En söderprofil har gått i mål...

Så började min fd arbetskamrat Jessica Palmgren sin minnesruna över vår gemensamma vän John som gladde oss så många år på Katarina Bangata. Här kommer resten av Jessicas ömsinta text som publicerades i DN den 21 maj 2006. Jag är så glad att hon fattade pennan och skickade in dessa rader:

Det var den första vackra dagen i maj, som John lämnade oss. För alltid.
John Sundberg bodde och hade sin verkstad på Söder. Man kunde se honom komma långsamt cyklande i skinnhatt och de mycket mörka solglasögonen. Eller i vårhatt och ljusa sommarjackan och så nästan alltid snickarbyxorna med skinnlappar på knäna, som satt aningen för högt.

Han levde ensam, men var det långtifrån. Hans vänner fanns i Söders butiker, i små lokaler och på parkbänkarna. Han satte sin prägel på hela kvarteret.
Jag jobbar i en lokal på Katarina Bangata tillsammans med andra frilansare.
Under årens lopp har vi varit olika många, haft olika inriktningar, men John var alltid där och höll koll på vilka som flyttade in och vilka som höll till var.
Sedan några år tillbaka kom han in till oss nästan varje dag, för en kopp kaffe, för att bara sitta ner en stund eller för att visa nån bok om nåt vi diskuterat. Han kunde komma in till oss med kommentaren "Va faen jobbar ni inte på det här stället? Har ni banktider?"
Det var något burdust över honom.

Det finns en föreställning om att den som svär mycket har ett dåligt ordförråd och är allmänt obildad. John svor jämt. Men om man lyssnade bara lite till, skulle man märka att han hade ett mycket rikt ordförråd och var otroligt kunnig. Han visste det mesta om sin stad, husen och människorna, han kände till hockeyn förr och nu och kunde redogöra för vilket krig eller vilka kungligheter som helst.
Om vi bara nämnde några futtiga rader som "våran prost är rund som en ost", så fick vi oväntat hela Frödings dikt deklamerad med inlevelse. En ynnest att få uppleva.
John kunde säga att han varit inne hos frissan, stryka med handen över den nästan kala hjässan och säga: "Jag har lagt några slingor".

En gång fick vi varsin skärbräda, för John var också en duktig snickare. Jag blev så glad och ville ta honom i hand som tack, men det var knappt jag fick. Han bara muttrade nåt "Äh" och sa att jag inte skulle lägga skärbrädan i diskbaljan. På baksidan hade han med spritpenna skrivit "Till Olga Koskenkorva".

Han var den sortens människa som vi behöver så väl i denna tid av såpor och gör-om-mig-program. John gjorde ingen om och inte han själv heller. Han var som han var. Han hade sitt eget sätt att visa omtanke. Och det var det där äkta över honom som gjorde att han slog an någonting i oss.
Med John försvann också en epok och ett stycke stockholmshistoria. Han var en av de sista som kom från 30-talets Söder, ett original som vågade vara sig själv.

När John dog slog alla träden ut. Det var den första vackra dagen i maj och om jag blundar då ser jag att han sitter där på bänken i allén.
Jag är glad att jag fått lära känna John.

Jessica Palmgren
Fox illustration


Minnesrunan i DN gjorde också att det kom extra många människor till Johns begravning.

Och så här skrev jag själv på min gamla avsomnade hemsida den 18 dec 2003:




Vi röjer i ateljén efter monterbygget till Hund 2003, och då knackar vår främste supporter på rutan och kommer in. John bor i kvarteret och är en riktig ekenkis, och egentlligen skulle man ha ett litet ljudband som ni kunde klicka på här.
För John är vi "tjacken" som bygger Tutan-Podencos och det visar sig att han kan allt om utgrävningen av Tutan-Khamuns grav.

Vi kallade John för Gullet i början, innan vi visste vad han hette. Det var textiltjejerna som satt i den här ateljén före oss som berättade om någon som dom kallade Gullet. Vi fortsätter att kalla honom för Gullet av gammal vana men det vet han inte om ;-)

Gaia tycker att John är lite läskig men John tycker att Gaia är fin.

När John fattar att det är fotograferingsdags och att vi behöver hjälp med att sätta upp Tutan-Podenco på en betongvägg försvinner han och återkommer efter en stund i den här munderingen och en slagborr. Visst matchar de varandra med allt guldet, John och Tutan!?

En till bild på duon här nedan.