Huashan 华山 - det heliga daoistiska berget

Linbanan var österikisk, det var en starkt bidragande orsak till att jag satte mig i den tillsammans med Karin och Shu.
Hade jag inte gjort det hade jag varit tvungen att trava till fots uppför vindlande stigar och trappor till linbanans slutstation, se bild nedan, och det hade jag ingen som helst lust med.
Hellre svindel än total utmattning har alltid varit mitt motto.

Jag lyckades t o m lirka ut kameran genom takventilen och ta den här lite darriga videosnutten som får inleda den här posten.
Från linbanan kunde jag se människor som travade uppför bergets branta sidor.
Gör man en pilgrimsvandring hit är det antagligen betraktat som fusk om man åker linbana, vilken ångest det än är förknippat med.

Bild från Wikipedia

Shan är ordet för berg på kinesiska. Huashan brukar översättas med "Flowery Mountain" eller "Splendid Mountain".
Båda namnen stämmer in överraskande väl.

Huashan ligger ca 10 mil öster om Xi'an, och är ett av de fem heliga daoistiska bergen i Kina och det finns tempel uppe bland molnen.
Berget har fem toppar, och den högsta toppen mäter 2 160 m ö h.

När man har kommit upp till linbanestationen tar det ytterligare flera timmar att nå den högsta toppen till fots och det finns skyltar och pilar om olika leder man kan ta.

Cecilia Lindqvists intressanta bok "Tecknens rike" är en av mina favoritböcker.
Jag kan inte låta bli att lägga in det mycket finurliga omslaget här, för jag tänkte på det under klättringen den där dagen på Huashan.
Längst upp till vänster ser ni det moderna tecknet för "berg"på kinesiska, shan.
Under, i rött, finns ålderdomligare tecken återgivna, såsom tecken från bronser och sköldpaddsskal.
En evolutionskedja.
Ser ni - fotot på det så typiskt kinesiska berget är exakt en avbild av tecknen...eller tvärtom rättare sagt!

Den här dagen sken solen med full kraft, men jag kan tänka mig att berget är ännu vackrare med lite dimmoln...

Shu poserar på berget.
På räckena runt honom och överallt på berget hänger det tusentals hänglås, och enligt Shu så är de ditsatta av förälskade par . Enligt sägnen så ska kärleken då vara för evigt....medan de som sköter berget knipsar av hänglåsen vart tredje år ungefär - med bultsax. Inga skrupler där inte.

Karin på väg uppför...

...Drakryggen.

Här och där finns det tehus och små matställen.



Det är såna här killar som bär och bär allt som utskänkningsställena behöver.
Bördorna är enorma, och ständigt dessa fjädrande bambuok.

Det blommande berget.

Ett tempel dyker helt plötsligt upp och jag och Karin köper rökelse och tänder, alltmedan en liten klocka klämtar. Jag tänker intensivt på mina döda föräldrar medan jag sticker ner pinnarna i sanden, precis som kvinnan på bilden.

På ett matställe ser jag en nudeldeg som inte är gjord på vete, utan risstärkelse. Det ser ut som man hyvlar här med (hyveln ligger i vattenskålen närmast kameran), men Shu avråder från att äta eftersom det serveras kallt.
Det är en bra regel, att bara äta varm mat för säkerhets skull eftersom vi inte är vana vid bakteriekulturen, men sugen blir jag.

Nedstigningen är oändligt vacker.

Vi passerar ännu ett tempel.

Det här är en panoramabild, så klicka gärna för att se den i stort format.

Efter den här klättringen förstår jag plötsligt kinesiska tuschmålningar på ett helt annat sätt än tidigare.