torsdag, januari 01, 2009

Minnen

Jag får, som varje år, nyårshälsningar från Oliver och hans familj i Paris.

Året som har gått har varit lite speciellt. Olivier miste sin mamma, Raymonde, på midsommarnatten och jag miste därmed min franska mamma. Plus att jag miste min pappa den 28 oktober i år.

När jag var 18 år studerade jag på en konstakademi i Nice en sommar, och lärde känna Olivier som kurskamrat. Det är en vänskap som har bestått under åren och jag kan bli alldeles perplex när jag börjar räkna alla år vi har känt varandra och varit vänner.

Här är ett foto från Nice-sommaren. Jag står andra till vänster och Olivier andra till höger. Vi var ett gäng som sov över på stranden en natt, så unga vi ser ut, och inte bara ser ut - var.



När Olivier förlorade sin mamma, Raymonde, i somras förlorade jag samtidigt min andramamma.
Jag lärde känna Raymonde 1973, och sedan hamnade jag av en slump i hennes familj när jag återvände efter en resa i Karibien när jag var mycket ung. Olivier gjorde militärtjänsten och var inte hemma, men jag blev inbjuden att bo hos familjen och jag stannade länge.

Jag älskade Raymonde, hon var så generös och vänlig och tog mig under sina vingars beskydd. Under dom vingarna samsades det många lite vilsna personer, bl a minns jag en indisk kvinna vars liv hon engagerade sig i och lät bo hemma hos sig som skydd mot hennes äkta man.
Raymonde visade mig Paris, släpade med mig på marknader, skrattade tålmodigt åt min fasa när jag såg upphängda höns för första gången med fossingarna kvar, hon gav alltid pengar till musiker i Metron minns jag, med orden : De jobbar!
Raymonde var radikal, hon var feminist och hon var så himla varm och intelligent. Jag har sällan träffat en kvinna med så stor utstrålning...och värme, och hon har kommit att betyda oerhört mycket i mitt liv.
Hon blev min franska mamma som jag besökte ofta under årens lopp, alltid lika välkommen.
Livet känns fattigare nu när hon är borta. Jag har fortfarande svårt att förstå att hon inte finns längre.



Under många år drev Raymonde och hennes man en cirkus som hette "L'Auvergne qui chante", och som de turnerade med runtom i Auvergne under sommarhalvåret.
En sommar i slutet av 70-talet reste jag med cirkusen, och det är ett kärt minne.
Cirkusen bestod av musiker som spelade cabrette (en slags fransk säckpipa), vevlira etc och en kvinnlig stjärna à la Mireille Mathieu plus lite akrobater från stora cirkusar som extraknäckte under semestern.
Varje morgon reste man cirkustältet, sedan ägnades dagen åt förberedelser som att dra elledningar, ställa ut stolar, åka runt med bil med megafon på taket i byarna runtomkring och göra reklam m m.
Sen var det föreställning på kvällen, och så fort den var slut rev man tältet, packade in allt i bilarna och lastbilarna, och fortsatte mitt i natten till nästa ställe, sov, och började resa tältet morgonen därpå.



Här spelar Olivier:

20 kommentarer:

Evas blogg sa...

Men....jag blir alldeles mållös! Vilka minnen du har. Och så tråkigt att din kära franska mamma inte finns med i livet längre.

ab sa...

Jag säger detsamma - du berättar de mest fantastiska saker som om de vore alldeles vardagliga...

Vilken vacker bild av Raymonde. Så ledsamt att hon är borta. Och den mogna mannen i videoklippet, det är den unga mörkhåriga grabben på bilden? Tänk vad åren går.

Hur går det med känslorna efter din pappas bortgång? Det är fortfarande så nära i tiden.

smulan sa...

Tack för att du berättar! Vilka härliga ungdomsminnen som påminner mig om den underbara tiden i Paris 1969 när jag läste franska där.
Vad roligt att du fortfarande har kontakt med din franske vän!
En riktigt god fortsättning önskar jag dig!

Elisabet sa...

.... och vilket rikt liv du har haft!
Var det kanske därifrån du hade en bild från ett franskt kök?

Med öppen spis där det fanns som en sittmöbel?

Underbart att läsa, hur som helst!

em sa...

Goda minnen att bära med sig. Tack för att du berättade!
Margaretha

Christina sa...

Eva: Ja, det är tråkigt. Vissa människor tror man ska leva för evigt.

ab: Ja, jag tycker själv väldigt mycket om den bilden. Hunden hette Focus och kom från en cirkus.
Det stämmer, den mogna mannen som spelar bandoneon är samma som tvåan från höger på strandbilden.

Känslorna efter pappa är liksom ... ja, som efter en lokalt satt bedövning. Jag har ingen känsel där, det är tomt.

Smulan: Aha, franskstudier i Paris 1969, då förstår jag att du har goda minnen! Vilken tur vi har haft som har fått uppleva Paris på den tiden.

Elisabet: Javisst är det från min franska mammas hus köksbilden och den öppna spisen kommer :) De sista decennierna bodde de i den lilla byn i Corrèze där Raymonde växte upp.

em: :)

Christina sa...

Eva: Ja, det är tråkigt. Vissa människor tror man ska leva för evigt.

ab: Ja, jag tycker själv väldigt mycket om den bilden. Hunden hette Focus och kom från en cirkus.
Det stämmer, den mogna mannen som spelar bandoneon är samma som tvåan från höger på strandbilden.

Känslorna efter pappa är liksom ... ja, som efter en lokalt satt bedövning. Jag har ingen känsel där, det är tomt.

Smulan: Aha, franskstudier i Paris 1969, då förstår jag att du har goda minnen! Vilken tur vi har haft som har fått uppleva Paris på den tiden.

Elisabet: Javisst är det från min franska mammas hus köksbilden och den öppna spisen kommer :) De sista decennierna bodde de i den lilla byn i Corrèze där Raymonde växte upp.

em: :)

reneesfotoblogg sa...

Så lyssnar jag på musiken, tittar på fotot av de glad bekymmerlösa ungdomarna och så sörjer jag min egen ungdom som är förbi.
Olivier är en virituos, måste lyssna på mer.
mvh R

Evas blogg sa...

Glömde ju säga att fotot på R och den fina hunden (dalmatiner?) är så vacker. Är det ett gammalt kort?

Tuvstarr sa...

Åh, det är tråkigt, men du har underbara påminnelser kvar och fortfarande din kontakt till Olivier.
Ha ett riktigt gott nytt år.

londongirl sa...

Christina du bär alltid med dig henne i ditt hjärta. På så sätt lever hon kvar. Visst är det en saknad när de man älskar inte finns kvar här men dina vackra minnen kan ingen ta ifrån dig.

Tack för att du delar med dig av de här minnena! När jag läser om dem och Paris och det du skriver...kommer jag att tänka på en bok som jag älskar Gavaldas- "Tillsammans är man mindre ensam"
Den har du förstås läst?
Kram

Christina sa...

Renee: Ja, Olivier är virtuos på bandoneon och har en egen tangoorkester. Brorsan Philippe, nr 5 från vänster, är inte sämre han. Philppe är numera känd fransk kompositör och skriver väldigt modern musik, bl a tre operor som har blivit uppförda i Paris.

Jag gillar mer den musik som Olivier skriver och spelar, förstår inte riktigt den andra ;)

Eva: Jag minns inte riktigt men skulle tippa att det är taget på 80-talet någon gång.

Tuvstarr: Ja, det är tråkigt, men jag är så glad att jag hade turen att komma in i den här familjen. Raymonde har varit ett kvinnligt föredöme för mig ända sedan jag första gången träffade henne. Det är bara att vara tacksam.

Londongirl: Ja, Raymonde har en given plats i mitt hjärta och jag kommer aldrig att glömma henne.

Boken du skriver om har jag inte läst. Ska kolla på biblioteket om den finns :)
Nä, nu googlade jag och det låter som en bok jag skulle gilla. Nu har jag beställt både den och "Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans" av samma författare.

Tack snälla för tipset! Det här är bland det bästa jag vet, att få tips om andras favoritböcker och favoritmusik. Det är så roligt att snubbla över något nytt.

annie sa...

What memories, Christina, to always cherish. As London Girl says, you will keep Raymonde in your heart with you forever. Such an interesting life you have had. The music is so beautiful. That is one of my favorite instruments but I have not heard it played often where I have lived.
annie

Amber sa...

Fantastiskt berättade minnen! Fotona gör också sitt till, förstås. Så övergår våra ungdomliv nästan omärkligt till medelåldersliv, innefattande både det brokiga och sorgen över det förlorade.

Den vackre unge mannen som i sin medelålder spelar fantastiskt, är en behagfull övergång - så här på avstånd i alla fall.

Spännande att bara råka halka in på en ny blogg och hitta fascinerande läsning ur någon annans liv. Idag har du gett mig glädje!

Christina sa...

annie: Yes, bandoneon is a wonderful instrument, specially when it's played by someone like Olivier :)

Amber: Välkommen hit och så roligt att du blev glad av min blogg :) Jag blev väldigt glad av din kommentar!

Monet sa...

Men Christina, vilken underbar och fantastisk histoire! Jag förstår bättre nu varför du gillar att läsa om mitt franska liv.

Också jag får tankar och känslor kring 1960-talets Frankrike. Musiken, första kärleken, bardot-rutig bikini. La Rochelle, Montpellier och Paris. Och en fransk extrapappa som tillsammans med sin stora familj tog hand om mig när jag precis förlorat min egen. Kanske är det härifrån kärleken till landet, språket, familjesamhörigheten kommer?

Idag sitter jag i det gamla landet, förkyld, i vår husvagn och tittar på svensk tv. Vad jag ser på? En fransk film om Sartre! Och känner att jag saknar mitt nya hemma även om det är fantastiskt med ett nyår i svenska skärgården. Jag blir glad över att höra franskan igen, fånigt nog.

Och Oliviers musik är bara såååå bra!

Christina sa...

Monet: Ja, att läsa din blogg får mig att känna mig lite närmare mitt favoritland, frankofil som jag är :)

Det låter som om vi har liknande erfarenheter av varma, öppna franska familjer.

Stackare som är förkyld, och dessutom i en husvagn och långt hemifrån. Ett plus är ju att du tycker att "hemma", det är i nya landet.

Krya-på-dig-kram!

Madelene Nattfrost sa...

Vilket härligt rikt liv du har haft! Vilka fina upplevelser.

Kesu sa...

Vad spännande, intressant och roligt att läsa om ditt liv à la France. Förstår att du saknar din franska mamma. Konstnärsakademien i Nice - låter hur fantastiskt som helst. Var det det? Man ska vårda sina minnen. Du är bra på det. Fortsätt! :)

Christina sa...

Kesu: Konstakademin i Nice var helt fantastisk! Så ung som jag var då så formade den sommaren mig väldigt.
Vi hade en fantastiskt bra lärare och efter kursen så var jag helt säker på vad jag ville syssla med i mitt liv.

Och så alla vänner jag fick, bara det! Jag har fortfarande kontakt med flera stycken efter så många år. Jag tror den där sommaren betydde mycket för många av oss.

Så oerhört intresserad du är :) Du måste vara rena drömjournalisten att bli intervjuad av. Lyckliga Hellberg!