fredag, oktober 30, 2009

Gaias tur


Gaia har av förklarliga skäl levt ett undanskymt liv här på bloggen.

Hon är skygg av naturen, och har blivit modigare och modigare i kontakten med människor, men med kameror så har utvecklingen gått rakt åt det motsatta hållet.

De första åren fick jag fotografera henne, men ju säkrare och tryggare hon blev i sin nya tillvaro här i Sverige, ju tydligare satte hon gränser.

Sån't kan jag verkligen respektera. Gaia har integritet.

Jag lägger ut två gamla bilder på Gaia, från den tiden hon inte brydde sig om kameran, det var så mycket annat att hålla reda på antagligen.

När jag trodde att jag skulle hämta hem en riktig fulsnygg gatukorsning från Spanien, så gissa om jag blev förvånad när jag mötte den här skönheten!

När Gaia var ny hos oss så visste hon inte riktigt var hon hade Håkan. Hon var så förtjust i honom, men samtidigt lite skraj - som hon var och är för alla män.

När Håkan och hon hade varit ifrån varandra för en dag eller så, så upptäckte vi att hon reagerade på ett särskilt sätt.
Hon blev så glad när de möttes igen, men samtidigt skärrad - ja, hennes psykiska tillstånd kunde sammanfattas i orden "skräckblandad förtjusning" . Var dessa betingelser de rätta, ja då skrattade hon och drog upp hela överläppen och blottade tandraderna.

Första gången det hände ryggade både Håkan och jag tillbaka, vi trodde att hon hade rabies he he ;)

Sen upprepades beteendet och vi började säga kommandot "skratta" och belöna henne med massor av beröm vid varje tillfälle.

Gaia är skärpt, så det där fattade hon snabbt, men skrattet satt långt inne eftersom det var så förknippat med själva sinnestillståndet.

Så fort vi pejlar av att det är rätt läge så får vi Gaia att skratta, och Håkan och jag skrattar ännu mer. Hon ser helgalen ut.
Ju mer vi skrattar ju mer triggad blir hon, så vi får se skrattet oftare och oftare...och längre och längre.

Märkligt nog lyckades Håkan fånga lite av skrattet på bild en gång. Helt otroligt, med tanke på hur mycket hon avskyr kameror och vilken tillit som behövs för skrattet.


Här står hon i burspråket i Stockholm och spanar efter hundkompisar.


Och här har Håkan lyckats få skrattet på bild. En blixtbild och en utan. Inte världens bästa kvalitet men så roliga!


Om det är någon som vill läsa mer om hur Gaia och Poppan hamnade hos oss, så kan ni läsa här.

27 kommentarer:

LindaLotta sa...

Åh vad hon är fin...
Och jag blir så varm i hjärtat när jag tänker på hur bra de har det hos er, Gaia och Poppan.

Kesu sa...

Nu har jag läst the Gaia story. Fina, fina Gaia. Förstår att ni föll för henne. Hon har ju också en periskoppussnos :) Förstår också att ni trodde att hon hade rabies när hon skrattade. Festligt att ni kan mana fram hennes skratt - det måst eju betyda att hon känner sig trygg hos er. Trodde inget annat förstås.

Hon matchar stationsgolvet väl också.

LindaLotta sa...

Tack för länken!!!
Jag har skummat lite, men är så trött så ögonen går i kors, men här ska läsas och tittas på bilder!

Christina sa...

LindaLotta: Ja, visst ÄR hon :)
Hmmm, de kunde fått det bättre, eftersom de är så jaktbenägna, men de kunde fått det sämre också.

Kesu: Japp, hon har samma periskopnos som Poppan, fast utan skägg ;) De tillhör samma släkte av hund, så de påminner väldigt om varandra.

Hon känner sig trygg till en viss grad, men när det gäller, litar hon inte på någon annan än sig själv. Hon är ett kontrollfreak av guds nåde ;) Otroligt misstänksam...och otroligt tillgiven :)

LindaLotta: Så roligt att du klickade in dig på min gamla avsomnade hemsida ;) Hoppas att du lyckas ta dig ut ur labyrinten igen....

Bloggblad sa...

Vilken otroligt vacker kropp!

Bloggblad sa...

Kul att få veta - kom Poppan på samma sätt?

Emma R sa...

Första gången jag fick höra om Gaia var för flera år sedan, när Karin berättade om er resa och om dig och Gaia.

Efter ett par år hittade jag historien och har läst den ett par gånger!

Jag förstår att det måste vara en väldigt speciell relation!

Hon verkar vara en mycket speciell hund (hon är vääääldigt vacker också!)

En kompis till mig kom in på mitt jobb med sin nya hund, den liknade dina hundar´mycket, och tack vare din Gaiaberättalse, vågade jag mig på en våghalsig gissning och sa att jag tyckte hennes hund likande en podenco.

Mycket riktigt, och det var också en spansk "hittehund", av podencokaraktär! tack vare dina fina beskriviningar och bilder!

Christina sa...

Bloggblad: Japp, hon kom från samma hundhägn i Andalucien.
De är inte släkt, men har samma bakgrund.

Christina sa...

Emma: Har man en gång sett en podenco eller en podencomix så misstar man sig aldrig igen.
Jag hade knarkat bilder på nätet innan vi fick hem Gaia, och plötsligt en dag såg jag en hund på Katarina Bangata i Sthlm...den såg precis ut som en podenco, det bara klack till i hjärtat...och så gjorde jag som du - frågade om det var en podenco vilket det mycket riktigt var.
Det var också en hittehund, så när Gaia kom så blev de bästa kompisar eftersom vi höll kontakten, vi mattar.

Karin var en klippa att resa med, när jag skulle träffa Gaia första ggn. Karin kommer förresten hit om en vecka :) Det ska bli jätteroligt!

Helen sa...

Oj, oj, jag har ögnat igenom dina gamla bilder och blev alldeles tagen!

Och bilderna på Gaias leenden fick mig att skratta högt. Lars' föräldrars collie skrattade också sådär när han blev glad och uppjagad, och en goldentik som vi känner gör likadant! Helgulligt!

Men fy, så risig Poppan såg ut på en bild från Spanien, och att ingen ville ha henne...lilla gumman!

Sån tur att ni slog till!

Kram!

Cicki sa...

Nu har jag tittat på bilder på voffarna. Det är en underbar historia med dem bägge två. Vilken tur att det finns den här möjligheten att ta hand om djur som farit illa, att ge dem en ny framtid på detta sättet.

Moster Ma sa...

Underbara bilder på underbara djur...jag sparar berättelsen tills jag vaknat lite mera, dvs efter kaffet.

Vonkis sa...

Sitter här alldeles tagen. Vilka vackra berättelser, och vilken gärning att ta hand om hemlösa hundar. Respekt.

Londongirl sa...

Hon är verkligen en vacker hund! Vilken fantastisk känsla det måste ha varit när du kom ner och fick se henne i verkligheten efter att ha blivit matte på så långt avstånd!!

Jag har klickat in och läst på länken...hon var ju en sån fin valp också!! Har ni några uppgifter om hur det gick för hennes bror Ebro? Stilig kille med vacker färg tycker jag.


:-)) Bilderna när hon skrattar är bara för sköna!! GoagladaGaia!!

Cirsium sa...

Så roligt att få veta mer om Gaia och spanska hundhemmet!

Har du funderat på att göra en bok om dina hundar? Med de bästa bitarna från hemsidan och bloggen, och massor av dina fina akvareller! Jag skulle köpa den direkt!

Mian sa...

Jag har läst berättelserna tidigare, men nu skall jag skumma igenom en gång till. Kikade även på din gamla sida (med alla bilderna) härom veckan.
Vilket skönt liv hundarna har fått hos dig och Håkan!
Gaia ser verkligen helt galen ut när hon skrattar. Jenny, vår familjs första cairn, hade ett liknande ansiktsuttryck när hon hälsade; jag vill minnas att hon även gjorde en sorts frustande ljud på samma gång.

Petra sa...

Hon är verkligen en snygging!
Tråkigt det där med kameran men hon tycker väl att när matte är en sådan bra illustratör så vill hon bli avtecknad istället. Att hon inte vill skratta stort på bild är ju ganska vanligt bland tjejer. Lite fåfäng får väl även hundar vara : )
Jag kan tänka mig att Gaia tycker att hon ska vara avbildad på en stor fet oljemålning elle kanske en staty i brons..... Det passar en hund med namnet Gaia!

Lena sa...

Hon är så vacker Gaia. Det är så skönt att läsa om när hundar repekteras, att de får vara som de är. Ofta, tycker jag, att hundar förväntas gilla allt och alla och att det är ett evigt lock och pock för att få dem dit. Så är det ju inte, de är också individer.

Skrattande hundar har jag träffat några och visst reagerar man som ni gjorde först, tar det som ett hot. Jag tror att det egentligen är en form av omriktat beteende.

Jag har aldrig träffat en podenco och känner att det skulle vara spännande.

Lisette sa...

Hon är bara SÅÅÅÅ snygg!!! Rent av vacker! Jag läste allt om dina hundar när jag var nybliven bloggare för några månader sedan och fascinerades verkligen av alla turerna. Din gripande story med dess happy end gjorde att jag känner väldigt varmt för dig och är 1000 % övertygad om att även om pälstjejerna kanske skulle gilla någon jakttur då och då, vill dom säkerligen inte byta ut sin härliga vardag hos dig mot en hundgård hos en jägare.
Jag måste också få berätta att vår första cairn "Jenny" också hade precis ett sådant leende som Poppan. Tyvärr fanns inga digitalkameror på den tiden varför jag inte har några bilder att lägga ut på henne. Men igenkännandet var stort!

Elisabet sa...

Ja, nu har jag läst allas kommentarer och känner mig ungefär som en papegoja om jag skulle säga nånting.

Jag säger bara: "amen".

Jag håller med i allt.

Och hon är sååå fin!

qi sa...

Har nu tillbringat en fantastisk timme med Gaia och Poppan! Vilket underbart liv de har nu... Och ni som som sett till att de fått möjlighet till detta lyckliga liv, tack för att ni delar med er till oss andra!

Christina sa...

Helen: Den där bilden på Poppan som du såg, den var nog precis när hon kom in på hundhemmet. Hon ser verkligen ut som en dränkt katt.
Ja, tänk vilken tur att vi fick denna guld-hund...och inte en människa ville ha henne under ett helt år.
Vad dom missade ;)

Cicki: Är man inte intresserad av de oftast väldigt moderna raserna, så är det här absolut ett alternativ.

Moster Ma: Före kaffet ska man inte göra någonting ;) Bara famla...

Vonkis: Respekt tillbaka för de orden :)

Londongirl: Ja, det var en omtumlande känsla, speciellt som jag hade föreställt mig henne helt annorlunda. Jag hade nog en väldigt romantisk bild som inte alls stämde med verkligheten.
Och sen blev det ändå så bra ;)

E-bror, som Håkan kallar Ebro, har vi årlig kontakt med. Han hamnade i Stor-Stockholm och är extremt rädd för smällare, så varje vinter har vi honom hos oss på stationen under en och en halv månad runt jul och nyår. Här är så lugnt.
Det är lika kärt varje gång, och Ebro älskar pälstjejerna kopiöst.


Cirsium: Nja, tankarna har väl funnits där ibland när vänner har gått på mig, men jag har så lång startsträcka.
Att du skulle köpa en sån bok direkt känns lite som en sporre...jag kanske skulle ta tag i det här ändå?

Mian: Det du skriver om er första cairn, det påminner om hunden vi hade innan pälstjejerna. Pärlan, hette hon, och hon kunde också skratta och frustade ofta när hon gjorde det.
Men jag har aldrig sett det här garvet med så stirrig blick som Gaia presterar ;)

Petra: Ja, Gaia är en riktig pingla :)
Tyvärr är din teori om varför hon är kameraskygg helt fel, hon avskyr att bli avtecknad också!!!
Jag har kanske lyckats få till tre skisser på henne under åren, medan jag har gjort oräkneliga på Poppan.

En staty i brons skulle va' nåt, det tror jag Gaia skulle posera för.

Lena: Jag blir glad över det du skrev. Just att inte ha förväntningar på hunden, att den ska leva upp till den bilden man har gjort sig.
Jag har ofta tänkt att Gaia förmodligen hade varit avlivad vid det här laget om hon hade hamnat i fel hem, och sedan sålts vidare på Blocket osv.
Både Håkan och jag accepterade Gaia som hon var direkt, och jag måste säga att jag aldrig har lärt mig så mycket om hund som under den här "resan" med Gaia. Det har varit spännande precis hela tiden.
Ändå har jag haft hundar hela mitt vuxna liv.

Jag tror du skulle bli intresserad av podencos om du mötte dem, de är faktiskt rätt annorlunda mot andra hundar. Väldigt mjuka till sättet, lite kattliknande, men sega som en fjällbjörk.

Lisette: Ja, hon är en väldigt vacker hund. Min mamma som var gammal gymnast upphörde aldrig att förvånas över Gaias grace och fullständigt behärskade och mjuka rörelser.
Mian skriver också om er första cairn, och hur hon skrattade. Det ser verkligen roligt ut!

Elisabet: Amen :)

Qi: Välkommen hit till stationen!
Oj, har du orkat tröska igenom en hel timme av den gamla hemsidan?
Tack för att du gav respons!

reneesfotoblogg sa...

Vilka snygga hundhalsband! Synd bara att de inte finns i "gårdshunds-storlek" (stort mastiffhuvud)
mvh R

Evas blogg sa...

Men åh så fin hon är! Skratt bilderna är helt underbara.

Eva H-höjden sa...

Balzac fick också det leendet av Gaia vid deras första träff ;-)

mossfolk sa...

Fina Gaia, vilka härliga skrattbilder! Men vad gör hon när kameran kommer fram?
Vilken tur hon hade som hamnade hos er!!!

Staffan H sa...

Jag har sett på de bilder där Gaia kommmit med på ett hörn här och var att hon är en mycket vacker hund.

Den äldsta taxen kunde ibland skratta eller "storsmajla", men något i stil med det Gaia presterar har jag inte sett.