...skriver vårt husorgan NA idag på förstasidan.
Nog för att jag visste att det fanns varg i området, men att Örebro län var vargtätast i landet, både i förhållande till befolkningsmängd och tätorter, det visste jag inte.
Här finns alltså flest vargar nära samhällen och städer.
Jag läser vidare att det finns fem revir i länet: Hasselfors, Kilsbergen, Loka, Uttersberg, Kloten och Ulriksberg. Imponernade.
Jag känner flera i byn som har sett varg i den här byns utkanter, och jag skulle inte ha någonting emot att själv få se varg.
Jag minns en gång för många år sedan då jag hade mitt sommartorp nere i norra Västergötland. Då dök det upp en grupp på fem vargar från Tivedsreviret bakom närmaste grannens jordkällare. De grävde efter slaktrens från rådjur, och grannarna gick ut i skumrasket för att titta och då retirerade fyra vargar mot skogsbrynet medan en ung och oförståndig stod kvar och grävde och grävde.
Grannarna berättade om alla de olika och märkliga ljud som gruppen i skogsbrynet utstötte för att locka med sig sin artfrände. D e t skulle jag ha velat uppleva!
19 kommentarer:
CHristina, jag avundas dig, och alla andra som inte´har något emot att stöta på vilt. Själv har jag en vidrig björnfrossa. Jag vet att sannorlikheten att träffa på Björn är liten (typ farligare att sätta sig i en bil),eftersom de är så pass skygga. Men hjärnan vägrar ta in den informationen. Vi har ju mycket Björn i Jämtland och i sammras skulle jag, sambon och Norma åka och spana i vårat skogsskifte för vi måste återplantera. Då såg jag hur Norma stannade upp och nosa på något. Jag gick dit och såg till min förskräckelse att det var en färsk Björnspillningshög!!! Jag la benen på ryggen tillbaka till bilen! Huuuuuuaaaa!!! De förstör min tillvaro med sin existens... ;-)!
Har du läst Farley Mowats bok "Never Cry Wolf"?(http://en.wikipedia.org/wiki/Farley_Mowat) Den finns översatt till svenska med ett mycket vinklat förord. Vad man än tycker om varg är det en fängslande bok. Jag funderade igår om det var vargspår på vår tomt - måste leta rätt på hur deras spår ser ut.
Margaretha
kollade just - adlibris har den http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0316881791
Margaretha
Emma: Jag pratade varg Emma, när jag skrev att jag gärna ville se vilt.
Vi har björn också i dom här trakterna, och björn är något som jag a l d r i g i hela mitt liv skulle vilja se i verkligheten!
Jag har liksom du björnfrossa - de rackarna kan ju klättra också, så man har ju inte en chans om de skulle bli uppretade.
em: Nej, jag har inte läst den men jag har sett filmen för många år sedan. Det var en underbar film!
Hundspår kan ibland se ut som vargspår när de har flutit ut i snön efter några dagar.
Ett framtass-spår på en varg är ungefär ca 10 cm långt och 9 cm brett, baktassen 8 cm långt och 7 cm brett.
Varg är jag inte det minsta rädd .., men hjälp, hur skitskraj blev jag inte när en liten Anna och jag själv var ute i skogen och letade murklor och så upptäckte jag jättelika björnspår i marken!
Det tog en halv sekund, så var vi på väg mot bilen ..-)
Elisabet: Jag har en gång upptäckt björnspillning, och då pickade hjärtat snabbt kan jag tala om.
Och upptäcka björnspår när man har en liten med - huvva!
Det ska finnas vargar alldeles när här med men jag har aldrig sett någon. Än. Det vore lycka, det.
Lodjur bor det i Storskogen här nedanför. Yngste sonen har haft turen att få se ett två gånger nu.
Björn siktas stup i ett här i skogarna. DEN synen kan jag vara utan i alla evigheters evigheter. HU.
En kompis i de djupa skogarna i norra Dalarna har många vilddjur inpå knutarna... en dag satt en varg vid vägkanten och kissade när hon kom bakom en krök... Den såg inte så farlig ut just då - och inifrån bilen....
En gång när vi bodde på landet hade en varg rymt från Frösö zoo. En kväll när hela familjen hade varit i stan kom vi åkande mot bron över till vår ö och vad fick vi se: Jo vargen som hade rymt (förstod vi). Så fin. Stackarn, helt förvirrad ute i det fria. Vi ringde till djurparken men den hittade den inte (tror jag).
Vi hade både varg och lo i vår närhet under Roslagsåren på skärgårdsön. Inte björn, det är ju att ta i. Men jag var jätterädd för ÄLG.
Max, Jack Russelterriern (inte Trygg-Hansamannen), hans mamma blev ihjälsparkad av en älg och jag har mött ett par, alldeles ensam med honom i storskogen plus haft dem, mer eller mindre äppleberusade inpå tomten.
Det är INTE kul att möta de här djuren som är så stora att man inte fattar det förrän man står där. jag har också lagt benen på ryggen inför såna syner. För att jag haft jakthund med mig också förstås.
Då är vi två som känner ett stygn av obehag vid tanken på Björn... Men Varg är ju nästan lika illa det!
Jag har läst att Stockholmare oftast är björnrädda men inte rädda för varg.... och att det är lite fel - men mer minns jag inte ;-)
Just så är det alltså för mig också. Varg ok Lo japp - men björn nääääää Jag har sett en i Dalarna på en väg framför oss som satt i bil, jag glömmer ALDRIG det lätta skuttet han tog över snövallen på sidan av vägen..brrrrrr
Jag är ute i skogen mycket, mest med familjen men gärna ensam ibland. Det är gott om björn och finns nån varg också, men rädd är jag aldrig. Men jag tror att det är riktigt att ha större respekt för björnen. Dels är de så många att det är större chans/risk att träffa på den i skogen, dels är de inte lika skygga som vargen. Trots det är risken väldigt liten att råka ut för farliga björnmöten. Det är oftast jägare som går med hund som råkar ut för attacker. När jag är i bärskogen själv i björnrika marker skramlar jag ordentligt medhinken och sjunger för mig själv. Hittills har det funkat.
Min hittills enda chans att se varg i vilt tillstånd missade jag för att jag hade bråttom till jobbet i en byaskola en vårvintermorgon för några år sedan. Jag blev bara irriterad över farbrorn som stannat bilen efter vägen vid Lomsele. Han satt och tittade på en varg som promenerade över isen på ån visade det sig senare...
Här i våra trakter i Västra Götaland har det kommit många rapporter om varg - man är ganska säker på att det finns en flock, lite osäkert på hur många individer.
Jag tycker det är jättespännande och okunnig som jag är tycker jag bara att vargbeståndet ska bevaras. Det finns förespråkare för avskjutning av varg, men vem ärr rätt person att bedöma när det är dags att börja bedriva jakt på varg?
Alla: Ja, det verkar vara fler än Emma och jag som är rädda för björn vilket är helt begripligt.
Ingela: Ja, att sjunga en stump och skramla med bärhink låter som en bra idé.
Risken är liten att råka illa ut, men jag fasar för att komma mitt emellan en björn och en björnunge t ex, eller mitt emellan en björn och ett slaget byte. Det skulle inte vara roligt :o
Marskatten: Jag vet inte var i Västergötland du bor, men jag minns att det dök upp varg runt Hova och Lyrestad titt som tätt när jag hade torp i trakten.
Det hade jag verkligen inte heller någon aning om! Jag skulle då inte ha något alls emot att få syn på en...
mossfolk: Välkommen hit! Alltid kul att se nya "ansikten" :)
Jag skulle också bra gärna vilja se en varg i frihet.
Faktum är att jag tror att jag har gjort det en gång för flera år sedan då jag körde bil sent en kväll. När jag kom utanför Lyrestad korsade någonting som såg ut som en varg vägen och fångades in i bilens ljuskäglor. Det gick så fort, men det såg ut som en varg och det var midnatt och i Lyrestad hade tom vargar slaktat rådjur på villatomter vid den tiden.
Jag hade en varg på baksidan av tomten (eller om den satt ute på ängen) i Bångbro för några år sedan. Hörde klart och tydligt när den ylade, så den kan inte ha varit långt borta. Björn har vi också haft "alldeles inpå knutarna".
Normalt sett ska väl skogens vilda djur inte söka sig så nära människans boningar, så jag utgår från att det måste vara hunger som lockat dem ut ur sin naturliga miljö.
Staffan: Det låter avundsvärt att ha hört riktigt vargyl :)
Skicka en kommentar