Andra dagen i Kina - himmelska nudlar och fotblåsor

Shu och Karin är hur pigga som helst och tycker att kl 8 på morgonen är en lämplig tid att sammanstråla och åka till kinesiska muren, som är dagens utflykt.
Det tycker inte jag.

Kl 10 (gudskelov) träffas vi och Shu tar med oss till ett hål i väggen där de säljer friterat bröd av vete.
Eftersom vi är med Shu får vi goda salta brödbullar, och vi köper även med oss lite som matsäck att ha på muren om magarna skulle börja knorra.

Att köpa bröd om man inte kan kinesiska är ett vågspel, eftersom det överallt även finns väldigt söta saker som ser precis ut som de salta.

Vid 11-tiden anländer vi till Norra Stationen.
Det visar sig att tåget som ska gå till Badaling alldeles strax, redan är fullsatt. Man måste ha sittplatsbiljetter för att komma med så det köper vi till nästa tåg som går vid 13-tiden.
Vilket bra system, tänker jag. Då är man garanterad en sittplats och slipper stå. Så välordnat minsann.

Runt stationsområdet byggs det. Höghusen som ser ut som sockertoppsbergen i södra Kina tycker jag är lite fräcka.
Vi har två timmar att slå ihjäl och på andra sidan motorvägen sticker det upp gamla trivsamma tegelhustak.
Som ankungar vaggar vi efter Shu som agerar ankmamma och tar oss rakt genom trafikkaoset över till andra sidan.
De trevliga hustaken visar sig höra till ännu ett hutongområde som ska rivas. De flesta invånare har redan flyttat och bara några enstaka bor kvar ett tag till.

I bakgrunden sticker de moderna husen upp som en jungfrulig landskapshorisont.

Vi vandrar runt lite och stannar framför en stor inplastad skylt som visar en massa hundraser.
Shu pekar och översätter åt oss att hundar över 35 cm i mankhöjd är förbjudet att ha i de här kvarteren. Bilderna visar några lämpliga raser som regeln passar in på.

Plötsligt dyker det upp en liten fyrbent krabat som blir lite uppbragd, minst sagt,  av all plötslig uppmärksamhet.



Mitt bland rivningstomterna står vi plötsligt utanför en restaurang, ett genuint nudelhak.
Jag älskar syltor, så jag föreslår att vi går in och tar en öl.
Sagt och gjort, vi går in och det är då Shu upptäcker att det är ett nudelställe där det tillverkas färska nudlar för hand.
Överallt sitter det folk och slurpar från djupa tallrikar som är bräddfyllda med ångande nudlar.

Vi bestämmer oss för att äta lunch, och Shu frågar om jag inte vill titta in i köket och se på nudeltillverkning.

OM jag vill!

Shu lotsar mig genom prång och små skrubbar tills vi kommer ut i en tillbyggnad på baksidan.
Det är trångt och varmt som i en bastu och precis när jag dyker upp sinar nudelbeställningarna.
Nudelmästaren gör generöst en omgång nudlar bara för att jag ska få filma men sen kommer det plötsligt in kunder och beställningarna börjar hagla igen.
Jag tror att jag står i vägen för en kock, men han skuffar bara fram mig till en bättre position, närmare nudelmästaren. Det är då kameran vänds mot taket och nästan tappas i kokvattnet.
Alla är så snälla och vill så väl.

Varje gång nudelmästaren viker degen så dubblerar han antalet nudeltrådar och gör dem samtidigt tunnare. Viker han 6 gånger blir det alltså 64 långa nudlar som han sedan slänger i det kokande vattnet.
Viker han en sjunde gång blir antalet 128, och nudlarna blir tunnare och tunnare.

Nudelhaket drivs av folk som har flyttat in från norra Kina där vetenudlar är en specialitet.

Behöver jag säga att jag aldrig har ätit godare nudlar?

Klicka på bilden!

Mätta och belåtna tar vi tåget till Badaling och börjar äntra den kinesiska muren. Bilden ovan är en panoramabild som alltså är hopsatt av flera stycken bilder som jag har tagit. Klicka för att se den större!

Ja, hur väljer man ut några bilder av alla de hundratals som man har av det här fantastiska byggnadsverket?
Det får bli en bild på Shu och muren i vackert kvällsljus...

...och den här för att visa hur ruskigt brant det var på sina ställen.
Skorna jag köpte innan jag for, och som verkade så bekväma att gå i, började kännas som rena tortyrinstrumenten.
Jag började få rejält skoskav på vänstra lilltån som ibland kändes som om den helt sonika skulle ramla av.
Långa stunder var det så hänförande vackert uppe på muren så jag glömde bort tån som tur var.

På bussen tillbaka till Beijing började jag hallucinera om all fotmassage jag hade sett i kvarteren vi bodde. Tänk vad det skulle vara skönt!

Pilen visar den outslitliga ICA-kassen med Nora Pershyttan BK

När vi kom tillbaka till gamla stan igen så gick vi till ett biljettkontor för att boka tågbiljetter till Luoyang dit vi skulle resa dagen därpå.
Luoyang ligger i provinsen Henan, en tågresa på ca 10 timmar. Shu hade planerat att vi skulle ta sovvagn och åka på natten men det visade sig att alla sovvagnsbiljetterna var slutsålda.
Jaha, sittplatser då?
Nähä, de var också slut.
Shu sa att det skulle ordna sig bara vi kom på tåget, så vi slog till och köpte tre ståplatsbiljetter till dagen därpå.
Det där med tåg som bara hade sittplatser var tydligen en utopi.

Sent på kvällen blev det Pekinganka, men jag var så trött så jag hade kunnat stoppa i mig vad som helst - då fattar ni!!!

Sen skulle vi gå och lägga oss, men jag ville prompt ut och titta efter fotmassage. Det hägrade verkligen.

Shu hade sett ett ställe som han tyckte såg tillförlitligt ut, för som han sa så fanns det en hel del charlataner i branschen. 

Shu är verkligen en guldkille. Mitt i natten tog han med mig in i en gränd där det lyste från en öppen dörr. Utanför i gränden satt det några biffiga typer på små pallar och rökte och småpratade medan de väntade på kunder. 

Shu förhörde sig noga och så bestämdes det att jag skulle ta ett massagepaket för nacke, axlar, rygg och fötter.

Allt detta underbara skulle gå på 50 kr för 70 minuter.

Hulk med starka och väldigt snälla händer

Först fick jag sitta med fossingarna i ett kar med hett vatten, med tillsatser av kinesiska mediciner som gjorde att vattnet blev som gul gelé.
Så fick jag sitta medan den vänlige hulken började massera nacke, axlar, rygg och armar. Herredumilde så skönt det var!!!
Vilka nypor den mannen hade! Det kändes som rena drömmen att han skulle hålla på så i hela 70 minuter. Vore jag stenrik skulle jag ha anställt honom på fläcken.

När armarna kändes som de levde ett eget liv, lätta som fjädrar, var det dags för mina stackars fötter.

När jag satte på mig skorna igen kändes det som om jag hade fått sprillans nya fötter. Jag svävade ut i gränden och så bra slutade den andra dagen i Beijing.