onsdag, januari 21, 2009

Minns ni kollisionen på Nordsjön 1948?


Ni som inte gör det kan titta här innan ni läser vidare. Om ni har lust förstås.

Bilden ovan föreställer en demolerad hytt hos någon av mammas gymnastvänner...eller hennes egen hytt, jag vet inte.
Fotot är helt litet så först visste jag inte ens vilken sida som var upp eller ner, men sen fattade jag plötsligt vad det föreställde och scannade in det, bildbehandlade och då syntes det tydligt vilken smäll M/S Saga hade fått.
Längst till höger i bilden syns tandborstglas och toilettspegel på en hyttvägg som har tryckts in och av taket är det bara kaffeved.

Idag fick jag ett väldigt vänligt brev från bibliotekarien på Sjöhistoriska museet i Stockholm. Så här skriver hon:

Som svar på din fråga om vad som hände M/S Saga, medsänder jag en kopia av den lilla notisen ur Svensk Sjöfarts Tidning från 5 aug 1948. Det var säkert dramatiskt för passagerarna, men tydligen inte i "sjövärlden", det finns inget mer rapporterat om händelsen i tidningen, jag har tittat. Inte omnämns det heller i någon skrift om Svenska Lloyd.
Väldigt fina bilder förresten.


Vilket vänligt och hjälpsamt svar. Jag gillar verkligen våra museer.
Så här står det i klippet ur SST under rubriken Haverier:

Saga. Svenska Lloyds Saga som gick från Göteborg den 31 juli kolliderade följande dag under tät tjocka med en okänd trålare på Nordsjön. Saga som skadades lätt ovan vattenlinjen, anlände till Tilbury i ordinarie tid.

Så var det med det, en liten bagatell i sjöfartshistorien, men väldigt roligt att ha fått veta...och bilderna är verkligen dramatiska, som den här senaste t ex.

Min mamma kom från ett arbetarhem i Huskvarna, och det här var första ggn hon var utomlands. Inte undra på att det här var en upplevelse. Hela resan måste ha varit en otrolig livserfarenhet: kollision i engelsk tjocka, sjönöd, ve och fasa och sedan delta i OS inför en publik på 85000 personer. Det måste ha varit minst sagt omtumlande.

Idag besökte jag min mamma, och frågade igen om hon mindes resan med M/S Saga.
Inget gensvar.
Då berättade jag så enkelt som möjligt vad det hade stått i notisen, och då plötsligt fick mammas ögon liv. Hon kom ihåg.
Jag fortsatte med att berätta att det var många som tyckte hennes foton var så fina, och då mindes hon det med. Hon hade fått låna sin bror Erics kamera att ha med på resan, för själv hade hon ingen.
Jag var mållös, så här pass har vi inte kunnat prata med varandra på månader.
Sen förde hon mig tillbaka till nuet genom att klappa mig på kinden och säga:
- Och du stod bredvid mig och tittade på, det minns jag så väl.
Jag var inte ens född då, men den här korta stunden när minnet återvände till henne var magisk.
Tänk så märkligt hjärnan fungerar. Allt finns därinne någonstans.

16 kommentarer:

Elisabet sa...

Ja, precis så!

Jag brukade sjunga psalmer med mamma och för kanske två år sedan, så om jag började att sjunga .., så föll hon in i texten.

Det var som att lägga i en polett i en jukebox.

Åååå, man blir så glad och så lycklig!

Små, små korta guldstunder att ta vara på.

Christina sa...

Elisabet: Du förstår precis :)

Evas blogg sa...

Tänk så fint att ni kan mötas korta stunder. Och så spännande för oss läsare att få veta hur det hela gick till. Tack!

Christina sa...

Eva: Tack själv som läste :)

annie sa...

Another wonderful story. I am so glad that you had that moment with your mother.

And you are right, the memory is in there somehow, but old people cannot often get it out and even more often cannot speak of it. My grandmother lived with us up until her death and her memory was like that. One moment she was here and then gone. It was the best lesson that I ever learned about people, and later I discovered that some doctors and some nurses do
not realize this-- that a person may come back to reality for a few minutes when they seem out of awareness for many months.

annie

Maggan sa...

Hej Christina!
Min kommentar nyss verkar inte ha "tagit". Intressant och roligt och fint att läsa om din mamma och M/S Saga. Jag ska snart skriva om min mammas överfart med samma båt. Hon skrev dagbok, tecknade och fotade resan.
Ha en riktigt bra dag!
Maggan

smulan sa...

Tack för att du berättade Christina! Får jag länka ditt inlägg till diskussionen i Anbytarforum?

smulan sa...

Jag måste tillägga att det där med minnet hos din mamma det känner jag så väl igen hos min pappa. Ibland kunde han berätta otroligt verkliga händelser från sin ungdom som var sanna. Men det slutade ofta med att "minns du inte det"?

Allt gott!

em sa...

Hjärnan är en underlig apparat. Det gäller hitta rätt trådända att börja nysta i - kan gå hur bra som helst en lång stund innan det blir ett jättetrassel. Det är den här sortens upplevelser som är lika roliga som svåra att uppleva.
Och vetskapen om att det fungerar så här är ju den som gör att man försöker att hitta ingångsportarna hos de dementa med hjälp av gamla ting, bilder och musik. På en del ställen kommer specialutbildad personal regelbundet för att stimulera patienterna.
Hoppas du kan hitta fler "nycklar".
Margaretha

Ellis sa...

Visst är det helt fantastiskt ändå, hur hjärnan fungerar ändå, fast kanske på ett annat sätt. Vägarna där inne är krokigare och skumpigare och kanske lite överväxta, som en gammal skogsväg. Men de finns där.

Och verkligen, vilken händelserik resa det måste ha varit!
Vilken fantastisk bild, så enkel men ändå så dramatisk!

Christina sa...

annie: I'm so amazed by the fact that you can read my blog! Do you use the Google translator or what is your secret?
I thought that the Google translator wasn't that good.

Annie, I'm so glad that my mother still recognize me, and every other moment of awareness is a gift.

Maggan: Då ska jag hålla korpgluggarna öppna, det låter spännande att din mamma även tecknade :)

smulan: Självklart får du länka hit :) Det var så himla bussigt av dig att hjälpa till.
Sånt behöver du förresten inte fråga om :)

em: Ja så är det verkligen, det är upplevelser som är lika roliga som svåra att uppleva.
Jag ska minsann pröva alla nycklar jag kan hitta, för jag såg ju hur glad hon blev.

Ellis: Din liknelse med en gammal skogsväg är fin tycker jag. Ibland kan man ju se gamla spår efter traktorvägar i skogen. De är knappt skönjbara, men tittar man noga så finns de där.

Kul att du också gillade bilden. Min mamma hade verkligen sinne för foto, den saken är klar.

Bloggblad sa...

Jag förstår också! Min mamma blev helt senil mot slutet - men när min dotter som gjorde praktik på ett dagis, frågade henne efter en ramsa om den lille sotargubben, klarnade hon för några sekunder och drog hela ramsan...
Och sen var hon borta igen.

Det är en häftig resa du gör i din mammas fotspår - när jag hade läst mina föräldrars brev kändes det som att jag fick en mer stabil bakgrund. En historia.

Monet sa...

Hoppas du kommer att hitta fler såna här ögonblick innan det är för sent.

Jag som nästan är översvämmad av bilder, brev, dokument och annat från familjerna under mer än ett sekel kan också känna att det är bra och skönt att hitta sina rötter. Och vad man önskar att de som nu är borta faktiskt berättat sin historia själv så att vi som kommer efter inte behöver lägga så mycket pussel.

Du skrev verkligen jättefint till Elisabet om din pappa tycker jag!

Christina sa...

Bloggblad: Jag har tagit mina föräldrar för givet, trots att jag har sett dem åldras.
Det är mycket i livet man inser för sent.
Jag har sagt det förut men säger det igen - vilken skatt du har i de där breven!

Monet: För min del handlade det nog om att jag lyssnade dåligt, vilket jag är ledsen över idag.

Det låter så fint att ha så många brev bevarade, som både du och Bloggblad verkar ha.

Det där ögonblicket med min pappa (som jag skrev om hos Elisabet) var väldigt väldigt starkt, och jag är så glad att jag fick höra honom uttala de orden.

annie sa...

Thursday, 22nd January.
Hi Christina. I use the Google translator on my Google Reader. I also put it on my toolbar but have not used it yet. I will write you an email about the way it behaves.
annie

Maggan sa...

Hej Christina!
Nu ligger det där, inlägget om mammas resa med M/S Saga till Tilbury 1948. Visst är det spännande att se hur vägarna korsats en gång i tiden för våra mammor.
Ha en riktigt bra helg önskar Maggan i Laxå!