Musmys

Den här förträffliga och stilsäkra bloggaren lägger upp en miniserie med musbilder med anledning av att vissa fur persons gästar stationen för tillfället.

Margaretha (em) har en sån känsla för bilder och speciellt äldre illustrationer, de riktiga klassikerna. Jag tänker följa miniserien andäktigt. Älskar möss på bild, men inte i verkligheten inne i mitt eget kök.

Vapenvila

Det här ursöta julkortet landade på stationen idag, avsänt från illustratören Cecilia på Fox.

Vad säger man när man som jag ligger i krig med mössen? Är det så här de har det innanför köksskåpen medan jag ligger på knä utanför, gillrar fällor och gnisslar tänder? Firar de första advent? Tredje, fjärde?

Tankarna blir många, och jag tror att jag kommer att plocka bort alla fällor åtminstone under julhelgen så att de får äta sin lilla kaka ifred...och halva innehållet i vår soppåse.

Fredag på stationen

Ur min synvinkel började dagen bra.
Musen hade äntligen tittat in i Anticimex-musfällan, som påminner mig om en kackerlacks-fälla som marknadsfördes i New York med en slogan som gick ungefär så här: "The hotel where you check in but never check out".



Jag känner mig kluven när jag tittar på den söta lilla bakdelen som sticker ut ur hålet på hotellfällan, de små tassarna, den långa söta svansen. Det ser ut som om den har hukat sig, tittat in och ho-hoat lite.

- Hallååå, är det nån här?

BANG.



Det är synd att man inte kan prata med dom istället för att ha ihjäl dom. Göra klart för dom vilka regler som gäller. Att de gärna får hålla till i trädgården, men att där går gränsen.

Klockan åtta kom vännen Bi förbi med spark, ställde den utanför stationen och så tog vi våran vanliga morgonpromenad en och en halv timme tillsammans med pälstjejerna. Promenaderna med Bi är ett oslagbart sätt att börja dagen på. Vi pratar om allt.
Efteråt tar Bi sparken nedför backen hem till sig igen.



Innan jag och pälstjejerna går in för att äta frukost så tar jag en bild på stationen och all snö. Det är så förunderligt tyst såna här dagar då snön faller. Det är som att ha huvudet i ett stort vaddtäcke.



När jag sedan sätter på datorn så upptäcker jag till min förvåning en liten bild som jag inte har sett förut. Bredvid Elisabet från Ystad, där till höger i bloggkanten, sitter det fr o m idag en bild på en man som lutar sig mot ett räcke och ser allmänt trevlig ut.

Välkommen hit till stationen enn-08-i-exil!

Två hundar bytes mot två bondkatter. Snarast.

Imorse när jag satt och åt frukost stelnade jag plötsligt till med mackan halvvägs mot munnen.
Jag hörde ett klart misstänkt ljud och försökte lokalisera det. Ett litet knaprande ljud...kunde det vara något som stod och vibrerade mot något...eller var det, ve och fasa, en mus?
Jag reste mig och rörde mig så försiktigt som möjligt mot ljudet som visade sig komma från en säck hundfoder i rummet innanför köket.
Försiktigt flyttade jag lite på säcken och ljudet tystnade tvärt. Runt säcken fanns en massa pappersfnas och vid närmare granskning av säcken så hittade jag flera uppgnagda hål.
Pälstjejerna hade intresserat följt mina förehavanden från sina platser i kökssoffan, med samma uppmärksamhet som de brukar ägna min frukostmacka. Hoppfullt ropade jag in dom i musrummet, stängde dörren ifall musen skulle komma utfarande, och pekade uppfordrande på säcken och allt pappersfnas på golvet.

-Uh, vad vill hon att vi ska göra?

Pälstjejerna nosade lite förstrött och tittade frågande upp mot mig.

- Men jisses, gör skäl för att ni bor här, tänkte jag surt.

Nä, ingen reaktion hos tjejerna. De följde mig med blicken när jag tog tag i säcken och förpassade den ut på verandan. Jag skakade lite på den och kikade ner på torrfodret. Inget rörde sig, ytan av torrknaler låg helt stilla. Hade musen omkommit när jag skakade säcken eller var den kvar inomhus?

Nu har jag monterat en Anticimex musfälla i rummet där säcken har stått och stängt dörren.

Och pälstjejerna, hur är de funtade egentligen? Utomhus kan de jaga möss och sork med en outsinlig energi, men inomhus - nähä!

Nu sitter jag och lyssnar efter ljudet när en musfälla slår igen medan hundarna tar igen sig i soffan i vardagsrummet.

De har haft en ansträngande morgon.

Fler "fur persons" bakom köksskåpen...

Så här skriver Eva från Hammarbyhöjden:

Det här är en länk till en musbild med telefon från nu i november. Jag hittade musen i mitt skåp i Hova, bar ut den.... och sen - senare tittade den ut under skåpet igen ;-) nu har den säkert boat in sig ordentligt!

Ovälkomna "fur persons"...

Det här kortet är taget förra vintern då en husmus hittade en väg in i köket, och vips så visste hela muskolonin var den nyupptäckta ingången fanns.

Vi hade möss överallt i köket och levde med stängda köksdörrar och musfällor på golvet innan vi till slut lyckades lokalisera var dom tog sig in någonstans.

Håkan och jag fyllde de misstänkta hålen med finbetong, sen har vi haft det sååå fridfullt...tills för några veckor sedan. Som tur är kommer de inte ut i köket den här gången men de har ravepartyn under diskbänken. De gånger vi gluttar på skåpsdörren sitter det ofta en oförfärad rådis och glor vresigt på oss.
-Hallå där, stäng dörren, det drar!

Varvid vi snällt stänger skåpsdörren igen.

Vad gör man?

Längst in bakom köksbänkarna finns det en smal passage mot ytterväggen. Dit är det omöjligt att nå. Det känns som om vi måste riva hela köksinredningen för att komma åt problemet.

De är ruskigt söta, men jag vill inte ha dom i köket.