söndag, januari 11, 2009

Besök hos mamma och sedan bybastu

När jag blev klar med jobbet så åkte jag och hälsade på mamma på äldreboendet.

Det som var värmande idag var en barnteckning som jag hittade på mammas rum. Till Kerstin från Kenny, stod det med stora spretiga bokstäver, och var uppenbart tecknad av en kille som vanligtvis brukar rita bilar skulle jag gissa.

När jag frågade så antogs teckningen vara gjord av en liten kille som hade fått följa med sin mamma på jobbet. En liten knatte som hade blivit intresserad av min mammas rullstol.
Det är inte illa tecknat, rullstolar är svåra att få till, och jag tycker att han har lyckats alldeles utmärkt.
Teckningen värmde hjärtat. En generös present. Tack Kenny!


Senare på kvällen var det bastusittning nere hos vännen Bi i gamla skolan. Grannen Salmi dök också upp så vi blev tre stycken som satt och surrade med varsin öl i näven och med svetten rinnande.
Jag har lärt mig av bloggen att det inte heter Norrland så där svepande, så jag frågade för första gången var Salmi kom ifrån mer exakt.
Södra Jämtland.
Och jo, hon hade beundrat mina luddor när jag kom.

Nu sitter jag här med rosigt ansikte, vilt lockigt halvfuktigt hår och känner mig som en ny människa, så där som man gör efter en riktigt härlig bastukväll.

12 kommentarer:

em sa...

Jag blir upprörd! Det är väl för 17 inte du som ska behöva jaga faddern! Lämna en lapp och be (kräv) att hon kontaktar dig.
Skönt att du fick en skön avslutning på dagen.
Margaretha

Christina sa...

em: Faddertjejen var ung, det kanske inte är så lätt alla gånger, men de borde ha bättre handledning.
Jag ska abolut ta upp det här nästa gång. Idag blev jag så häpen så jag kom mig inte för att säga pip.
Situationen var så absurd.

londongirl sa...

Jag blir också upprörd och berörd av din text. Det får inte vara så här eländigt med kontakten med anhöriga. Hoppas du kan få till bättre sådan.
Begär ett vårdmöte och kräv att få veta mer om rutiner osv.

KRAM

Elisabet sa...

Var gång jag läser det du har skrivit om din mammas boende, blir jag så innerligt tacksam för att mamma hamnade på Ejdern.

Om du någon gång kommer hit, så ska jag ta dig med dit och visa hur det KAN vara.

När mamma dog, fanns där en liten handbukett från hennes kontaktperson och hela personalen är kompletta änglar, ja, jag ska gå dit någon dag och ta bilder och dokumentera.

Christina sa...

londongirl: Ja, jag hoppas också att kontakten kan bli bättre, suck.

Elisabet: Jag tror inte att du läste det jag skrev i kommentatorfältet förra inlägget om mamma, att jag googlade på din mammas boende och började gråta när jag såg hur det kunde vara.

Eva H-höjden sa...

Vilken underbar teckning hon har fått! Och hon ser faktiskt glad ut på den!

Bastun låter toppen!

Madelene Nattfrost sa...

Låter som en jobbig dag (idiotiskt av människorna att bete sig så, att de inte kunnat säga förrän nu vem som är hennes fadder/kontaktperson, och att HON sedan bara gick förbi er!) men en härlig kväll och avslutning!

Christina sa...

Eva H-höjden: Ja, visst är teckningen fin!
Tyvärr så ser hon bara glad ut på bilden, inte i verkligheten.

Vi kanske ska pricka in en bastusittning nästa gång du kommer hit?

Madelaine Nattfrost: Ja,jag skulle vilja känna trygghet och tillit när det gäller mammas boende. Sånt här är så onödigt och gör en bara ännu mer orolig.

Monet sa...

Jag förstår om detta är svårt för dig. Men FINNS det verkligen inte några alternativa boendeformer för din mamma?

Läser man hur Elisabets mamma fick det är ju det en del av svensk verklighet. Medan din mammas är en annan och en fullkomligt upprörande och gräslig sådan.

Jag säger som flera andra: kräv möte med ansvariga: MAS, Medicinskt Ansvarig Sjuksköterska, läkare och personal. Berätta hur du upplever detta och fråga hur din mamma sköts. Hur ser vårdplaneringen ut?

Är detta ett demensboende? Det verkar inte så. På sådana brukar personalen vara bättre utbildad och veta hur man ska göra det så bra det går för de gamla.

Jag lider verkligen med dig, i synnerhet som din mammas förändring verkar ha gått så fort.

Christina sa...

Monet: Det är en liten kommun det här, och det känns viktigt att ha henne boende i samma stad så att jag kan hälsa på henne ofta.

Jag har pratat med läkaren på boendet, sjuksköterskan etc. Det är som det är, de gör sitt bästa men självklart önskade jag att mamma kunde bo på ett riktigt demenshem. Där hon bor nu blandar man, som i många små kommuner.

Evas blogg sa...

"Ensam i en rullstol i köket", nej det låter inte bra. Tyvärr är det inte helt ovanligt men icke fungerande äldreboenden. Det är så jobbigt, man känner sig så hjälplös som anhörig. Nu bor inte mina föräldrar på ett boende men jag ser hur hemtjänsten fungerar, under all kritik. Vilken tur att du fick en fin avslutning på dagen.

Christina sa...

Eva: Ja, man känner sig otroligt maktlös.