NoraNatt

För första gången medverkar jag i NoraNatt - ett kulturbloss i vintermörkret.
Naturligtvis väljer jag att göra en installation i Hund & Katt-affärens vackra skyltfönster - på temat hund.

Vem dyker upp i mörkret om inte Katarina med sin lilla mopsvalp Ming.

Blå pil: för en tid sedan skrev min kollega Karin om Kaipas kläder som hon hade sett på en mässa, och jag skrev i en kommentar att jag kände en person som har en vadmalsrock som Kaipa har sytt, och att jag tyckte den var bland det finaste jag har sett i kappväg.
Ikväll dök Katarina upp i rocken, och den är sååå fin. Ärmar och detaljer är skodda med fint skinn som ser ut som älg eller ren.

Röd pil: ett pärlat hundporträtt av en känd bloggtik som gillar tomater - någon?

Grön pil: mopsvalpen Ming.

Bloggvännen Annika skriver i en kommentar i föregående inlägget:

Och så, *host*, skulle jag vilja se lite hundbilder... 

Ok Annika, det här är speciellt för dig: 

Cabin Fever

Den här helgen jobbar jag som vanligt, men tar en paus då och då och försöker förstå mig på iMovie i min nya dator.
Jag döpte filmsnutten till cabin fever efter att ha läst ett mail jag fick tidigare idag från min vän Annie som bor i Texas.
Jag hade skrivit och berättat om snökaoset här i Sverige, och att Bi och jag ställde in vår morgonpromenad igår pga av all snö och blåst.
Då svarade Annie så här:

No walk with Bi? Oh, it must feel strange to everybody, especially our sweet fur girls. They must feel restless with Cabin Fever as we call it.

Here is Middle Texas (what they call Central West Texas) we get only a few inches of snow, sometimes.  We can get ice storms, but not often. So when we get them, our towns are not equipped to deal with them because the homes are so far apart and there are  so many miles of iced roads. Schools closed 4 days last week and one day this week from the ice. We have been going down to 11 Celsius. 

Här finns minsann...

... en till som vill posera och få kommentarer.

 - Såja, syns jag nu eller ska jag komma ännu närmare kameran?

Gaia Goding låter sig fotograferas

Idag revs det gamla kork-o-plastgolvet bort och ett trasigt men vackert trägolv kom i dagen.
När solen sken in genom västerfönstret på eftermiddagen och Gaia Goding gick in och satte sig mitt i det här avskalade rummet, så var det rena skönhetsupplevelsen.
Det var knappt jag trodde det vara sant, jag fick tänka kamera, ja till och med gå och hämta den, sätta på den *plingeling* och även ta ca 10 bilder innan Gaia reste sig upp och gick igen.

Ett unikt ögonblick med en mycket speciell hund.

Frukostbus

Med anledning av mitt långa blogguppehåll skrev bloggvännen Annika Bryn så här i en kommentar:

Hejsan!

NÅGRA bilder av pälstjejerna i sommaryra kan vi väl få? Snälla?


Det här videoklippet från i morse är tillägnat Annika, som förresten var en av dem som fick mig att börja blogga.
Hennes blogg var den första jag hamnade på som var läsvärd i mitt tycke. Ja, så till den milda grad att jag spenderade flera dagar med att bara läsa.
Den andra blogginspiratören var naturligtvis en madam från Ystad som hade en lika läsvärd blogg och som hjälpte mig att komma igång.

Pälstjejerna softar mest på gräsmattan, men ibland tar det fart...som i morse när jag åt frukost på kökstrappan. I slutet av klippet försvinner Gaia under bastun ...

Tuggben, vill ha!

Varje kväll får pälstjejerna var sitt tuggben, storlek small. Gaia övervakar att vi aldrig missar utdelningen och ikväll hade jag hoppats på att filma när hon snackar, mumlar, skrattar och har sig, för att uppmärksamma oss på att en viss skåpdörr bör öppnas å det snaraste.
Nix, hon lät sig inte luras, hon blev knäpptyst...men tuggbenet ville hon ha, så hon fastnade i alla fall på filmen.

Hångelhörna

Bägge pälstjejerna löper just nu och under sådana här perioder av vällukt brukar det pågå lesbiska orgier i trädgården, men ibland blir Gaia trött på pilska Poppan, hon vill vara ifred. Det är ytterst sällan som vi har sett tänder blottade på Gaia, men vid dessa tillfällen händer det ibland.
Gaia ligger och softar med Håkan och mig i soffan...Poppan närmar sig med struttig gångstil och öron som ser ut som manövrerade av a puppeteer. Då hörs det ett gurglande läte och så blottas alla tänder :)
Jag har försökt fånga det på bild vid flera tillfällen men misslyckats, men idag fick jag till det.

Poppan ser lite skärrad ut.

Stationen proudly presents...

...Gaia, the clicking dog.

Jag garvar halvägs in i filmen, för korvbitarna kletar ihop och jag har svårt att portionera ut dem till ivriga Gaia som använder min mun som stämpeldyna.

Jag kanske ska nämna att Gaia var djupt misstänksam till stativet med kameran, men hennes lust att klickerträna tog överhanden. Det säger något om den här metoden.

Vad gör man inte för sina bloggläsare om de ber om det...?

En ny värld öppnar sig...

Det här är helt fascinerande! Jag sitter här och bubblar av glädje.

I morse stängde jag in Poppan i ett rum och sedan gick jag omkring lite planlöst och klickade in Gaia. Ett klick och så godis, ett klick och så godis osv.
Det ska vara riktigt gott godis, värt att jobba för, så jag hade skurit korv i små små bitar.

Vi fick i uppgift att lära hunden ett trick med hjälp av klicker till nästa torsdag. Podencos är inga hundar som är lätta att dressera precis, men Gaia kan sitt, ligg, räcka vacker tass, vinka och lite sånt där som hon utför lite segt och långsamt varje gång. Det har aldrig varit någon stor glädje inblandat, bara ett segt utförande för att få godiset.

När jag märkte att hon fattade galoppen med klickandet så satte jag mig på knä på golvet och höll klickern bakom ryggen för att hon inte skulle titta speciellt på den. Gaia visste ju att jag hade smaskiga korvbitar så hon satte sig rakt framför mig, och jag funderade på vad jag skulle göra härnäst.
Då blev Gaia lite otålig, hon ville att jag skulle klicka så att hon fick en korvbit, så hon sträckte fram nosen mot mitt ansikte.
Snabbt som ögat klickade jag och hon fick en korvbit.
Hon gjorde om samma sak - klick - korvbit.
Sen satt hon och tittade på mig, prövade att lägga upp en tass på min arm...korv? Nä, jag ville ha en puss så jag klickade inte och korvbiten uteblev.
Då sträckte hon fram nosen och rörde vid mitt ansikte och jag klickade direkt - korvbit.

Sen gick det som på räls, hon pussade och jag klickade och gav korv. Hon kunde knappt sluta så kul tyckte hon att det var.

Sen jobbade jag ett tag för att upprepa samma procedur i ett annat rum för att hon inte skulle förknippa övningen med en speciell plats.
Hon satte sig framför mig och la bedjande en tass på min arm...korv?
Nä, inget klick och ingen korv.
Fem sekunders funderande, sedan sträckte hon fram nosen och gav mig en stor blöt puss. Klick - korv.

Ja, sedan satt det som en smäck, jag blev helt blöt runt munnen av alla pussar som utdelades i en rasande fart.
Jag trodde att jag skulle få jobba med den här hemläxan i timmar och så gick det på några minuter.

Det roligaste av allt är att se hur kul Gaia tycker att det här är, och vilken unik kontakt hon och jag får i o m att vi förstår varandra.

En skyggis går på kurs

I snart ett halvår har jag stått i kö för att gå på klickerkurs på Hundägarskolan i Nora, men det har hela tiden varit för få anmälda så om man ska vara petig har det inte funnits någon kö att stå i.

Men nu skulle det äntligen bli av!
Ja, vad händer då?

Jo, Poppan börjar naturligtvis löpa och en hanhund finns med i gruppen.

Att gå på kurs med Gaia har hitills varit otänkbart för hon låser sig helt i pressade situationer.
En klickerkurs är en pressad situation.
Men sen tänkte jag att varför inte prova? Det enda som kan hända är att det blir tidernas kortaste kurs för vår del.

Sagt och gjort - ikväll deltog jag och Gaia och Gaia var så duktig. Hon knäade runt lite i början med flygplansöronen utfällda och bestämde sig för att platsen och gänget var ok, sen körde vi.

På bilden vilar Gaia ut efter ett träningspass.

Oj, vad jag lärde mig mycket under några få timmar. Vi har två gånger kvar så här gäller det att öva.

Vi fick börja med att klicka våra tvåbenta kurskamrater till att utföra något som var och en fick tänka ut tyst, t ex att stå på ett ben, omfamna en pelare, sätta sig ner på golvet - bara genom att klicka alltså.
Det gick förvånansvärt bra. Poletten ramlade verkligen ner och jag förstod själva idén med klickerträning.

Gaias tur

Gaia har av förklarliga skäl levt ett undanskymt liv här på bloggen.

Hon är skygg av naturen, och har blivit modigare och modigare i kontakten med människor, men med kameror så har utvecklingen gått rakt åt det motsatta hållet.

De första åren fick jag fotografera henne, men ju säkrare och tryggare hon blev i sin nya tillvaro här i Sverige, ju tydligare satte hon gränser.

Sån't kan jag verkligen respektera. Gaia har integritet.

Jag lägger ut två gamla bilder på Gaia, från den tiden hon inte brydde sig om kameran, det var så mycket annat att hålla reda på antagligen.

När jag trodde att jag skulle hämta hem en riktig fulsnygg gatukorsning från Spanien, så gissa om jag blev förvånad när jag mötte den här skönheten!

När Gaia var ny hos oss så visste hon inte riktigt var hon hade Håkan. Hon var så förtjust i honom, men samtidigt lite skraj - som hon var och är för alla män.

När Håkan och hon hade varit ifrån varandra för en dag eller så, så upptäckte vi att hon reagerade på ett särskilt sätt.
Hon blev så glad när de möttes igen, men samtidigt skärrad - ja, hennes psykiska tillstånd kunde sammanfattas i orden "skräckblandad förtjusning" . Var dessa betingelser de rätta, ja då skrattade hon och drog upp hela överläppen och blottade tandraderna.

Första gången det hände ryggade både Håkan och jag tillbaka, vi trodde att hon hade rabies he he ;)

Sen upprepades beteendet och vi började säga kommandot "skratta" och belöna henne med massor av beröm vid varje tillfälle.

Gaia är skärpt, så det där fattade hon snabbt, men skrattet satt långt inne eftersom det var så förknippat med själva sinnestillståndet.

Så fort vi pejlar av att det är rätt läge så får vi Gaia att skratta, och Håkan och jag skrattar ännu mer. Hon ser helgalen ut.
Ju mer vi skrattar ju mer triggad blir hon, så vi får se skrattet oftare och oftare...och längre och längre.

Märkligt nog lyckades Håkan fånga lite av skrattet på bild en gång. Helt otroligt, med tanke på hur mycket hon avskyr kameror och vilken tillit som behövs för skrattet.


Här står hon i burspråket i Stockholm och spanar efter hundkompisar.


Och här har Håkan lyckats få skrattet på bild. En blixtbild och en utan. Inte världens bästa kvalitet men så roliga!


Om det är någon som vill läsa mer om hur Gaia och Poppan hamnade hos oss, så kan ni läsa här.

Grattis Gaia!

Idag fyller Gaia 7 år och det firar vi på stationen genom att servera en liten hund-tårta efter frukosten.
Hund-tårtan består av en tjock skiva leverpastej, kalkonskinks-rosor och en stekt kycklinglever mitt på.

Om någon undrar så fick Poppan en likadan, fast utan ljus.

Så här såg det ut den 26 september 2003 i Stockholm...



...och 2004 i Hökhemmet, Västergötland.

På allmän begäran - vapperapport!

På allmän begäran så lägger jag in en vapperapport.

Hur står det till med Mamma Poppan och den alltid lika uttryckslösa vappen?

På bilden ovan kan ni se Poppan och vappen i pälstjejernas egen säng som står ute i storhallen på övervåningen. Det är en gammal järnsäng från en loppmarknad i Aten som jag en gång fick av en engelsk författare.
I den sängen sover de rätt kungligt tycker jag.


Sen ska vappen med ner varje morgon, så även imorse.

En natt har det faktiskt hänt att vappen fick sova ensam på bottenvåningen. Poppan menade på att vappen måste lära sig att bli lite självständig, och inte hänga mamma i kjolarna precis hela tiden.

Det var tydligen en engångsföreteelse i Mamma Poppans uppfostringsmetoder, för nu är vappen med i sängen igen varje natt.


Gaia sitter och tigger en tuggpinne medan Poppan avvaktar.

Poppan har blivit en mästare på att ha flera saker än bara vappen i munnen. Nu plockar hon elegant och vant upp ett tuggben och sedan vappen utan några som helst problem. Det går på några sekunder.
Hon klarar också av att släpa runt på en tom hushållsrulle fylld med hundgodis på samma gång som vappen. Nema problema.

På begäran - Poppanrapport!

Jag tycker nästan Poppan börjar ta över den här bloggen. Jag ramlar och stukar foten och det enda folk frågar efter är hur Poppan och hennes vappe mår. Ok då'rå, jag biter i det sura äpplet och rapporterar det som har passerat här på stationen idag.

Efter kvällsmaten så brukar pälstjejerna få var sitt litet tuggben, och Gaia håller noga koll på att de utdelas varje dag.
Den sista tiden har bara Gaia tagit sitt ben medan Poppy har sträckt på halsen och avundsjukt tittat på från soffan, men inte avbrutit valpomvårdnaden. Hon har varit som fastvuxen i soffan med vappen medan Gaia har legat och knaprat på sina godsaker ett stycke bort.

På bilden ovan bröt Poppan mönstret ikväll och kom till tuggbensutdelningen men blev väldigt brydd hur hon skulle lösa det hela. Till sist så la hon ner vappen på golvet, tog tuggisen och greppade sedan vappen o c k s å och vankade omkring som en osalig ande i en kvart. Jag missade hur hon löste det hela, men jag fick ett foto...fast tuggbenet syns tyvärr inte.
Här ligger Poppan med sin vappe och vilar ut efter allt hej å hå med tuggbenet.


Poppan är ute och kissar och Gaia vågar inte tro det är sant att hon är ensam med vappen. Så nära men så långt borta. Bäst att stirra rakt fram och låtsas som ingenting.


Plötsligt bestämmer sig Gaia för att vara lite tuff, så hon passar på att ta över vappen för första gången. Poppy har inte låtit henne komma i närheten förut.


Poppan kommer in efter kisseriet och blir mäkta förvånad. Va va va?????
Hon lägger sig ner i soffan och skickar lugnande signaler, tittar inte på Gaia utan väntar...och bidar sin tid.
Gaia låtsas helt oförstående.


Igår haltade jag omkring på Lidl i Örebro i hopp om att hitta fler ankbröst. Det fanns det inga, men däremot gåsbröst!
Jag har inte ätit gås på säkert 25 år så jag slog till och plockade på mig två hela bröstbitar. Ett av brösten lagade jag till ikväll, och jisses så gott det var :)


Poppan känner dofterna och har lagt vappen i kökssoffan och bevakar vår mat istället.


Håkan sparar några godbitar av sin bröstbit och ger pälstjejerna.


Mums, tycker Gaia som nästan sätter i sig gaffeln.


Sen kommer kill-skämtet ;) Håkan lägger gaffeln med en gåsbit på och låtsas ge till vappen. Poppan förekommer och hugger biten först och Håkan sammanfattar:
- Vappen fick inget!

Mysteriet med de talande hundarna, del 2.

Det är ett pipande och ett gnällande på stationen så ni kan inte tro!

Imorse glömde Poppan surrogatvalpen i sängen, och när hon hade kommit nerför trappan insåg hon sitt misstag och for upp igen i raketfart för att hämta "vappen".

Jaha, så kom Bi förbi vid åttatiden och hon visste ju inget, så när Poppan for ut genom dörren med sin vappe i munnen för att hälsa så klämde Bi lekfullt på gummihanteln och Poppan blev alldeles till sig över att vappen skrek.
Jag fick snabbt förklara läget för Bi.

Poppan var lite ovillig att följa med på morgonpromenaden utan valp, men jag tog den ifrån henne, la den på hallmattan och klappade den försiktigt så att hon skulle se var den fanns.
Så gick vi, och Poppan glömde sin valp och intresserade sig som vanligt för sorkar under snötäcket och doftspår efter av andra djur.


Efter en och en halv timme var vi hemma igen, och då var det inget fel på Poppans minne. Hon visste inte hur fort hon skulle komma in i hallen igen för att återförenas med sin valp.
Ja, sen var det en svansviftande och ett bärande och ett ynkande igen.
Poppan hade problem med hur hon skulle få i sig lite av sin frukost utan att släppa taget om valpen.


Så här ser det ut under datorbordet när jag skriver det här. Hon har ändrat ställning några gånger, men alltid flyttat med sig valpen så att hon ser den.

Mysteriet med de talande hundarna...

Underliga saker har hänt på stationen de sista dagarna.

Gaia har börjat prata. Mycket och högljutt.

Hon har börjat i ottan så fort hon har sett att jag har lyft ena ögonlocket. Mest har det varit pip, ett evigt pipande. Hon har svansat framför fötterna på mig dagarna i ända och pipit så jag har snubblat fram var jag har gått.

Igår ökade pipet till rena liturgin, och både Håkan och jag började verkligen undra.
Hon har inte ont, det är inget sådant. Jag trodde fram till ikväll att hon hade hittat på ett nytt hyss, att hon upptäckt att hon kan prata och blivit förtjust.
Hon är en väldigt sprallig och uppfinningsrik hund så tanken var inte orimlig.
Jag har också gjort tappra försök att spela in alltihop men då har hon tvärtystnat, blängt surt mot kameran som har stått på videoläge och bytt rum.

Ikväll ramlade poletten ner.


Poppy började nämligen också pipa, först lite diskret men sedan allt intensivare.
I flera dagar har Poppy rantat omkring med en pipleksak i form av en gummihantel, en leksak som hon helt har ratat tidigare.
Håkan har lattjat jättemycket med henne och tagit gummileksaken och tryckt ihop den så att den har tjutpipit och sedan slängt iväg den. Poppan har rusat efter och räddat den var den än har hamnat. Varje gång.
Hon brukar i regel inte apportera, så det har varit lite besynnerligt.

Ikväll började hon snurra i soffan bredvid Håkan. Hon hade allt schå i världen att komma rätt så att leksaken hamnade där hon ville...bredvid tuttarna.

Då fattade vi.

Poppan är skendräktig, och antingen är Gaia också det eller så sympatiserar hon bara.

Ingen av pälstjejerna har varit skendräktig tidigare, så ikväll har jag suttit och googlat och läst om hormonsprattet.


Man rekommenderas att ta ifrån tiken surrogatvalpen, i detta fall gummihanteln. Den kan tydligen stimulera skendräktigheten.

Oj så svårt! Jag har inte hjärta att ta ifrån henne valpen, hon bäddar och snuttar och håller på. Lämnar den inte ett ögonblick.

Håkan undrar hur pappan ser ut om valpen ser ut som den gör he he...?

Jag tror jag avvaktar och ser om det blir värre eller inte. Det borde gå över av sig självt om några veckor tycker jag.
Det här är ett helt nytt fenomen för mig, så är det någon som läser det här och har något tips så tas det tacksamt emot!

Och lite skamsna kom Håkan och jag överens om att sluta behandla valpen som en leksak. Tänk så vi har kastat runt den de här dagarna och skrattat när den har pipit och Poppy har gjort så roliga miner. Nu förstår vi bättre. Förlåt lilla gumman.

En av de finaste bilder jag vet

Det här är en bild på Gaia och mig, tagen av fotografen Anne Majakari bara några månader efter att Gaia hade kommit till oss.
Bilden är tagen med en rysk Holgakamera som släpper in ljus lite varstans. Det blir något drömskt över fotot.

Gaia och Poppy

Som de flesta av er kanske har märkt, så har vi två spanska hittehundar på stationen.

Jag tänkte bara visa bilderna som vi föll för på nätet, när vi bestämde oss för att ta hand om just dessa två.

Det här är bilderna på Gaia, en sorgsen liten halvvuxen hund som gjorde att både Håkan och jag smälte när vi såg henne för sex år sedan.
Hon och henns bror Ebro blev inlämnade som valpar till hundhemmet, varför vet jag inte än idag.





Gaia till höger och hennes bror Ebro till vänster.


Det blev en erfarenhet som jag inte ångrar en sekund. Gaia var sååå skygg, men är nu nästan vad man skulle kalla en "vanlig" hund", men resan har varit lång.

Varken Håkan eller jag hade några särskilda förväntningar på henne, hon fick vara som hon var.
Jag kände med mig själv att jag hade tillräcklig hunderfarenhet att jobba med en sån här skygg och rädd hund, och dessutom det tålamod och den tid som krävdes.
I början kissade hon på sig av skräck så fort vi kom in i ett rum där hon var.

Sakta, sakta har vi byggt upp ett förtroende, och idag är hon en riktig busa men litar bara på sig själv i nödsituationer. Hon är en helt underbar hund, smart, känslig och rolig.

Här håller jag skygga Gaia i famnen för första gången, och Gaia är förstenad av skräck, vilket jag inte förstod då.


Och här sitter Gaia och jag vid havet i Almuñecar och bekantar oss med varandra. Det syns på öronen att hon inte tycker att det är lika trevligt som jag.


Så här såg bilden på Poppy ut, när jag först såg henne. Här går dom igenom henne på det spanska hundhemmet, efter att hon hittades. Den här bilden talar för sig själv, tycker jag.


Så länge vi bodde i Stockholm kunde vi inte ha mer än en hund, och jag minns hur jag tittade längtansfullt på Poppy i ett års tid. Ingen ville ha henne, och hon fanns kvar på nätsidan i all evighet och jag led med henne och önskade så att hon skulle få ett hem..

Så fort Håkan och jag bestämde oss för att flytta från Sthlm så ringde jag direkt och frågade om hon fanns kvar - och det gjorde hon.
Oj, vad folk har missat - vi fick en guldklimp.