Fjärde dagen i Kina

Det ser inte skitigt ut, men tro mig - det var det!

Ordentligt trötta började vi leta efter hotell runt stationen i Luoyang mitt i natten. En inkastare släpade med oss till ett som såg ut som ett grekiskt casino (hur nu ett sånt ser ut?) men där fanns det inget enkelrum till Shu, så vi fortsatte runt hörnet på egen hand.

Nästa hotell var verkligen sunkigt. Vi travade med en tjej som skulle visa rummen, och den muggiga korridoren stank urin. Utanför varje rumsdörr stod det en plastpotta med urin och en massa fimpar i. Fräscht.
Rummet såg inte roligare ut det, och på väggarna tävlade möglet med tapeterna om plats. Möglet ledde stort.
Vi tvekade och jag hoppades i mitt stilla sinne att vi skulle fortsätta leta hotell men då sa tjejen, som visade rummet och såg våra miner, att det minsann fanns ett bättre rum en trappa upp.
Hå hå ja ja, en trappa upp fanns det i alla fall inga pottor i korridoren och inget mögel på väggarna. En svag urindoft letade sig upp från första våningen. Vi tog rummet mot bättre vetande.
Gemensam toa och dusch i korridoren. Inga handdukar ingick vilket fick en förklaring när man såg lakanen. Här tvättades det inte i onödan.
Jag gick håglöst ut för att tvätta av mig och borsta tänderna.

Det gemensamma tvättrummet där tandborstningen skulle ske. Tvättmaskinen tror jag bara står där för syns skull.

Det sk tvättrummet var ursnuskigt, och jag ville knappt nudda något, än mindre sätta ifrån mig något. Det var en prestation att göra sina toalettbestyr kan jag tala om.
Jag kikade in i det fruktansvärt skitiga duschutrymmet, blundade och rös, och gick tillbaka till rummet och kollade på de trasiga lakanen.
De hade väl varit vita från början men uppvisade nu alla schatteringar av kulören grå, mörkast längst upp.
Vi släckte och jag låg i mörkret och försökte föreställa mig hur morgonduschen skulle gå till.
Jag ville inte nudda något i duschen därute, inte golvet, inte väggarna...och var skulle jag hänga mina kläder medan jag duschade? Etc etc.

Jag ville helt enkelt inte vara där.

Till slut viskade jag rakt ut i mörkret:

- Kaaaarin, är du vaken?

Det var hon, och på stört bestämde vi oss för att fly fältet. Det var med lättnad jag studsade upp från den sängen!
Vi kilade ut på gatan och runt hörnet till det första hotellet.
Jodå, de hade ett dubbelrum ledigt.
Tillbaka till lopphotellet, ner med grejerna i ryggorna, messade Shu att vi bytte hotell och iväg till hotellet som såg ut som ett grekiskt casino.

Det var underbart att få krypa ner i rena lakan i ett någorlunda rent rum och veta att man utan problem skulle kunna duscha nästa morgon...ja, om man bortser från en sådan baggis att någon tidigare gäst hade klivit rakt genom badkaret (plastfiber antagligen).
Inga problem, tyckte vi, det gick ju att balansera på den halvan som var kvar, vi är inte den som är den - och prisavdrag fick vi också!
Vad mer kan man begära?

Är det inte likt ett grekiskt casino så säg?

På morgonen kom Shu över och blev helt fascinerad över vårt badkar, speciellt i kombination med hotellets pampiga fasad.
- Det är som med människor, en del är tjusiga på utsidan men har "halva badkar" på insidan, filosoferade Shu.

Sen gick vi ut på stan.
Luoyang ligger i provinsen Henan, och är en av Kinas fyra gamla huvudstäder. Genom historiens gång har Kina haft många huvudstäder men det är speciellt fyra som har dominerat.
Till de fyra stora räknas förutom Luoyang... Beijing, Xi'an och Nanjing.
Shu berättade att när man säger Luoyang tänker en kines på pioner, och säger man pioner tänker en kines på Louyang.
Pioner har odlats i Kina i 1500 år och i Louyang hålls en årlig pionfestival varje april dit kineser vallfärdar.
Pionen var kejsarinnan Wu Zeitans favoritblomma, och överallt i Louyang smyckas det med enorma pionknippen gjorda av papper och tyg. För att vara konstgjorda är de väldigt vackra.
Det finns flera stora parkområden där det odlas olika variationer av buskpioner, och pionfestivalen pågår i dem alla. Det här är alla pionälskares Mecca.

Men först ska vi besöka Longmen-grottorna, Drakportens grottor som ligger strax utanför staden längs floden Yi som är en biflod till den mäktiga Gula floden.

På väg till busshållplatsen passerar vi några av de otaliga kineser som fördriver dagarna med att spela kinesiskt schack. De finns var man än kommer i Kina.

Shu berättar att i Kina har man väldigt låg pensionsålder, ca 55 för män och 50 för kvinnor, lite beroende på vilken typ av arbete man haft.
Det är många som inte har någon pension alls, t ex bönder, men de med pension har det rätt bra. De andra stackarna sliter tills de stupar.
Det här förklarar alla schackspelare hur som helst. Jag önskar att vi hade samma pensionsålder i Sverige - det vore nånting! Bara jobba när man hade lust.

 

Sen shoppar vi lite på väg till Longmen-grottorna. Karin köper en jättefin liten kinesisk dräkt till barnbarnet Nando, och jag köper ett vackert penselställ konstfullt snidat i trä.

Vi äter lunch på stället som visades på video i förra inlägget.

Hittar lediga platser på gården där vi får lite svalka samtidigt som vi hugger in på de härliga nudelportionerna.

Läckra nudlar med mycket grönsaker

Ja, nu kanske det kommer i en konstig ordningsföljd för er som är lite klökmagade, men jag bara måste berätta om de små blöjlösa barnen i Kina.

I Kina är det inte hundbajs man måste se upp med, utan små kluttar av bebisbajs.
Nästan alla småbarn har byxor med glipa. Barnen hukar när det tränger på, brallorna åker isär och så är det fritt fram för nr 1 och nr 2.
En sen kväll i Luoyang satt jag och Karin och tittade på en liten flicka som krystade rejält mitt på ett torg och som förtjust inspekterade resultatet. Efter varje korv hoppade hon vigt en bit bort och la en där också...osv. Ett riktigt proffs.


Nä, nu orkar jag inte ända fram till grottorna, fortsättning följer en annan dag...