Krigarna utanför Xi'an

Våren 1974 skulle några bönder gräva en ny brunn på grund av svår torka i Shaanxiprovinsen.  De hittade ingen vattenåder den dagen, däremot en massa keramikkärvor och några lerhuvuden i naturlig storlek. Terracotta-armén var funnen!

Intill fyndplatsen finns idag ett litet modernt radhusområde. Enligt Shu är det hus som erbjöds bönderna som bodde och brukade jorden där det nu är museum. Husen ser väldigt komfortabla ut, och även här sitter det män och spelar kinesiskt schack.

Häst

Eftersom jag är född i hästens år, enligt det kinesiska räknesättet, så känner jag igen tecknet för häst när jag ser det.


Det är en märklig känsla att komma in i den stora hangaren och se terracottakrigarna stå där på rader, alla med personliga drag och frisyrer. Det är ryttare och fotfolk, vagnar och kärror.
Det är som om tiden nere i gångarna har stannat som genom ett trollslag och krigarna blivit fastfrusna i sin rörelse framåt.

Hästarna har stelnat i sina positioner och allt känns overkligt och det är som man  tittar ner i en parallellvärld.

Om man visste det magiska ordet, eller den rätta knäppningen med fingrarna, så känns det som man skulle kunna lösa förtrollningen, hela armén skulle vakna upp, ruska av sig 2 000 år gammalt damm och börja röra sig mot porten längst fram.

Jag hade skrivit ett inlägg med historisk bakgrund och information. Det gick upp i rök när Blogger hade sitt strul förra veckan, och jag känner att det är övermäktigt att försöka skriva om det, jag har inte tiden som krävs. 

Nu väljer jag att lägga ut bilder istället.

Krigarna var en gång i tiden målade i starka färger, liksom antikens marmorstatyer.

Den hangarliknande byggnad man kommer in i är fantastiskt fint utformad. Ljuset silar stillsamt ner på alla krigarna från ett bågformat tak och ger ett mjukt och vackert intryck utan hårda skuggor.

Spjuten och lansarna  har ruttnat bort för länge sedan, nävarna är tomma men kvar är krigarna med sina vackra hästar.

Det är långt ifrån alla krigare som har grävts fram. Stora delar är fortfarande outgrävda.

Arkeologer jobbar i en del av hangaren med att foga ihop krigare. De står snällt på kö med nummerlapp i lernäven och väntar på sin tur.

Shu berättar att arkeologerna tar fingeravtryck på lerbitarna för att kunna foga ihop bitar som har samma upphovsman, det måste ju ha varit ett stort antal keramiker och skulptörer på plats på den tiden det begav sig.

  

Arkeologer med museivakt.

Alla krigare har individuellt utmejslade anletsdrag och frisyrer. Jag tror det är det som gör att man blir så fruktansvärt gripen. 

Frisyrerna är också personligt utformade, men en enda bågskytte skiljer sig från alla de andra. 

Han är den ende som har sin hårknut till vänster, alla de andra har den till höger. 

Förklara det den som kan?

Krigarna framför den port som vetter mot öster och som alla är vända mot i väntan på den stora dagen då alla ska bli levande igen.