fredag, januari 02, 2009

Fler minnen från Frankrike...

I det här trevliga köket satt jag en sensommarafton på 80-talet tillsammans med min franska mamma Raymonde, och hennes familj.
Raymonde var född i byn i Corrèze, och efter att ha bott i Paris många år flyttade hon tillbaka till landet med sin Parisfödde man, byggde ett stenhus med skiffertak och flyttade in med sina gamla föräldrar och levde i ett generationsboende som är så ovanligt här hos oss i Sverige.

Raymondes föräldrar hade upplevt andra världskriget och gömt flyktingar på sin gård under kriget. Det sattes ofta fram en extra tallrik vid matbordet, till den "okände" gästen.



Vid den här tiden var hennes pappa 91 år, mamman minns jag inte hur gammal hon var, några år yngre än sin make antagligen. I det här köket fanns och finns fortfarande en spis för el och gas, jämte en vedspis.
Varje morgon kom Raymondes gamla mamma in med ett knippe pinnar och gjorde eld i vedspisen, den 91-årige pappan knallade ner i källaren och tog upp en rödvinsbutelj utan etikett på flaskan, specialtappat för honom på ngn vingård i Bordeaux, satte det på luftning inför lunchen och gick sedan ut för att se till sin forelldamm.
Vi andra använde el- och gasspisen.

En kväll efter en ovanligt lyckad dag i skogen, då jag hade hittat ett ställe vid en liten bäck fullkomligt guldgul av kantareller, tagit av mig min annorak och bara samlat in och stolt tagit med till huset, serverades middagen. Raymonde hade gjort en fenomenalt god stuvning av mina kantareller och jag satt och jäste och inhöstade beröm från alla håll och kanter, tills Raymondes åldrige pappa tittade kritiskt på mig och frågade på languedoc (en uråldrig dialekt i det distriktet som man förstår noll av om man har läst skolfranska) om jag inte hade sett någon cèpe???
Jag förstod ingenting, och resten av familjen försökte förklara vad han menade. Då reste sig den åldrige mannen otåligt och med en djup suck, hur dumma flickor finns det, och försvann ut i mörkret för att återvända efter en kvart med en Karl-Johansvamp i näven.
- Åh, svarade jag, ja såna har jag sett flera stycken...
- ...och inte plockat, undrade Raymondes pappa, och ville direkt knuffa ut mig i mörkret för att leta upp alla soppar som jag hade missat under dagens lopp. Maken till enfaldig flicka!

Det ska kanske tilläggas att fransmännen sätter Karl-Johansvampen högre som matsvamp än den gula kantarellen.

Efter ett visst tumult lyckades resten av familjen lugna ner honom, och jag slapp knuffas ut i mörkret.
Dagen efter tittade han bistert på mig, men erbjöd sig ändå att slipa min franska fickkniv, samma sort som han själv skar breda skivor av korv med varje frukost.
Efter det höll vi ögonen på varandra, den gamle och jag.

5 kommentarer:

Evas blogg sa...

Oj, oj, oj det var en bestämd gammal man. Och tänk att kantareller sågs som svamp nr 2! Visst har Elisabet haft den bilden på sin blogg? Den är SÅ vacker!

ab sa...

(Stort leende) Nu kommer man ju aldrig att glömma ordet cèpe...

Christina sa...

Eva: Ja, han var riktigt bister.
Ja, Elisabet har haft bilden på sin blogg, jag skickade den som fönsterbild en gång i tiden. Tror att den är tagen 2003.

ab: Är det något som sitter så är det cèpe ;)

Staffan H sa...

I Sverige ansågs svamp vara mat åt korna tills för inte så länge sedan. Det var först under andra världskriget, då svamp användes som ersättning och utdrygning, som svamp på allvar kom in i köken för att stanna.

Karl Johansvampen har fått sitt namn efter Karl XIV Johan, som kände igen läckerheten från Frankrike och ville ha den i anrättat skick på det kungliga matbordet. Uppenbarligen föredrog även han den svampen före kantareller.

Christina sa...

Staffan: Kul med lite bakgrund, varför Karl-Johansvamp heter som den gör t ex. Det hade jag ingen aning om.

Jag kan inte annat än att hålla med Karl XIV Johan och fransmännen, jag föredrar också stensoppen framför kantareller...och då älskar jag ändå kantareller ;)