fredag, maj 13, 2011

Uppmuntrande sång från Hua Shan



Den här sången vill jag tillägna mina bloggvänner och bloggläsare.
Jag höll på att tappa lusten att blogga alldeles idag, men nu är jag tillbaka på banan igen..tror jag.
Hela inlägget om terracottaarmén gick upp i rök, men pionerna hittade hem igen, som en liten brevduva.

Alltså - en liten bergssång från Hua Shan, ett av de fem heliga taoistiska bergen i Kina.
Mannen som sjunger så fint är en bärare som servar tehusen, hotellet och templen högre upp i Hua Shan, Det Blommande Berget.
Han sjöng så vackert..och de vackra handrörelserna...
Jag hade lärt mig några artighetsfraser innan jag reste, det var en stor tillgång socialt sett,  men åh vad  jag önskade att jag hade kunnat samtala med den här mannen på riktigt.

18 kommentarer:

Helen sa...

Kära Christina!
Bloggvärlden skulle inte vara densamma utan dig...jag är så glad att du fortsätter med dina härliga inlägg!
Jag har varit dålig på kommentera den senaste tiden, men jag missar aldrig dina inlägg och jag har läst Kinahistorierna med stort nöje!!
Ha en fin helg!
Kram!

Monica sa...

Vad roligt du hinner med att filma och så får vi se och höra. Undrar vad han hade på fötterna:-) såg ut som folk tittade ned och bakåt, någon kollade in dig också, men inte fötterna tror jag:-).

Elisabet. sa...

Se där .., så roligt att du ändrade dig!

Och varför tittar så många av de förbipasserande ner på - ja, det ser ut som om det vore på den sjungande mannens fötter -? undrar frågvis madame i landet Halland.

Ulrika sa...

Så mycket vackert du varit med om!

Och så glad jag är att du fortsätter blogga! Kram!

reneesfotoblogg sa...

Fredag den 13:e igår!
Blogger sa, inlägg fr. o m onsdag var borttaget, varför vet jag inte.
Nu är mitt inlägg tillbaka men kommentarerna är borta.
Antagligen någon illvillig dj-l som har varit inne och saboterat och släppt lös en mask eller ett virus.

slöjdLena sa...

Tur att pioninlägget kom tillbaka. Själv har jag en trädpion, en vit pion och två rosa. I vårt förra hus hade jag dillpion och en mörkröd gammaldagspion, som jag älskade. Min trädpion har små lovande knoppar på gång. Det finns en mycket intressant trädgård några kvarter från oss, som det vore roligt att ta dig till. Mannen som bor där har ägnat de senaste 36 åren åt att släpa dit sten och träd och växter av olika slag. Hans trädgård har endast två kvadratmeter gräs i övrigt är det kullar och dammar, spännande stigar, en japansk del och originella växter, man aldrig tidigare sett blandat med glaskulor, skrot och annat konstnärligt stimulerande.
Vilken fin sjungande man, ser mycket intressant ut, förstår att du ville prata med honom.
Kul att du inte gav upp :)

Christina sa...

Helen: Inte utan dig och Bob heller :-)
Ha en fin helg du med, gissar att det blir mycket trädgårdsarbete för din del ;-)

Monica: Ja, vad är det de tittar på? Han har ju lagt av sig bäroket, men det ser faktiskt ut som om folk tittar ner på hans fötter. Märkligt, jag lade inte märke till ngt särskilt.

Elisabet: Jag blev lite kolerisk där ett tag ;-)
Ja, varför tittar de på hans fötter? Det är sånt där man upptäcker efteråt - när han sjöng var jag så fokuserad på just det.

Ulrika: Kram tillbaka snälling!

Renée: Eller ngn ung spoling i Blogger-teamet som velat testa någon ny inställning ;-)

slöjdLena: Åh, lovande knoppar på en trädpion låter underbart. Vet du vad det är för färg på den?
Min har blommat två säsonger med en enda jättestor vit blomma, men i år blir det inget. Jag borde plantera om den till en bättre plats.
Det vore jätteroligt att få följa med till den trädgård du beskriver :-)

Cecilia N sa...

Blir avundsjuk över att folk lyckas med pioner. Det gör inte jag. Men jag hoppas i år också.

(Men ännu har vi inte ens hunnit fram till häggen.)

Trist att saker försvunnit ut i rymden. Bra att du fortsätter. Jag tycker det här är sååå spännande!

mossfolk sa...

Vilken resa! Jag som har varit från bloggvärlden fick nu massor att läsa här. Det där sunkiga hotellet var det väl himla tur att ni bytte från!
Pioner är verkligen vackra!
Men mannen på staketet ser verkligen inte ut att ligga bekvämt... Kul med panoramafilmen från Longmen-grottorna, den har vi kikat på alla tre här nu :)
Och vilken himla TUR att du ångrade dig om bloggandet!!!

Karin på FOX sa...

Fin film. Känns som att vara där igen. Jag har en av mina bilder därifrån som srivbordsbild nu.

Jag tror faktiskt att de förbipasserande tittar på hans packning. Alla var trötta av den branta klättringen och det jag tänkte på när vi mötte de olika bärarna var att de orkade bära så tunga bördor och ändå skutta fram lättare än jag.

Christina sa...

Cecilia N: Vanliga pioner är inte så svåra att lyckas med tycker jag. Felet många gör är att inte göra planteringsgropen tillräckligt stor och att de sätter plantan för djupt.
Hoppas att de tar sig i år, dina pioner!

mossfolk: Jag överreagerade, men jag blev så himla less när hela inlägget verkade vara borta. Just de här Kina.-inläggen vill jag ha som en dagbok, så de känns extra viktiga.

Karin på FOX: Nej, jag tror inte det. Om du tittar noga så ser det faktiskt ut som blickarna går till hans fötter/skor och inte till packningen.
Du och jag blev ju förvånade över hur mycket dom orkade bära, men de som glor är ju kinesiska turister. För dom kan det ju inte vara en överraskning att man bär så mycket.

Och jag tyckte nog att du skuttade fram rätt bra jag :-)

Jessica sa...

Oj, så fint!
SNYGGT med Striberg Production :)

Christina sa...

Jessica: Ska det vara med eller utan s månntro? Production eller productions - det är frågan?

Eva Henriksson sa...

Min stora beundran...Du skriver enormt intressant. Jag fastnar verkligen i dina bilder teckningar och texter...Tack!

Christina sa...

Eva Henriksson: Och jag får tacka för att du tittar in hos mig :-)

Evas blogg sa...

Vilken vacker liten film.

Jessica sa...

Utan s... skulle jag ta. Alltså Striberg Production.

Christina sa...

Eva: :-)

Jessica: I sista inlägget la jag ut ett klipp, och då körde jag utan s. Tack. Det ser faktiskt bättre ut.