan ser lite skärrad ut.

Vårspaning

Ett hundliv

Vi lever ett hundliv här i Striberg.
Pälstjejerna skuttar omkring i snömassorna medan Håkan och jag inte gör annat än skottar snö...fast det inte märks.
Så fort vi har skottat så faller det antingen 20 centimeter till, eller så kommer plogbilen i en väldig fart precis när vi har skottat färdigt vid parkeringen, och så ser allt ut som innan vi började.

Jag kan just undra vilka som lever ett "hundliv" här på stationen?

Grattis Poppan!

Idag fyller Poppan år, fast ingen vet riktigt när hon är född.

I hennes spanska pass står det 1 februari som födelsedatum, men de sätter alltid den första i en månad när de inte vet, förklarade de på det hundhem i Almuñecar hon kommer ifrån.

Poppan har firat med massor av kalkonkorv idag, och Gaia har också fått smaka.

Vi hittar våra tofflor!

Ikväll var vi på by-bio, dvs hos Bi och Bo och såg Män som hatar kvinnor.
När vi kom hem så blev vi så överraskade över att hitta våra respektive tofflor där de skulle vara.

Nu är det en viss gentleman i Halmstadtrakten som har problem med att hitta sina istället.

Peo ringde i morse och berättade att Ebro hade lagt tassen på hans hand i den första kurvan ut ur byn, sen hade de hållit hand i fem minuter medan de åkte härifrån.

Ebro äter med god aptit vilket är ett väldigt gott tecken, viftar på svansen och verkar finna sig till rätta alldeles utmärkt.

Innan vi gick på by-bio så fick jag det här mailet från Peo:

Vill bara berätta att vi har varit hos min häst Toppen. Gick alldeles utmärkt.
Dom hälsade genom att lukta på varandra.
Toppen böjde ner huvudet så Ebro kunde lukta lite på mulen. Efter det brydde dom sig inte om varandra.
Ebro stog bredvid mig när jag tog bort ett litet bandage, Toppen har haft ett litet sår på ena benet.
Men nu är såret läkt.

Ebro var med ute i hagen där det går 4 hästar, han brydde sig inte, tittade lite och dom kollade in honom.
Så det kommer att gå bra med hästarna. Vi var där bara en kort stund.

Vi har varit i tvättstugan och laddat en maskin, när vi gick upp hittade han till vår dörr själv stannade utanför.
Sen in och tog en sko, sprang omkring och stolt viftande på svansen. Du ska veta att jag har fått flera kramar, han
hoppar upp och vill pussas. Helt underbar är han.
Han har även träffat andra människor med, går då fram lite och blir klappad sedan ställer han sig vid mig igen.
Är så himla glad att Ebro är här, för vi kommer att få det fint tillsammans.
Är så tacksam för att ni har haft honom under den här tiden.

Ebro har flyttat

Igår kom Peo från Halmstad åkande ända hit för att träffa Ebro och ta med honom till landet Halland.

Först hade Ebros matte åkt tåg till Hallsberg och mött upp honom där efter många veckor av telefonsamtal och mailkontakt.
Nu var det dags för den slutgiltiga bedömningen och godkännandet.

Efter den timslånga träffen fortsatte alltså Peo hit till oss där han var erbjuden att sova över, både för att han skulle slippa mörkerkörning och för Ebros skull.
Jag har märkt att när människor sover över så tycker hundarna att de är godkända som flockmedlemmar dagen därpå. Detta märks tydligast på skygga Gaia.

Peo var precis lika trevlig i verkligheten som i telefon, och det kändes avslappnat och lättsamt så fort han klev över tröskeln.
Peo har livslång hundvana och det märkliga var att Gaia tog honom till sitt hjärta direkt. Redan när vi lagade middag tillsammans ställde hon sig på bakbenen och gav honom den ena kramen efter den andra - bättre betyg kunde han inte fått.

På bilden ovan sitter Peo i hundsoffan och de av er som har träffat Gaia - lägg märke till hur tryggt hon ligger hoprullad till höger om Peo - med Peos hand på sig till och med!!!

Ja jisses.


Sen var det dags för Poppan att ställa några frågor.

- Jaså, det finns en hundstrand utanför Halmstad och där ska Ebro få springa lös med andra vovvar, ummmm...inte illa!

- Aha, Ebro ska få åka med i sulkyn bredvid dig när du tränar din häst...det låter bra!

- Jaså, du tycker vi är bland de finaste och trevligaste hundar du har träffat? Ebro överträffar dina förväntningar, jaså minsann?

Håkan, jag, Peo och pälsgänget blev sittande till klockan tre i natt, så trevligt hade vi.


I morse blev det sovmorgon och sedan var det dags att ta adjö av Ebro och Peo.
Jag hjälper Peo att packa in i bilen medan Poppan övervakar det hela från mitt arbetsrum.


Alla Ebros grejer ska med, biabädd, täcken, spårlinor etc ...


Jag hade nära till tårar, det måste jag erkänna, men avskedet blev verkligen mycket lättare än jag hade väntat mig.
När Peo öppnade dörren till passagerarsätet, där han hade bäddat mjukt och varmt, så skuttade Ebro upp och satte sig tillrätta som den naturligaste sak i världen.
När bilen backade ut tittade Ebro långt efter mig men sedan vände han blicken framåt, mot landet Halland, Peo vinkade och så var de borta.

Pälsgänget har kul i snön

Idag har vi fått fart på värmen inomhus igen, och ute visar termometern minus 6°. En härlig vintersöndag med andra ord.
Pälsgänget har jagat varandra som galningar i snön, nu när det är lite skönare att vara ute.

Var sätter man sig?

Trevlig tisdag önskas från stationen!

En pälskille på stationen

Idag hämtade jag upp Ebro i Örebro där jag mötte matten som varje år åker sammanlagt 80 mil för att lämna och hämta hos oss, allt för att Ebro ska få tillbringa en smällfri jul- och nyårshelg.

Vi träffades på parkeringen vid Eurostop och jag fick en sån där podencokram av Ebro direkt, han la upp tassarna runt min hals och bara stod på bakbenen som en stor glad surikat...om nu surikater kan vifta på svansen på det viset?

När vi kom hem så blev det först rally i trädgården med pälstjejerna. Då såg Håkan och jag knappt något för alla svansar som gick som propellrar.

När Ebro blir glad hämtar han alltid något att bära omkring. Den här gången blev det Gaias matskål i plast som fick bli glädjetrofé.


Han bär omkring med den genom att greppa matskålen i ena handtaget och ser för rolig ut!

Gaias tur

Gaia har av förklarliga skäl levt ett undanskymt liv här på bloggen.

Hon är skygg av naturen, och har blivit modigare och modigare i kontakten med människor, men med kameror så har utvecklingen gått rakt åt det motsatta hållet.

De första åren fick jag fotografera henne, men ju säkrare och tryggare hon blev i sin nya tillvaro här i Sverige, ju tydligare satte hon gränser.

Sån't kan jag verkligen respektera. Gaia har integritet.

Jag lägger ut två gamla bilder på Gaia, från den tiden hon inte brydde sig om kameran, det var så mycket annat att hålla reda på antagligen.

När jag trodde att jag skulle hämta hem en riktig fulsnygg gatukorsning från Spanien, så gissa om jag blev förvånad när jag mötte den här skönheten!

När Gaia var ny hos oss så visste hon inte riktigt var hon hade Håkan. Hon var så förtjust i honom, men samtidigt lite skraj - som hon var och är för alla män.

När Håkan och hon hade varit ifrån varandra för en dag eller så, så upptäckte vi att hon reagerade på ett särskilt sätt.
Hon blev så glad när de möttes igen, men samtidigt skärrad - ja, hennes psykiska tillstånd kunde sammanfattas i orden "skräckblandad förtjusning" . Var dessa betingelser de rätta, ja då skrattade hon och drog upp hela överläppen och blottade tandraderna.

Första gången det hände ryggade både Håkan och jag tillbaka, vi trodde att hon hade rabies he he ;)

Sen upprepades beteendet och vi började säga kommandot "skratta" och belöna henne med massor av beröm vid varje tillfälle.

Gaia är skärpt, så det där fattade hon snabbt, men skrattet satt långt inne eftersom det var så förknippat med själva sinnestillståndet.

Så fort vi pejlar av att det är rätt läge så får vi Gaia att skratta, och Håkan och jag skrattar ännu mer. Hon ser helgalen ut.
Ju mer vi skrattar ju mer triggad blir hon, så vi får se skrattet oftare och oftare...och längre och längre.

Märkligt nog lyckades Håkan fånga lite av skrattet på bild en gång. Helt otroligt, med tanke på hur mycket hon avskyr kameror och vilken tillit som behövs för skrattet.


Här står hon i burspråket i Stockholm och spanar efter hundkompisar.


Och här har Håkan lyckats få skrattet på bild. En blixtbild och en utan. Inte världens bästa kvalitet men så roliga!


Om det är någon som vill läsa mer om hur Gaia och Poppan hamnade hos oss, så kan ni läsa här.

Hundar överallt...

Igår såg det ut så här på stationen, så fort jag bytte våningsplan hade jag ett lämmeltåg av hundar efter mig, rassel rassel.

Först var det pälstjejerna som brukar följa mig, sedan var det Evas två tikar som var ängsliga över att matte var försvunnen och inte ville tappa bort stand-in-matten.


Eva H-höjden kom på besök i förrgår och sov över.
Här står hon i köket och fixar frukost medan hela hundflocken följer minsta rörelse hon gör.

Senare på eftermiddagen åkte Eva för att hälsa på sin åldriga faster i Frövi, och tog med sig hanhunden medan de två tikarna fick vara kvar på stationen över dagen.

Jag kände mig som Cecar Millan för en dag ;)

De här bilderna måste ni bara klicka på!