Någon som minns Ebro?

Ebro och Peo på besök i november, Ebro äskar att släpa omkring på skor när han blir riktigt glad.

Någon av er som läser här kanske minns Gaias bror Ebro, hunden som vi hjälpte till att omplacera från Stockholm till landet Halland.
Ebro, eller E-bror som vi brukar kalla honom, var här en sväng i vintras med sin husse och hälsade på.
Det var ett kärt återseende kan jag tala om, och Ebro viftade frenetiskt med svansen, kollade alla sina gamla ställen som hastigast, pussade på pälstjejerna och sen var det bra med det. Sen var det bara husse Peo som gällde.
Det var så uppenbart att de två hade alldeles speciella band sinsemellan. Det kan liksom inte bli bättre.

Nu i påskas så fick vi en film som Peos son Alexander har filmat, och jag fylls bara av en så stor glädje och värme när jag ser hur Ebros liv ser ut i dag.
Filmen är hela 7 minuter, men det är de sista minuterna som är bäst när Ebro sitter i vagnen och hans små fina öron guppar i takt med hästen Toppens trav, så häng kvar!



I ett mejl från i somras skriver Peo så här till en bild han skickar:

"Måste bara skicka denna bild på Ebro, Toppen och Peo Vi är på väg till vagnen för att koppla på och köra ut.

Ebro lös och ledig hänger med Toppen som också går helt lös. Tre gamla gubbar som inte har några
koppel eller grimskaft eller andra krav ....
Det var allt för denna gång.

Ebro Toppen och Peo"

Vilket gäng!

Ett livstecken från stationen

Foto: Eva

Jag har tänkt skriva ett nytt inlägg jag vet inte hur länge, men det har aldrig blivit av sedan....när var det nu igen....september! Jisses!
Jag har tappat blogglusten av någon anledning som jag inte har en aning om. Outgrundligt och konstigt känns det.

Kanske lusten dyker upp i vår? Samtidigt med tulpanerna...

Jag ber om ursäkt att jag inte har svarat på kommentarer, jag har inte rört min mapp i mailinkorgen dit alla bloggkommentarer automatiskt är delegerade.

Jag vill bara ge ett litet livstecken från mig, och använder mig av en bild som vännen Eva tog i stationsköket (jag har glömt bort hur man länkar - ni ser) för någon vecka sedan.
Jag skivar upp lufttorkad anka och sex hundar, alla med rescuebakgrund, följer varje rörelse jag gör...

Jag önskar att stationsköket alltid såg ut så här.

Hängande korre dokumenterad

Det var nog en lyckträff med förra filmen, den här blev både oskarp och lite tjatig...men han är så söt, korren.
Jag skyller på kaffebrist, skitiga fönster och att det låg en gammal kamera på köksbordet. Man tager vad man haver.

Lavinhundar

I helgen har vi haft besök av Eva och hennes kompis Diana som jag också känner sedan tidigare. Eva har tre hundar och Diana två.
Håkan och jag har två, vilket innebar sju hundar samtidigt på stationen.

Sju underbara hundar.

Sju hundar som samsas så bra så man tror att man befinner sig i en Walt Disneyfilm ;-)

Så här såg det ut i morse.

Jo jo.

NoraNatt-fönster och några varningsskyltar

Jag har en samling av "Varning för hunden"-skyltar från olika delar av världen, och under NoraNatt så ställde jag ut några av dem i ett skyltfönster bland en massa annat hundrelaterat.

Varför man samlar på sig såna skyltar har jag inget som helst svar på.

Jag har en ungersk skylt, som skulle passa Helen som hand i handske, eftersom hon har Bob, en ungersk rasta-vovve.

Harapós kutya betyder bitande hund. Det låter elakt och respektingivande men skylten ser bara jättesnäll ut.

Den här vackra röda emaljskylten kommer från Portugal.

Emaljskylten nedan är från Frankrike och betyder ungefär: Dum och elak hund.

 

...å så en italiensk. Där drämmer de till med en neapolitansk mastiff med machohalsband fodrat med grävlingshår eller något liknande. 

 

Och en liten japansk plastskylt som inte skrämmer någon...om man inte vet vad det står på skylten vill säga.  Inte för att jag gör det...

Den här tallriksbilden måste ni bara klicka på, och beundra den lilla skotten som röker som en borstbindare (arma yrkeskår).

Tallriken kommer från den legendariska Pariskrogen från gamla hallarna, det gamla medeltida marknadsområdet mitt i centrala Paris som revs i början av 70-talet.

Jag har fått tallriken av min vän och kollega Jessica som tror att någon släkting fick med sig asietten under 50-talet eller så, kanske tidigare. 

I bilden nedan syns både hunden Alice och Maggan som pärlplattor, det var ju några som ville se dem lite i närbild. De är nyss uppackade och ska färdas vidare.

Lägesrapport från både en station och från en E-bror

Vi på stationen mår bra efter alla helger, trots att vi känner oss smått insnöade.
Just nu har jag så mycket jobb så jag måste prioritera arbetet framför bloggandet.
Eftersom jag tror på tvåvägskommunikation så känns det risigt att bara blogga själv om jag inte hinner runt till bloggvännerna så bloggandet får anstå en tid.

Jag måste bara berätta att Ebro och Peo också mår bra. Tänk att det bara är ett år sedan Peo kom hit och hämtade Ebro, Gaias bror som behövde omplaceras från sitt hem i Stockholm.

Så här skriver Peo, Ebros nya husse sedan ett år tillbaka, i ett mejl i dag:

Hej alla på Stationen!
Den 7 januari var det ett år sedan jag var och hälsade på hos er. Tänk vad tiden går fort!
Allt funkar jätte-,  jättebra med Ebro.
Sänder några suddiga bilder på Ebro, mig och hästen!
Man ser i alla fall hur Ebro tycker det är roligt att springa med, han har verkligen bra ork.
Hoppas bilderna blir bättre nästa gång!

Kan det bli bättre bilder än så här undrar jag?
En lycklig lösspringande hund som följer sin husse och sin hästkompis Toppen i ett fantastiskt landskap...ahhh, jag blir alldeles varm inombords. Tänk att det blev så bra.

På kvällen dim summar jag och gör Har Gow, räkdumplings. Stärkelsedegen är så otroligt rolig att jobba med, känns som man skulle kunna göra vad som helst, så formbar är den.
Jag testar att göra ett podencohuvud av en liten snutt som blir över, och kolla - det gick!

Här finns minsann...

... en till som vill posera och få kommentarer.

 - Såja, syns jag nu eller ska jag komma ännu närmare kameran?

Gaia Goding låter sig fotograferas

Idag revs det gamla kork-o-plastgolvet bort och ett trasigt men vackert trägolv kom i dagen.
När solen sken in genom västerfönstret på eftermiddagen och Gaia Goding gick in och satte sig mitt i det här avskalade rummet, så var det rena skönhetsupplevelsen.
Det var knappt jag trodde det vara sant, jag fick tänka kamera, ja till och med gå och hämta den, sätta på den *plingeling* och även ta ca 10 bilder innan Gaia reste sig upp och gick igen.

Ett unikt ögonblick med en mycket speciell hund.

Vem är det som står i vårt kök?

Vid första anblicken kan man kanske tro att det är en utomjording men det är en tvättäkta Podenco Canario vid namn Django.
I lördags fick vi besök av Kiddo, Tomas och två av deras fyra hittehundar.
Jag har verkligen sett fram emot att få träffa nytillskottet Django, en maffig podencokille från Kanarieöarna som Kiddo räddade från avlivning förra året.

Om Kiddos engagemang och resa till Bremen för att hämta hem honom har jag skrivit om här...och här.


Django är inte en kille som riskerar att växa fast någonstans, det är snabba ryck som gäller. När han hade härlett doften till ostpajen så var han tvungen att kasta sig ut till de andra i trädgården - här gäller det att inte missa någonting.



När Kiddo lyfter upp honom vågar Gaia sig äntligen fram för att ta sig en sniff...jo, det är en hund.


Django är nog en av de häftigaste hundar jag någonsin har sett. Han är som en balettdansör, gracil och full av styrka på samma gång - en fröjd för ögat.


Jag snor helt fräckt tre bilder från Kiddo och lägger ut :)
Tomas i förgrunden och jag och Django på kökstrappan.


Här får jag en puss av Thule under övervakning av Gaia.


Poppan blir lite sotis - det här är faktiskt min matte!

Tagga ner, menar Django som tycker att Poppan kan behålla sin gamla matte. Han har en egen som kan cykla med fyra hundar samtidigt, så Poppan ska inte inbilla sig nåt.

Här kommer en liten videosnutt när Django och Thule letar möss, verkliga eller inbillade, bland vintergrönan.

Ebro-rapport från landet Halland

Gaias omplacerade bror Ebro finns med oss i tankarna hela tiden, och det är med glädje jag öppnar bildmail från nya hussen Peo och tittar på bilder som dessa.

Så här skriver Peo:

Hej alla på stationen!

Sänder dig några bilder från vår sköna helg.

Vi har hittat en liten liten sjö långt ute i skogen, du kan se hur ensamma vi var på bilden över vyn, faktiskt ser man havet
därifrån men det kom inte med på bilden.

Ebro föredrog att springa bredvid oss nästan hela vägen så han var varm och trött när vi kom fram.
Det första han gjorde då var att hoppa i sjön och tog ett bad, tyvärr hann jag inte få fram kameran då.

Det var nästan för fint väder, väldigt varmt men jag hade vatten med mig för både Ebro och Toppen och gubben.

Så klart jag hade mat och och allt med mig, även vin till den tvåbente.

Hoppas att ni kan få en aning om hur fint vi hade det. Vi gör en längre resa när vädret har blivit lite svalare.

Hälsa pälstjejerna och Håkan från oss.








Andra bilder från Ebros nya liv ser ut så här....kompislekar med andra hundar vid havet :) Vardagsliv.


Tack Peo för att du är den du är och för att du skickar så här underbara bilder!

Gaias tur

Gaia har av förklarliga skäl levt ett undanskymt liv här på bloggen.

Hon är skygg av naturen, och har blivit modigare och modigare i kontakten med människor, men med kameror så har utvecklingen gått rakt åt det motsatta hållet.

De första åren fick jag fotografera henne, men ju säkrare och tryggare hon blev i sin nya tillvaro här i Sverige, ju tydligare satte hon gränser.

Sån't kan jag verkligen respektera. Gaia har integritet.

Jag lägger ut två gamla bilder på Gaia, från den tiden hon inte brydde sig om kameran, det var så mycket annat att hålla reda på antagligen.

När jag trodde att jag skulle hämta hem en riktig fulsnygg gatukorsning från Spanien, så gissa om jag blev förvånad när jag mötte den här skönheten!

När Gaia var ny hos oss så visste hon inte riktigt var hon hade Håkan. Hon var så förtjust i honom, men samtidigt lite skraj - som hon var och är för alla män.

När Håkan och hon hade varit ifrån varandra för en dag eller så, så upptäckte vi att hon reagerade på ett särskilt sätt.
Hon blev så glad när de möttes igen, men samtidigt skärrad - ja, hennes psykiska tillstånd kunde sammanfattas i orden "skräckblandad förtjusning" . Var dessa betingelser de rätta, ja då skrattade hon och drog upp hela överläppen och blottade tandraderna.

Första gången det hände ryggade både Håkan och jag tillbaka, vi trodde att hon hade rabies he he ;)

Sen upprepades beteendet och vi började säga kommandot "skratta" och belöna henne med massor av beröm vid varje tillfälle.

Gaia är skärpt, så det där fattade hon snabbt, men skrattet satt långt inne eftersom det var så förknippat med själva sinnestillståndet.

Så fort vi pejlar av att det är rätt läge så får vi Gaia att skratta, och Håkan och jag skrattar ännu mer. Hon ser helgalen ut.
Ju mer vi skrattar ju mer triggad blir hon, så vi får se skrattet oftare och oftare...och längre och längre.

Märkligt nog lyckades Håkan fånga lite av skrattet på bild en gång. Helt otroligt, med tanke på hur mycket hon avskyr kameror och vilken tillit som behövs för skrattet.


Här står hon i burspråket i Stockholm och spanar efter hundkompisar.


Och här har Håkan lyckats få skrattet på bild. En blixtbild och en utan. Inte världens bästa kvalitet men så roliga!


Om det är någon som vill läsa mer om hur Gaia och Poppan hamnade hos oss, så kan ni läsa här.

Evas ömsinta foton...

Eva H-höjden som brukar kommentera här är en av mina bästa vänner, och äldsta, och älskar att fotografera.
Hon är också intresserad av både människor och djur, ja allt som är levande och hon en av de mest älskansvärda människor jag känner.

Eva är orsaken till att jag har två hittehundar från Spanien, för vår svenska hund dog precis i samma veva som Eva adopterade Balzac, hunden utan svans som hittades i en soptunna som valp.

Eva och jag har alltid följts åt när det gäller bild och musik, och nu har Eva börjat peta och dra i reglage i Photoshop...och med vilka resultat!

Jag tycker Evas bilder är helt enastående, så fulla av värme.
Ja, jag vill bara dela med mig så att fler får se :) Här kommer de!
Glöm inte att klicka, ni bara måste klicka på bilderna!

Django, del 2

Mitt i natten den 22 januari 2008 startade Kiddo sin bilresa till Bremen för att hämta hem hunden som med nöd och näppe hade undsluppit döden.
Hon hade döpt honom i sina tankar till Django.
Django efter Django Reinhardt.

Så här såg det ut när Django kom. Han sitter i den stora flygburen underst, man kan skymta hans röda "näsa".
Hon i röd jacka är Daniela från tyska Podencohilfe som mötte upp Kiddo och kvinnan till höger är den som flög med hundarna från Lanzarote.

Att hjärtat bankade extra i Kiddos bröst den dagen är nog ingen vild gissning.


Kiddo kan konsten att cykla med alla sina fyra hundar, hur hon bär sig åt förstår jag inte riktigt. Här cyklar hon med tre stycken, Pablo, Django och Thule.


Så här skriver Kiddo i ett mail strax efter att Django blivit smålänning:

Som du säkert förstår så består min vardag av 100% Django. Det blir väldigt
intensivt den första tiden. Sååå mycket att anpassa sig till, för en hund som
kommer hit, sprängfylld av spring i benen och upptäckarlust !
Jag tycker att det går "skitbra", för att uttrycka det kort !

Trion gör ett jättejobb med att både aktivera honom med bus och att uppfostra honom. Det är rent rörande att se vilket kollektivt engagemang det är för att inlemma honom i flocken !!!
Jag har fallit pladask för hans uppenbarelse, och tycker inte att några uppoffringar är för mycket för hans skull ! Det känns så GOTT i HJÄRTAT !!

Det är uppenbart att Django aldrig har bott inomhus i ett vanligt hem.
Och han är inte koppeltränad, eller tränad på något annat heller. Allt blir från scratch. Han är väldigt orädd, och det får en ju att undra om han inte har blivit illa behandlad av någon människa. Vilket ju faktiskt verkar otroligt... Han är helt oskygg för alla människor, oavsett kön eller storlek. Andra hundar är också bara roligt.

Ja du, det är en spännande resa att få följa en hunds utveckling. Men han är förstås fantastisk som han är NU, i all sin spontanitet och ohejdbara livslust!!


Det här är Djangos nya flock, de tre podencomixarna; Elva underst, Pablo överst och Thule till höger.


Blir man glad eller blir man glad när man ser såna här bilder?




Här letar hela kvartetten sork, ett gemensamt intresse kan man lugnt påstå.


Django är av rasen Podenco Canario, och verkar vara mer eller mindre renrasig. Han har ett sånt charmigt och personligt utseende, så otroligt egen och grann.

Jag tycker det ser ut som han står och lyssnar uppmärksamt efter sork på den här bilden. Poppy har samma jaktstil. De trampar lite bestämt med framtassarna för att sedan stå blickstilla och lokalisera ljudet efter den flyende sorken, sedan är det huvuddykning rakt ner i backen.