Det är en sagolikt vacker vintermorgon och kom det ett Lucia-tåg pulsande i snön skulle jag inte bli förvånad. Det skulle passa helt in i stämningen.
Tyvärr dyker ingen Lucia upp och jag hinner inte slå på teven heller.
Jag minns vintermornar när jag gick i småskolan i Fagersta, när det kändes precis så här.
När jag alldeles strax skulle sätta på mig pjäxorna, ta på mig Lovikavantarna som torkat på elementet, få en rundsmörjning i ansiktet med Niveacreme av mamma för att sedan bege mig ut i skumrasket den långa vägen till skolan.
Till och med snöröjningstraktorn är vacker med sitt roterande varma sken i mörkret. Poppan bevakar.
Ja, sedan är det då dags. Min bror och jag ser till så vi finns på plats innan mamma anländer. Jag spanar ut i korridoren från mammas rum, nu borde bilen vara här snart.
Sen blir allt precis lika hemskt som jag hade befarat.
Senare på eftermiddagen pulsar jag ner till vännerna Bi och Bo, som har café och julmarknad så här i adventstider.
De bor i gamla skolan här i byn, ett hus som är samtida med stationen.
Bi och jag fikar och får snart sällskap av Anneli, som har byns fårbesättning och stickar så vackra tröjor.
Att sitta så här med människor man tycker om helar på något vis.
Och så här fina tekannor gör Bi. Jag upphör aldrig att fascineras över formglädjen i Bi's alster.
.jpg)
12 kommentarer:
Jättefina kannor!
Det gläder mig att du har en helande gemenskap.
Margaretha
em: visst är dom :-)
Tack.
Så nu är mamma på plats. Hoppas du själv mår bra.
Fantastiska tekannor. Oerhört vackra.
ab: nej, jag mår uruselt och känner mig så maktlös inför det här med äldrevården som fungerar så olika beroende på var man bor. Det har varit en dag jag helst skulle vilja ha varit utan.
Tack ändå!
Åh, Chris den där korridorbilden...hu. Och de andra bilderna är såå vackra.
Kram!
Usch det låter inte alls bra detta med din mamma. Men vilken tur att du har fina vänner du kan pusta ut tillsammans med. Det behövs när man har det jobbigt. Och så fint ni bor, både du och din kompis. Nivea och pjäxor och promenad till skolan, det känner jag igen :-)
När det var som jobbigast med mamma; när hon just hade kommit till gruppboendet och ideligen rymde och grät när jag skulle lämna henne .., sprang efter mig och viskade .."snääääälla Eliza .. ,lämna mig inte här ...!" då ville jag bara knäppa med fingrarna och försvinna.
Det tar så oerhört mycket energi .., man blir totalt dränerad och orkar knappt tänka en vettig tanke själv.
Och inte ser ju ditt mammas gruppboende-korridor särskilt underbar ut heller.
Varm kram!
E
Jessica: ja, suck.
Eva: undrar varifrån namnet pjäxor kommer ifrån? Jag gillade pjäxor... och vilka blanka kinder man fick av niveacreme - minns du?
Elisabet: precis så känns det verkligen ... man blir totalt dränerad.
Den här känslan av maktlöshet är så jobbig.
Jag tror att ordet pjäxa är finskt. Kan det stämma? Jag minns också Nivea. Bara jag ser bilden på burken, så tänker jag på kalla dagar i pulkabacken i Humlegården inne i Stockholm. Nivea på kinderna och tefatet i plåt i handen. Det blev ett sånt trevligt ljud när man slog tefatet mot knät på vägen uppför backen.
Jag lider verkligen med dig när det gäller din mammas situation. Om och om igen hör jag mina väninnor berätta samma eländiga historia, precis som din. Hur kan det ha blivit såhär i Sverige?
Gång efter annan avslöjas den ena skandalen efter den andra. Jag och maken har själva arbetat som "gode män" och sett den här verkligheten under många år. De gamla behandlas (det finns förstås fina undantag, det gör det)på ett gräsligt sätt.
Igår i Frankrike var det en muselmansk helgdag som innebär att man ger till sina närmaste och de behövande. Här i vår by ordnade man därför en gratis gourmetmiddag till byns alla "age d'or", dvs de som är i GULDÅLDERN!! Bara uttrycket säger ju med vilken respekt man ser på sina gamla här.
Jag tror det enda du kan göra är att göra hennes rum så fint och ombonat det bara går. Åk dit och var där så ofta du kan. Personalen märker det och anstränger sig bättre då. Och be läkaren gå igenom alla mediciner så att det inte över- och korsdoseras. Om din mamma är ledsen, vet att det går över och blir lite bättre längre fram. Det är lite som inskolning på dagis fast tvärtom.
Tala med dina lokala politiker och be dem gå på studiebesök. Det ska INTE behöva vara så här i ett land som Sverige. Men vi har tappat bort oss, så är det bara!! Jag blir så himla UPPRÖRD!
Stor kram till dig
Åh, Christina, du skriver om och beskriver en hjärtefråga för mig; äldrevården. Jag blir så ledsen att höra hur du upplever din mammas nya boende. Jag förstår precis hur du känner det, och tyvärr är det nog så att många äldreboenden är så otrivsamma som du beskriver.
Är demensboendet på din ort bättre? Är din mamma demnesutredd och har en demensdiagnos, så har du rätt att kräva att få din mamma på ett demensboende så snart det finns plats där. I alla fall är det värt ett försök. Jag hoppas det ordnar sig och blir bra för din mamma.
Många varma tankar,
Smulan
Monet och smulan: ni är så rara och jag känner mig så varm när jag läser era kommentarer...liksom alla andras.
Nu är det så att det ser ut som om det går åt rätt håll med mammas boende. Inte idealiskt, långt ifrån, men ändå hyfsat. Jag återkommer snart med en post om det.
Jag är en sån känslomänniska så jag har så svårt att formulera mig bra när jag blir för berörd.
Jag måste skapa en tidsdistans innan jag kan skriva om detta, för mig, så känsliga ämne.
Skicka en kommentar