En jetlaggad första dag i Beijing

Terminal 3

Det allra första intrycket av Kina är Terminal 3 på den gigantiska flygplatsen utanför Beijing, Beijing Capital.
Det är nog den snyggaste flygplatsterminal jag har sett, som en stor drake ligger den där och lurar i soldiset och ger inget intryck av att vara världens näst största flygplatsbyggnad (över en miljon kvadratmeter). Fjällen på taken är ljusinsläpp och inuti får jag nästan en sakral känsla - det är så väldigt vackert.

Hela härligheten är ritat av en brittisk arkitekt, Norman Foster, och blev klart 2008.
Kl 7 på morgonen lokal tid kommer vi till Beijing, och Shu möter oss i ankomsthallen.
Det blir ett kärt återseende. Shu brukar kalla Karin och mig för sina svenska systrar, vilket automatiskt gör honom till vår kinesiske bror :-)
Shu har bokat hotell åt oss i gamla stan, Qianmen, vilket visar sig vara fantastiskt trevliga hutongkvarter. Hutongerna i Beijing rivs allteftersom för att ge plats åt det moderna Beijing.
Kineserna gör samma misstag som vi gjorde i Sverige under 60- och 70-talen, då vi rev hela stadskärnor för att ge plats åt Epa- och Domusvaruhus.

Qianmen Dazhalan West Street

Hotellet vi bodde på kan vi verkligen rekommendera. Det heter Wanch Hotel (fax: 010-63151088) och vi betalade ca 240 kr för ett dubbelrum med tv, dusch och toa på rummet.
När vi checkade in frågade flickan i receptionen hur många hallos Shu hade med sig.  Kineserna kallar oss västerlänningar för hallos vilket snart fick sin förklaring när varannan kines på gatan passade på att öva det enda ord de oftast kunde på engelska; hello...fast de uttalar det hallo!

En snabb dusch på rummet sen var det pang på rödbetan, dvs Beijing.
Shu visade oss runt i kvarteren och vi åt dumplings som de fingerfärdiga kvinnorna i det förra inlägget flinkt vek ihop. Jättegoda med en fyllning av fläskfärs och kinesisk gräslök.

Penselmakare Lei He Ping i sin butik

Karin och jag drogs som magneter till en penselbutik där en mycket yrkesstolt penselmakare Lei He Ping förevisade sina egentillverkade penslar i alla de storlekar och hårtyper.
Till denna butik återvände vi på hemresan och handlade. Jag handlade t ex den här penseln med hår av.....ja, kan ni gissa? Någon? Som en ledtråd kan jag berätta att i höstas hade jag haft material nog för att tota ihop en alldeles egen pensel om jag hade gått in för det!

Vad är penseln gjord av för hår?

Eftersom det egentligen var mitt i natten enligt kroppens inre klocka hade jag egentligen velat sova några timmar, men det var bara att hänga på till Himmelstemplet.
Den stora parken som omgav templen kryllade av medelålders människor som svängde sina lurviga. En del dansade i grupp, en del i par och en del ensamma, men alla hade lika kul verkade det som.



Jag blev glad bara av att se på, och efter att ha varit i Beijing bara några timmar så kunde jag konstatera att kineser verkar vara ett lättsamt folk att få kontakt med. Vi fick många leenden när blickar möttes, och log jag mot någon fick jag genast ett stort leende tillbaka av gammal som ung.
Karin och jag var något av turistattraktioner i oss själva, det var många kineser som vill bli fotograferade tillsammans med en hallo.

Här sitter en fotograf och framkallar sin analoga film i ett litet mobilt labb. Det kändes skönt att ha digitalkamera själv, puhu!

Shu

I parken fanns möjligheter att välja kejserlig stass för några yuan, för att sedan bli plåtad. Karin kunde inte stå emot, trots värmen, och blev klädd i siden och guld (nåja, det såg ut som guld i alla fall)...

...och blev så här tjusig med mandarinhatt och allt. Den lite sammanbitna minen får nog tillskrivas temperaturen inne i dräkten.

Efter Himmelstemplet åkte vi buss till Den Förbjudna Staden. Vi passerade ett stort område där det byggs hus i gammal stil men man önskar att de rustade upp de gamla kvarteren och lät folk bo kvar istället. Det här blir snyggt - men dött.

Den förbjudna staden var som jag hade föreställt mig, fast ännu större. Det är verkligen ett jättelikt område med en massa palats, hus och gårdar.
Det är fascinerande att tänka sig att under 500 år fick ingen vanlig människa träda in i den kejserliga staden.
Den siste kejsaren Puyi lämnade sin tron år 1912 vilket blev slutet för staden som kejsarpalats.
Åh vad jag skulle vilja se om Bertoluccis storfilm från -87, som just handlade om den sista kejsaren.

Karin plåtar

Barn med "stjärtglipor" i byxorna åker kana

Man började bygga den förbjudna staden 1406. Det tog 14 år och krävdes 200 000 arbetare innan allt stod klart. Jorden som blev över efter att man hade grävt vallgravar las på hög utanför den norra delen och blev till en stor kulle som kallas Jingshan.
Dit älgade vi naturligtvis upp och skådade staden från ovan.

Shu och Karin

Vi kom sent tillbaka till hotellet och tog godnatt av Shu. Efter att ha svettats i fel slags kläder hela dagen var jag sugen på en öl och vi smet ut i hutongerna och hittade en trevlig liten uteservering, vilket inte är så vanligt i Kina.
Det var himmelskt att få en kall öl och några nygrillade spett att snaska på medan vi insöp gatulivet och fattade att vi faktiskt var där - på riktigt.

Självutlösare och ärtpåse