fredag, januari 30, 2009

Kan man gilla verk av Sven Hedin och Leni Riefenstahl?


Bloggvännen Monet skriver i en kommentar till bokbindarkursen bl a så här:
Inget illa ment men var inte Sven Hedin senare en ganska kontroversiell person? Har för mig att han stod nära nazistiska ideal och fick "sota" rätt mycket för det. Eller har jag helt fel? Spännande som upptäckare var han i allafall och din bok blir fin!


Det där väcker gamla funderingar till liv, funderingar som jag har haft om både Hedin och framför allt Leni Riefenstahl.

Kan man tycka om saker som människor med nazistsympatier har uträttat och gjort?

Jag börjar med Sven Hedin (1865-1952). Jo, Hedin var en stark Tysklandsvän och hade pronazistiska sympatier under andra världskriget.
Han var också en stor svensk upptäcktsresande som kartlade stora områden i Tibet och övriga Centralasien. Han var en utmärkt kartritare och en duktig tecknare.

Boken jag binder in handlar om olika hundar han hade under sina upptäcktsresor i Asien. Den är oerhört intressant och ger en fascinerande tidsbild.

Hedin beundrade Hitler och skrev i en nekrolog i DN 1945 att han tyckte att den döde diktatorn var "en av de största män som världshistorien ägt". Jojo.

Samtidigt kunde han kritisera judeförföljelserna och skriva saker som "I mitt blod är alltså var sextonde droppe av judisk härkomst. Jag håller på min sextondedel och ville inte mista den."

Vidare utnyttjade han sina goda kontakter i Tyskland och hjälpte flera vänner att undkomma koncentrationslägren.

Han verkar minst sagt ha varit en väldigt sammansatt personlighet.
Hans stöd för Nazityskland gjorde att han levde helt utstött sina sista levnadsår.

Jag har kluvna känslor för många begåvade människor som levde och verkade under den här tiden.

Ta Leni Riefenstahl (1902-2003) t ex, den fantastiskt begåvade kvinnliga fotografen och filmaren som anställdes av Hitler.


Hennes berömda fotobok från OS i Berlin 1936 (ett OS där förresten Sven Hedin naturligtvis poppade upp och höll ett invigningstal) är helt fantastisk, och samtidigt helt vedervärdig. Hon har tillämpat så sensibla och skickliga metoder för att få fram ett nazistiskt budskap, men bilderna är så himla bra rent konstnärligt, det går det inte att komma ifrån.

En bild som jag minns speciellt från fotoboken är en bild av Jesse Owens, den afroamerikanska friidrottaren som tog 4 guld under Olympiaden i Berlin.
Leni Riefenstahl måste naturligtvis ha med Owens i boken, och hur skulle hon då lösa problemet att en så stor idrottsman inte var arisk? Jo, hon satte liksom ett svagt ljussken runt Owens, så att man förstår att han är en utvald och alldeles speciell svart man, inte som resten av hans ras.
Hitler, som personligen gratulerade alla guldmedaljören valde att inte gratulera Owens.

Riefenstahl gjorde också den kända filmen "Viljans Triumf" som glorifierade Hitler och nazismen men som anses nyskapande inom dokumentärfilmsgenren.
Hon var alltså en oerhört kreativ och konstnärlig person, men med ytterst dubiösa politiska ställningstaganden.

Efter andra världskriget satt Riefenstahl fyra år i franskt fångläger. Naturligtvis hävdade hon att hon hade varit helt ovetande om de krigsförbrytelser nazismen hade gjort sig skyldig till. Kunde man vara okunnig om man var så insyltad som hon?

I 70-årsåldern gjorde hon flera helt enastående fotoböcker om Nubastammen i Afrika.



Jag minns när jag som ung konststuderande tillbringade en sommar utanför Florens och ramlade på en av hennes fotoböcker om Nuba-stammen i en bokhandel, utan att veta vem hon var.
Jag köpte boken direkt trots att jag på den tiden knappt hade råd, jag var helt tagen av bilderna, tyckte de var bland det bästa jag någonsin hade sett.


Reifenstahl levde tills hon blev 101 år gammal, var verksam som fotograf nästan hela sitt liv och var en riktig krutgumma. När hon var nära åttio år gammal ljög hon om sin ålder för att få certifikat i dykning och startade en karriär i undervattensfotografi.
Jag kan inte annat än bli imponerad.

Ja, kan man tycka om verk av såna människor? Vad säger ni?

14 kommentarer:

Ängla-Tapas sa...

Sådana här saker är alltid svåra men min syn är att varken världen, livet eller människorna är vare sig svarta eller vita (vilket inte Hitler trodde på). Nästan det enda jag tror på är att saker och förutsättningar förändras (vare sig man vill det eller ej).

Ska Leni och Sven straffas i all tid och evighet för att de blev förförda av en person i en tid som var annorlunda än vår?

I grunden handlar det kanske om man tror att människan i grunden är ond eller god? Min inställning är att människor föds goda och att det är deras handlingar som är onda eller goda - inte personerna i grunden. Om människorna då går från att göra ont till att göra gott, då är jag benägen att lägga det gamla bakom mig. Det viktiga är att ta lärdom...

:o) Ängla-Tapas

PS: I mitt blod rinner allt möjligt och det är jag glad för!

ab sa...

I allas våra blodströmmar rinner allting, eftersom vi är så nära släkt! Varför var t ex mina barn blonda som små men blev krullhåriga och mörka när de växt upp? Och även jag var ljus som barn, men mörknade. Inom oss finns en hel cocktail av massor av olika gener - synd att man inte kan vandra bakåt och titta på sina ljusa/släthåriga/mörka/krullhåriga anmödrar!

Riefenstahl fångade den nazistiska erans tankar om sig själv. Just då måste man avsky henne för det, men nu är det historisk dokumentation, man ser vansinnet. Själv struntade hon förmodligen i allt och alla utom sin fotografering.

em sa...

Jag kan beundra kunskaper och talanger hos många människor vars åsikter jag inte delar.
Margaretha

smulan sa...

Det är svårt och kontroversiellt det där. Man kan beundra någons livsverk men ändå misstro/avsky dennes åsikter.

Har människor sådana trevliga intressen som hundar, resor och fotografering så tycker jag nog att deras ev. livsverk om intresset ändå är värda en uppskattning. Om deras intressen gynnar en politisk eller ond sak så blir det mer kontroversiellt.

Kesu sa...

Svårt, svårt, svårt. Men man borde väl rimligen kunna beundra kunnandet och kunskapen och hantverket (eller vad som nu är) även om man inte sympatiserar med personens åsikter? I alla fall så länge det inte har beröring på åsikterna. Kanske.

Försöker tillämpa det där på Hitler (för att ta ett avskyvärd exempel). OM han nu hade varit en alldeles briljant filmfotograf, som verkligen bringade människorna något stort och nytt - som vi kanske har glädje av än idag - och INTE använde det i sitt politiska syfte, skulle vi då vara beredda att uppskatta hans gärningar på det området?

Åsikternas och gärningarna spelar nog in här. Sven Hedins beundrarn för nazismen var väl inte lika grandios som han upptäcktsresor. (Han var dessutom inte ensam. Många svenskar hyste nazistsuympatier på den tiden.) Ivar Kamprads beundran var väl inte heller så stor att den kan skymma (och skymfa) hans Ikeabragd?

Minns inte nu om Riefenstahl ställde sig i nazisternas tjänst. I så fall hamnar nog saken i ett annat läge. Tror jag.

Staffan H sa...

Ja du, det där är en marig fråga och det är lätt att känna sig kluven när man ställs inför den. Den frågan har inget enkelt och entydigt svar och så ska det nog vara också.

Enklast och bäst är förmodligen att ta avstånd från åsikterna, men ge dem erkännande för allt de uträttat. Visst bidrog Riefenstahl till den nazistiska propaganden genom sina fotografier, men å andra sidan brukar man inte ha så många val i en diktatur.

Det är bara att konstatera att allt sällan är enbart svart eller vitt.

Kesu sa...

Och en sak till: om personen vidhåller sin åsikt när alla ruskiga fakta kommit i dagen får man nog lite svårare att ohöljt beundra honom/henne. Det finns ju exempel på personer som hårdnackat håller fast vid vidriga läror, trots att de bara orsakat stort lidande och elände. Deras konst/kunnande tror jag att jag skulle ha svårare att förlika mig med.

Puh! Allt är relativt. Omständigheterna styr nog ganska mycket.

Monet sa...

Intressant att du ställde frågan, Christina, utifrån min kommentar. Som jag sa, det var inte illa ment med tanke på ditt bokval men att döma av övrigas kommentarer - och dina egna tankar - är det verkligen ett moraliskt dilemma vad man ska tycka.

Jag tror också att man färgas rätt mycket av det man hör som barn. I vår familj fanns faktiskt två riktiga upptäcktsresande, en i början på 1900-talet och en annan lite senare: Ester och Gustaf Bolinder. För mig som barn var det väldigt spännande med de här familjemedlemmarna (om än på håll) och jag är döpt efter Esters flicka som föddes naturellt i Amazonas regnskogar.

Så därför läste jag med stort intresse alla den här sortens böcker. Inklusive Sven Hedin. Och fascinerades av både hans upptäckter och hans bilder, precis som du Christina.En ny och spännande värld öppnades.

Någon måste sedan ha nämnt hans nazistsympatier eller också kom jag på det själv när hela Förintelsen började gå upp för mig någon gång i 13-årsåldern. Det var faktiskt inte något man pratade om som nu då på det idylliska femtiotalet, det låg för nära kriget så många av mina funderingar hade jag för mig själv.

Det är klart att det blev väldigt dubbla känslor då - hur kunde en så intressant och vittberest och MODIG man ha något med Hitler och framförallt judeutrotningen, så som jag kände då, att göra? Känslan av denna upptäckt sitter i för mig. Att han tyckt något som inte var bra. Hans gärning får jag därför, troligen med barnets perspektiv, därför svårare att uppskatta. Jag tror jag kände mig lurad helt enkelt.

Med Riefenstahl är det annorlunda för mig personligen. Jag har sett flera av hennes filmer men först i mogen ålder och också en hel film om henne för inte så många år sedan. Och beundrar enormt hennes filmkonst och hennes seende. Men här är det lättare att förstå ur vilket perspektiv och under vilka förutsättningar hon arbetade ologiskt nog. För hon bidrog ju verkligen genom sina professionella filmer till att sprida propaganda om Hitlertyskland. Och nog visste hon allt vad som skedde, så nära makten som hon arbetade?

Det är som med Zarah Leander. Och till viss del Kamprad men han har ju gjort så bra Pudel av det hela att det inte påverkar IKEA-bilden. Men die Leander, talades det inte högt om hennes Tysklandstid heller eller är det bara något jag fått för mig?

Jag ska återkomma senare till det här med Tyskland och hur det påverkar relationer här i Frankrike fortfarande. Märkligt med detta trauma!

ab sa...

Zarah bojkottades när hon kom hem till Sverige. Hon skrev själv i sin bok att hon struntade i nazismen därför att hon ville tjäna pengar. När det började hetta till lämnade hon Tyskland och fick med sig allting genom att dricka Goebbels under bordet. (De slog visst vad).

Den som hävde bojkotten var Karl Gerhard, hennes gamla mentor, som modigt stått emot all tysk- och nazipropaganda hela kriget.

Christina sa...

Det är verkligen intressant att läsa era kommentarer, och jag tror att vi tycker ungefär lika.
Själv kan jag uppskatta både Hedin, Riefenstahl och Zarah.

Jag tror Hedin var en ärkereaktionär gammal åsna som vägrade erkänna att han hade haft fel.
Som Håkan sa att han hade uppsnappat i programmet Spanarna: "Hedin var en j-l på att hitta rätt i geografin men gick vilse i politiken".

Nej, allt är sällan svart eller vitt, men både Riefenstahl och Zarah måste ju ha känt till vad som hände, men satte sina karriärer främst.

Ändå stod jag i främsta leden på Grönan en kväll på 70-talet när Zarah uppträdde (med gigantiska solbrillor) och sjöng så att att man jublade inombords.

Tack Monet för ett intressant uppslag! Jag känner igen känslan du beskriver, jag kände mig också lite lurad när jag upptäckte med vilken konstnärlig iver Leni Riefentahl hade ställt sig till Hitlers förfogande. Men en stor bildkonstnär är hon, oerhört stor.

Jag växte upp med en pappa som prenumererade på VLT, Göteborgs Handels och Sjöfartstidning, och på Nermanns Trots allt under kriget. Det var de enda tre tidningarna som öppet tog avstånd från nazismen, det var i alla fall vad min pappa sa.

em sa...

Christina,
Våra pappor hade tydligen samma inställning till sin samtid.
Monet,
Jag växte upp med Bolinders barnböcker - böcker som från min mamma barndom.
Margaretha

Christina sa...

em: :)

Christina sa...

Monet: Jag ser fram emot att läsa om hur det står till med relationen Tyskland - Frankrike idag - om du gör ett inlägg om den saken!

Rutan sa...

Vårt dilemma beror till viss del på att det är först efteråt vi har fått veta sanningen. Sanningen om deras sympatier och leverne. De var stjärnor som lyste tack vare att det fanns så få och för att de var lysande i sin utövning. I dag nagelfars varenda artist och konstnär in till minsta liktorn, det är ingen som kommer undan med en näspetning utan att den hamnar på YouTube. Drogliberala sångerskor följs in på rehabkliniker, obekväma åsikter pudlas av i media en dag efteråt.

Politiska ställningstaganden är större och jag kan bara sälla mig till tidigare kommentarer. Men jag vore inte Rutan om jag inte sa att jag gillar Elvis Presleys låtar - och struntar i hur han levde.