måndag, oktober 26, 2009

Tobago


Jag städade datorn häromdagen, nja...började i alla fall, och så hittade jag en gammal skiss från Tobago som jag tecknade i 20-årsåldern.

Jag gav mig iväg på en resa till Vera Cruz i Mexico, men kom aldrig fram.
Jag fastnade på Tobago i Västindien, och sedan kom jag inte längre, jag blev kvar... länge.

Jag minns att jag reste med bara en ryggsäck, ingen kamera eftersom det kändes fel, så jag har inga foton alls bevarade från resan. Den här skissen på en dragspelsmusicerande ung man är en av de få bilder jag har som minne.

I Port of Spain på Trinidad köpte jag en liten ekorrunge av några försäljare som hade satt på den halsband med kedja, vilket var en sorglig syn.
Den blev mitt ressällskap och var en fascinerande bekantskap, Linda fick den heta utan att jag visste något om könet
Den slapp sin kedja och bodde i mina bröstfickor på den jeans-skjorta jag bar nästan dagligen.
Bara den yviga svansen stack upp ur fickan, den sov nästan konstant så liten den var.
När den kissade och bajsade ( små torra kulor ) så rumstrerade den om lite och flyttade över till andra bröstfickan som var ren och torr.
Varje kväll tvättade jag upp skjortan.
Någonstans i alla flyttkartonger som fortfarande står ouppackade på stationen finns fler teckningar från Karibien, både på ö-bor, ekorren Linda och en massa valpar som jag hittade övergivna och matade med nappflaska.

Frågan är bara i vilken kartong?

27 kommentarer:

em sa...

Vad hände med Linda? Se'n.
Margaretha
som en gång blev med ekorre på Skansen - den bara vägrade att kliva av mig...

Jom Manilat sa...

Intressant reseberättelse och en fin teckning av en snygg musikant!

Lisette sa...

Vilken skattkista du har att ösa ur!!! Inte konstigt att du kan ge oss så mycket.

Elisabet sa...

Jag säger som Lisette. Det är som såna här ryska gummor/dockor .., det tar liksom aldrig slut .-)

Christina sa...

Margaretha: Den bodde "på" mig tills den blev lite mer vuxen, sen blev den också betydligt piggare.
Den lärde sig bedöma avstånd från min axel...och hoppa. Det var en upplevelse att se hur den utvecklade sin hoppteknik. I början gjorde den grova felberäkningar, dråsade i backen, kilade upp på min axel och började om.
Jag försökte flera ggr sätta ut den i djungeln, men den kom skuttande som ett jehu tillbaka till mig igen.
Till sist så gav jag bort den till en pojke som blev väldigt förtjust i den, och som lovade att aldrig, aldrig sätta på den halsband eller kedja.
Sen vet jag inte hur det gick med den lilla karibiska ekorren som såg precis likadan ut som en svensk, utom att pälsen var tunnare och finare. Hade aldrig kontakt med pojken sedan jag kom hem igen.

Jom: Ja, oj vad snygga jag tyckte alla var på Tobago :) Tempot, musiken, människorna - ja, det var en livsavgörande resa faktiskt. Jag blev väldigt påverkad av kulturen.

Helen sa...

Åhhh, vad jag älskar att höra såna här historier...speciellt när det finns djur med i bilden.

Tänkte också fråga om hur det gick för Linda, men såg ditt svar till M.

Hur länge stannade du på Tobago? Berätta mer!!!

Kram!

Cicki sa...

Vilken underbar historia....:-)

ullisen sa...

du är inte bara en av dom bästaste tecknare jag vet. du skriver så fantastiskt bra att jag blir galen. å så där du cool. så in i hoppsan cool. vem fasen reste i karibien ensam för tjugo år sen liksom?

ska bli såå kul att få hem pixiboken nu! tänk om Linda finns med? om inte som berättande ekorre så bara som ett sånt där litet pluttigt knappt utskiljbart djur nere i ena hörnet nånstans liksom! ett sånt där som bara Maali kan se - hon är väldigt duktig på ekorrar nämligen.

krams mestaste!

ullisen sa...

nä fasen. det är ju pingviner hon är skillad på kom jag på. fast ovanligt djur som ovanligt djur... äh!

smulan sa...

Åh, Christina, vilken underbar historia! Jag får en riktig lyckokänsla när jag förstår på vilket sätt du har rest och upplevt saker och ting. Det påminner så mycket om mina resor i min ungdom. Jag gjorde likadant; reste med bara en liten ryggsäck, fick uppleva massor - något som jag egentligen borde skriva mera om...

Hr gick det med ekorren? Den lilla kattunge jag förde hem en gång från England, fick jag tyvärr avliva när jag kom hem..

Berätta mera om dina resor Christina!!

reneesfotoblogg sa...

Där krockar vi, i upplevelser menar jag.
Första gången på Trinidad var -81 sedan var jag där fyra-fem gånger 87-90. Poppade över till Tobago men då upplevde jag det som alldeles för lugnt, på den tiden skulle det vara röj. Annat är det nu.
Mest bodde jag i Mayaro ca en timma med bil söder om PoS.
Ja, suck, det var tider det.
Fick Land i fredags, roligt att läsa artikeln.
mvh R

ab sa...

Tack för historien. Vilket härligt äventyr.

Den fina teckningen fick mig plötsligt att vilja gifta mig igen. Och det känner jag inte ofta - nästan aldrig, ärligt talat. Så den teckningen har något.

Mira sa...

Modig, nyfiken, generös, begåvad. Christina, säg mig vad du INTE är...

Evas blogg sa...

Underbar reseskildring!

mossfolk sa...

Så spännande, jag älskar sådana små berättelser!
Undrade med hur det gick för Linda, men såg svaret högre upp. Och tänk att kunna teckna när man inte har någon kamera..!

Petra sa...

Lästa högt för Aileén o Nisse. De är så grymt avundsjuka. Deras dröm är nämligen att få närkontakt med en ekorre (nej, de skulle nog aldrig skada - bara tvätta). Aileén har t.o.m. försökt att flyga för att komma nära en. Det gick inte så bra trots de stora öronen. Husse fick ibland besöka av en ekorre som försåg sig med godis, föredrog människogodis framför nötter. Ibland hängde den med mig runt med hunden eller till jobbet, jag på gångvägen och ekorren i träden. Den ekorren försökte Aileén aldrig få tag på - de var ju kompisar!

Petra igen sa...

Det ska stå att husse fick besök i butiken av en ekorre..... ibland slinter fingrarna.

Christina sa...

Lisette: Visst är det lustigt så mycket man minns runt ett foto eller en skiss?
Det är väl därför det tar sådan hiskelig tid att sortera i pappershögarna...

Elisabet: Ibland tycker jag att jag ser ut som en sån där rysk gumma, suck!

Helen: Jag hade verkligen velat ta med Linda hem igen, men det gick ju inte tyvärr. Bäst hade naturligtvis varit om Linda hade velat återvända till naturen...men det ville hon ju inte.
Nu minns jag inte hur länge vistelsen blev,det är så länge sedan, men sisådär 3-4 månader.

Cicki: :)

Ullisen: Så där skriver du bara för att få en ost ;)

Tyvärr finns varken ekorrar eller delfiner med i pixin, men det kanske går att ordna till ;)

Smulan: Jag är glad att jag reste så mycket när jag var ung, för nu känns det rätt bra att sitta här och vegetera på stationen ;)
Den lilla tama ekorren blev kvar på Tobago, jag tycker vi har bra bestämmelser när det gäller djurinförsel...men oj så smärtsamt det var att lämna henne.

Renée: Jag har aldrig varit så mycket för röj på det sättet, jag var fullständigt nöjd med att hänga i byns enda bar på kvällarna (Buccoo Point) och lyssna och dansa calypso. Baren var en sån där enkel byggnad, påminnande om ett litet garage eller nåt.
Havet några meter därifrån.

Annika: Kan det ha något med mannens vackra nacke att göra?

Mira: He he, en till som vill ha ost ;)

Eva: :)

Mossfolk: Fast nu önskar jag ju att jag hade några foton därifrån...

Petra: Pälstjejerna är hemska med att jaga ekorrar, puhu!
Menar du att dina inte skulle käka upp den om de fick tag i en?
Kompis med en ekorre - pälstjejerna ser ut som fågelholkar bägge två.

smulan sa...

Jag förstår känslan av att måste lämna den lilla ekorren..

Jag är också så glad och tacksam för alla minnen jag har av mina långväga (ofta reste jag ensam) resor. Jag önskat jag hade förmåga att skriva ner alla upplevelser och minnen!

Moster Ma sa...

Min spontana kommentar är alltså: "Vilken fatabur dun har att ösa ur!"

Petra sa...

Smådjur är inte till för att ätas - de är till för att tvättas.
Aileén har haft ihjäl en och annan mus, men av misstag. De har helt enkelt dött av skräck när hon fångat dem för att leka med. En gång råkade hon svälja en när min kompis skulle ta den ifrån henne.
Fågeln de hittade i vintras blev ju ren o fin men överlevde tyvärr inte hemma hos oss ; (
Jag vet ärligt inte vad de skulle göra om de fångade en ekorre men jag tror faktiskt att den bara skulle bli ren. Vi hade kanin förrut som Aileén delade säng med (ska leta fram foto)
Vad Nisse gör om han får tag i ngt djur vet jag inte eftersom han inte har lyckats (han är ju såååå klumpig)
Pälstjejerna får komma hit och gå på smådjurskurs!

Christina sa...

Smulan: Ja usch, jag avskyr separationer.

Men varför sätter du dig inte och skriver ner dina reseminnen? Är det tiden som fattas?

Moster Ma: Härligt med gamla fina ord som fatabur :)
Tack!

Petra: Pälstjejerna protesterar vilt. De tycker att det är glasklart vilka hundar som behöver gå på smådjurskurs, blink, blink ;)

Gabrielle sa...

Rar historia om ekorrungen. Påminner mig lite grann om den natt jag höll en liten känguruunge mot huden under bröstet för att försöka få den att överleva. Hur det gick med den har jag ingen aning om. Vi var bara tillsammans ett par timmar en natt i Australien. Vet inte om du läst den historien? http://rolandwalden.wordpress.com/2008/02/02/joey-vid-mitt-hjarta/

Galleri Dalhem sa...

...det är nåt alldeles speciellt med dig Christina..nåt såååå inibängens älskvärt..........

Christina sa...

Gabrielle: Vilken sällsam upplevelse det måste ha varit med den lilla känguruungen invid barmen!
Jag var där ett tag med dig medan jag läste, du skrev så målande.
Håller tummarna för att den överlevde, men oddsen kan inte vara stora när de är så små.

Erik: Är det någon som är älskvärd så är det du :)

Bloggblad sa...

Det kanske var en ökorre?

Ganska käckt egentligen, att inte behöva investera i dyr stöldbegärlig kamera, utan ha papper och penna med i stället på resor.

ab sa...

Ja, det är nacken - och sättet han böjer sig så ömsint mot dragspelet...

*suchr* instämmer wv