onsdag, oktober 21, 2009

Tokresa, epilog


Kl 7 på morgonen öppnade frukostbufféen på Scandic i Ö-vik, och när jag träffade Claes i foajén så hade han redan varit ute och varmkört bilen, skrapat is från rutor, hittat lite cementblock som ytterligare barlast och kollat läget rent allmänt.
Själv kunde jag knappt öppna ögonen och fumlade efter kaffet med darriga händer.

Efter nattens lite elaka drömmar så tedde söndagsmorgonen sig ljus. Fossilen på släpet såg plötsligt vacker ut, och jag skrev ett litet hej på vindrutan. Kände mig lite småförälskad igen. Fossilen var i prima skick - om man tittade lite noggrant. Inte mycket rost där det var känsligt, faktiskt väldigt bra helt enkelt.

Ställde upp Claes för fotografering i gryningen innan vi startade färden söderut.
Claes - min hjälte!


Solen gick upp över ett frostnupet landskap och strax söder om Ö-vik kom vi in i en dimbank, alla fyra däcken på bilen tappade plötsligt fästet och trailern med fossilbilen började dessutom vobbla.
Vi hade inte kört ihjäl oss i den farten Claes höll, men vi hade voltat med alltihop.
Jag tror vi höll var sitt äpple i handen, och mitt hjärta stannade nästan.
Claes såg outgrundlig ut och sa med lugn och allvarlig röst:

- Håll i dig nu Christina!

Vi gled...och gled och släpet vobblade...

Claes saktade farten men vi var på väg mot ett lågt vägräcke ,sedan en slänt. med hela ekipaget,
Sen tog isfläcken överraskande slut, däcken fick fäste igen och Claes lyckades hålla oss kvar på vägen.

Efter det så kände vi oss lite bättre till mods, faktiskt.

Claes är inte bara en skicklig bilförare, han är terapeut också.

Vi tillryggalade mil efter mil, och Claes la upp ett litet arbetsschema för mig.
Arbetet med bilen som gungade och vobblade på trailern skulle jag ta i etapper. Först lossa hjulen, sedan kolla om motorn gick runt.
Gjorde den inte det så skulle jag hälla dieselolja i vissa motorutrymmen och låta stå i några månader, sedan gunga bilen fram och tillbaka. Allt uttalat med en lugnande röst.

Ja, ni fattar - så där höll han på! Jag började långsamt tro att bilen som jag såg gunga i backspegeln kunde bli brukbar igen.

Etapper, en sak i taget, små korta delmål...

När vi kom till Höga-kustenbron var jag på topphumör, och vi stannade igen och lassade på stenar från brobygget. Vi fick ihop några rejäla saker och kunde öka marchfarten till nästan 80 km/tim.




Här langar Claes på stenar som har blivit över från brobygget.


Ser ni gräsklipparmotorn till vänster?





Äntligen hemma!

29 kommentarer:

Eva H-höjden sa...

Tack för en underbar historia! Och vad fint den gör sig hos de andra pegotterna! Nu är den klart hemma!

annie sa...

Great adventure, Christina-- I'd rather hear about it from you than be there, though.
annie

Cicki sa...

Skönt att ni tog er hem trots alla strapatser. Den där Claes verkar vara en hejans bra vän att ha.

Lite nördkunskap om Höga Kustenbron. Ni vet väl att de där höga tornen som håller bron uppe heter Pyloner. Plus att vajrarna som löper upp till pylonerna är tillverkade i Spanien och fraktade med båt upp till byggarbetsplatsen.

Elisabet sa...

Men så mycket hemskt!!

Är den påhittige mannen singel?

Annars borde han visa upp dina Burträsk-inlägg för intresserade damer, så har han sitt på det torra .-)

Grattis till bilen i alla fall.

Själv ska jag aldrig ta hem en bil på trailer, efter att studerat detta.

Mian sa...

Vilken berättelse!
Tack för att jag fick "åka med" på denna strapatsfyllda resa; det räckte absolut att göra det så här via datorn. Jag hade med stor sannolikhet gjort i byxorna om jag suttit med när allt började vobbla....
Söt är den - Voffsårkesterns blivande turnéåk :)

Mian sa...

Glömde säga att jag är glad att den där "vill inte ha"-känslan, som du en stund kände på åkern i Burträsk, nu är utbytt mot småförälskelse!

smulan sa...

Tack för en galen men helt underbar historia! :)

Jag skrattar än..;)

smulan sa...

Kunde inte låta bli att skriva ett par rader om din resa i min blogg, Christina! :) Hoppas det är ok?

Christina sa...

Eva H-höjden: Ja, nu är den hemma. Jag klappar på den varje dag och har döpt den till Napoleon :)

Annie: Yes, a real adventure...all the way!

Cicki: Ja, Claes är verkligen en hejans bra vän :)

Vad tornen hette visste jag inte, tack för den upplysningen! Det är verkligen en imponerande och vacker bro.

Elisabet: Fniss, nä - den påhittige mannen är inte singel, han är lyckligt gift och har en trevlig fru hemma i Västergötland :)

Mian: Ja, när ekipaget tappade fästen och började kana på den isbelagda vägbanan...det var som om hjärtat stannade. Något så otäckt var det länge sedan jag var med om. Brrrr.

Ja, visst är det fint, turnéåket :)
Jag är också glad att glädjen över bilen kom tillbaka, det kändes så hopplöst allting ett tag där på åkern.
Åh, vad jag tycker om den här bilen :)

Smulan: Ja, en riktig tokig resa var det ;)
Det är bara roligt att du skriver om en så snygg bil på din blog så vassego!

Lisette sa...

Jag gillar verkligen stor dramatik om den bara har happy end.
Din vän Clas, ta hand om honom! Han måtte vara värd sin vikt i guld flera gånger om.
Och Pegutten? Jag kan väl inte direkt påstå att jag tycker den är någon kandidat på "Årets bil".Mja e. Men den ser inte fullt så anskrämlig ut som jag tyckte på de första bilderna, de från leråkern.. Och jag tror jag kan förstå din vurm. Jo, jag ser potentialen hos den. Det ska bli kul att följa " Gör-om-mig-serien " med den. För den kommer väl hoppas jag ;)

Evas blogg sa...

Jag säger som Elisabet: Men så mycket hemskt. Jag skulle ha varit livrädd att sitta där och känna släpet vobbla. Men bilen är jättefin. Mekar du md bilar? Är det du som gjort i ordning de andra bilarna? Tack för en spännande resa!

Emma R sa...

wiii! Jag älskar lyckliga slut!!!

Home sweet Striberg home för den lilla pickisen. Från att ha varit ensam, bortglömd, obehövd på en lägda, till att få omsorg hos dig och Håkan!

tuff tuff tufft!

Christina sa...

Lisette: Jajamän! :)

Va, tycker du inte pickisen är en värdig kandidat till "Årets bil"???
Nåja, bra att du kan se potentialen hos den i alla fall ;)
Ikväll ska vi ta bort hemmabygget på flaket, bara det ska bli ett lyft :)
Det kommer fler bilder på den här bilen, var så säker!

Eva: Ah, en som känner igen en fin bil när hon ser en ;)
Jisses nej, jag mekar absolut inte med gamla bilar, jag bara älskar att köra dom.
Jag vet, det där går inte ihop riktigt, men men...

Emma: Fniss, du är precis som jag! Det känns verkligen som om man har tagit hand om en hemlös och oälskad liten varelse ;)
När Håkan mötte oss när vi kom tillbaka till Striberg så var det första han sa, med ett uppskattande tonfall: -Den ser ju bättre ut än på bilderna!
Så nu är vi två som gillar den.

Lägda - det var ett nytt ord för mig :)

Helen sa...

Vilken historia!!

Men jag hoppas, att nu när du har lugnat ner dig, litegrann, kan tänka på de positiva sidorna med Västerbotten, också... ;-)

Kan tänka mig att du har fått flera uppslag på roliga bilder, efter denna resa!

Och jag tycker att pickisen är jättesöt!

Kram!

ab sa...

Fler härliga filmbilder!

Claes verkar vara en helt fantastisk person.

Mira sa...

Jag tycker nästan det hela låter som att gå i väntans tider med en utdragen och besvärlig förlossning på slutet med skrik och nagelbitning men där den lilla krabaten lyckligt och väl kommer ut och hem på slutet.

Varpå den trötta men glada mamman hyfsat lyckligt pustar ut och säger Aldrig mer! Ända till nästa lilla pegga dyker upp och pockar på...

Jaja.

smulan sa...

Mira: :)

Christina sa...

Helen: Med undantag av en viss åker så har jag verkligen ett positivt intryck av alla de landskap vi åkte genom. Hänförande vackert var det, och inte blev det sämre av att vi hade strålande vackert väder nästan hela vägen.

Tack, jag suger åt mig som en svamp av att du tycker pickisen är jättesöt :)

Annika: Du har på dig regissörglasögonen förstår jag ;)
Ja, är det någon som kan gamla Peugeotbilar så är det Claes :) Själv har han en Peugeot 301 från 1935.

Mira: Ha ha, känner jag mig träffad?

Tuvstarr sa...

Oj oj oj, vilken resa! Skönt, att allt kom till ett gott slut.
Kanske en historia du kunne berätta i karikatyrer om?
Någon slags bildstory om "Hur Napoleon kom till Striberg" ;-)

Mian sa...

hemmabygget på flaket Jaha! - jag trodde den skulle se ut så där, lite vilda västern-inspirerad :)

Ingela sa...

Håller med den som skrev att det var tur att den där känslan gick över. Det hade inte varit kul att dra nåt man inte vill ha genom halva Sverige och sen måsta se skrället varenda dag.

Kan inte påstå att jag förstår hur nån vill ha en sån bil, över huvud taget att ha en bil till nåt annat än att transportera sig själv och tillbehören med, men jag har väl andra konstiga idéer jag. Tycke och smak ska man inte diskutera som hon sa, gumman som strödde nubb på tårtan. Napoleon kommer givetvis att bli hur fin som helst ändå.

Ingela sa...

Bilden av Höga Kusten bron, den översta av dem, är fantastisk!

Bloggblad sa...

Tack och lov att varken maken eller jag har pöschå-böjelser! Men det var kul läsning.

lite oroar jag mig dock över att maken så ofta surfar på båtsidor... måtte han inte hitta en fastfrusen liten söt sak uppe i Bottenhavet.

Rutan sa...

Män som Claes är imponerande - trygga, lugna och kunniga.
Och visst är den charmig, bilen!

Christina sa...

Tuvstarr: Fniss, det är en bra titel "Hur Napoleon kom till Striberg" ;)

Mian: Jag tyckte flakhytten var riktigt fräck, tills jag såg hur rutten den var. Den är gjord av en trästomme som de har klätt med aluminiumplåt.
Den är bortom all räddning, tyvärr.

Ingela: Ja, visst är det tur att den där känslan gick över ;) Vilken totalt meningslös resa det hade varit annars!
Om jag talar om att man får lasta 825 kg på den här bilen, så kanske du i alla fall kan uppskatta bruksvärdet? Om vi får ordning på den behöver vi aldrig mer hyra ett släp ;)
Två flugor i en smäll med andra ord - skönhet och användbarhet.

Den bilden du gillade av bron är tagen genom bilfönstret. Det var tur att det blev något, för synen var fantastisk!

Bloggblad: Aj aj, du får hålla koll på maken!

Rutan: Amen :)

Ingela sa...

Alla bilar som går är bra bilar. Gärna billigt och utan att man behöver bry sig så mycket om dem. Gammal eller ny, ful eller snygg lägger jag ingen värdering i. Det är bara det där med att ägna mycket tid åt en bil, eller åt en pryl över huvud taget som jag inte finner lockande alls.

ullisen sa...

gudars va otäckt!! tänk om ni glidit av...? usch. lyckliga pickisen Napoleon (och du) som hade skicklig chaufför!

alltså. jag får tydlig Rosa Pantern-feeling av den här bilen. men det är kanske fel både era och land? dock påminner den på sätt och vis med fina gamla Duetten - som av patriotiska och raKETrelaterade skäl tycks mycket om. fast, fransk bil till trots ;), är svarta skönheten i garaget fantastiskt vacker. gangster fast med klass liksom!

krams!

ps. det finns en sån där töntig kedjebrevsmaning hos mig om du har lust/tid/ork att pilla med bokstäver. jag förstår om du skippar, men om du vill vet du where to find't :)

Micke sa...

Spännande resa det där! Blev ju intresserad värre då det var gamla bilar, Ö-vik (jag bor där) och HK-bron :)

..sen satt jag 2 timmar och läste alla sidorna på gamla sidan om hundarna ni hämtade. Trevlig berättelse.

Sen tror jag det är Ellis som rår för jag hittat hit, nån länk nånstans misstänker jag.


Lycka till med bilen nu! Själv har jag några fordar som står och aldrig blir ordninggjorda.

Christina sa...

Ingela: Ursäkta att jag inte har sett de här sista kommentarerna!

Jag tycker du har en väldigt sund inställning till gamla bilar måste jag säga:)

Ullisen: Ja, det var riktigt otäckt där ett tag!
Jag är ingen Rosa Panter-fan, så jag har inte en susning.

Micke: Välkommen till stationen bäste Ö-viksbo!
Ja, det var verkligen en spännande resa, en mardrömsresa rent av ;)
Jag hade aldrig varit norrut förut, men blev helt tagen av hur vackert det var hos er.
Så förbluffande att du spenderade två timmar på pälstjejerna, du måste verkligen vara djurvän!
Ja, jag hoppas att vi får fart på pickisen, det är den värd!
Nu gör du mig nyfiken - vad har du för gamla fordar?