Gaia vill kramas och pussas när Eva dyker upp och det är hundar överallt.
Här har Eva plåtat mig och Poppan i villervallan precis när de kommer innanför dörren.
Poppan blir alltid lite ängslig av sig i början när det blir mycket hundar och vill gärna markera att "det här är min matte".
Eva plåtar medan jag lagar middag och hundarna får kvällsmat.
När de har ätit klart i sin egen skål blir det en obligatorisk rundtur bland de andra skålarna för att kolla om det finns någon kvarglömd godbit någonstans...vilket det sällan gör.
Hundar är ena eviga optimister.
När vi har ätit och vinkat adjö till Håkan går vi nerför backen till gamla skolan där Bi och Bosse bor. Bi öppnar i badrock och vi tassar igenom den kalla gymnastiksalen, där Eva blir helt till sig över att man kan ha en helt egen gympasal. Det är snudd på att hon börjar svinga sig i ringar, men sen när hon har lugnat ner sig fortsätter vi in i omklädnings- och duschrummet där Bi har tänt små värmeljus så att vi slipper lysrörsbelysningen.
Det är så lyxigt så det finns en dusch åt oss var innan det är dags för bastusittningen.
Som vanligt blir det timmar vi sitter och pratar och skrattar i värmen medan vi sippar på lite öl emellanåt.
Vi känner oss som pånyttfödda när vi vänder hemåt igen.
Och så här såg det ut vid frukosten imorse. Maggie ligger bredvid mig i kökssoffan och tigger diskret men målmedvetet ostmacka.
Hundarna får vara i trädgården medan jag hjälper Eva att stuva om i sin bil så att det blir bättre plats för hundarna, och sedan åker de iväg hem till sitt i Hammarbyhöjden.
23 kommentarer:
Härlig berättelse och bilder.
En egen gymnastiksal - så underbart! Jag minns när jag vid 44 års ålder började träna aikido och plötsligt hade en hel sal att springa omkring i och kasta och kastas - ljuvligt!
Uj, inte dumt med en egen skola heller! :) Bastu och gymnastiksal - oj, va´ häftigt! Skolor och gamla prästgårdar verkar vara populärt att köpa idag. En kusin med familj bor i en gammal skola i Liden, som bara är såå härlig!
Och dina och andras hundar är bara såå goa!
Va, vänta nu... en EGEN jympasal?!
Om man bara tittar på dina bilder rakt av, så blir man helt övertygad om att du har hittat det ultimata sättet att leva på.
Faktiskt.
ab: När du tränade aikido - jag hoppas att ni hade mjuka mattor på golvet?
smulan: Gamla skolor är verkligen underbara hus, stora generösa utrymmen och så gediget byggda.
Madelene Nattfrost: Ja, alldeles egen. Smått otroligt.
Elisabet: Jag är väldigt lantlig av mig så jag ångrar inte en sekund att vi flyttade från Stockholm.
Haha! "Tigger diskret men beslutsamt." Smart hund. Lelle R (som i Rambo) tigger inte diskret. Han vet inte vad ordet betyder :)
Jag njuter av alla dina hundbilder, såväl plåtade som målade.
Kesu: Ibland är jag rädd att det blir för mycket hund i den här bloggen så det är skönt att höra att inte alla blir uttråkade ;)
Det kan aldrig bli för mycket hund. Särskilt inte dina spanska pälsflickor med såna härliga personligheter. Den där Ebro gillade jag särskilt!
Du skrev en gång: vad är problemet, när jag indikerade djurlöshet. Behovet av husdjur gör sig starkare och starkare påmint, det är ju ett sätt att leva och jag blir ju helt löjligt berörd av en katt på mitt tak.
Men när hussen vill ha en djurpaus, vad gör man då? Lockar med honom till franska, snart leveransklara valpar? Mitt problem är att jag inte vet vilken sort jag vill ha den här gången. Liten och behändig och res- och restaurangfähig måste den vara. Men aldrig en fånig liten naken knähund. Cairnterrier någon?
Monet: Det låter som musik i mina öron - aldrig för mycket hund ;)
Jag förstår dig så väl, att du längtar efter en hund. Ni har ju tid för en hund också, och härliga promenadstråk ser det ut att vara runt omkring er bostad.
Jag tycker du ska locka med din man till ett ställe med snart leveransklara valpar...eller gör som jag.
Håkan ville inte skaffa hund igen efter Pärlan som jag hade när jag träffade honom. När Pärlan dog så förklarade jag för Håkan att jag respekterade hans åsikt, men att jag skulle bli en ledsen människa utan hund. Att han skulle veta det.
Gissa hur det gick? Nu är jag en glad människa med man och två (!!!) hundar :)
Och det var faktiskt ingen överdrift, jag hade blivit olycklig utan hund.
Och Håkan älskar hundarna idag, det kommer din man också att göra fortare än kvickt.
Cairnterrier har jag träffat på en hel del, och mitt intryck är att de är lätta att fostra och går att ha lösa utan att de sticker iväg och ska jaga sork, som de flesta andra terriers.
Monet tog orden ur min mun: det kan aldrig bli för mycket hundar.
Oh, är maken inte redo för ny hund än. Jag tror nästan leveransklara valpar kan vara ett bra knep att få honom att det är dags nu.
Cairnterrier, tja, varför inte. Men du vet ju vad jag rekommenderar i ALLA lägen: norwichterrier. Alla snarkar inte högljutt. Och Lelle R gör det definitivt inte varje natt. Ibland kommer det bara små pysningar från honom, eller snörvlingar. Det är sött och känns tryggt!
Jag har inte träffat någon ras som är så social som norwichterriern - och då har jag pratat med några andra (jäviga) ägare också. Rambo vill ALLTID fram och hälsa. Svansen går och han utgår från att alla är kompisar (som vill klappa HONOM) tills de har bevisat motsatsen.
Ursäkta att jag tog upp din blogg för det här Christina, men jag ville inte göra det på Monets blogg. Antar att maken läser den :)
Kesu: Det är helt ok att diskutera hundar bland kommentarerna på min blogg :) Fattas bara!
Och när du beskriver norwichterriern så börjar jag undra om jag inte blandar ihop cairn- och norwichterriern. Hmmm...nu måste jag googla.
Det är lätt att blanda ihop cairn- och norwichterrier. Ibland gör jag samma sak - särskilt om hundarna är oklippta (som Lelle R just nu). Här är länken till Norwichterrierklubben som R och jag är med i.
http://www.norwichterrierklubben.se
Där kan du se hur vältrimmade norwichterrier ska se ut. Klicka på bildgalleriet, särskilt valpbilderna. Undrar om Monets make kan motstå dem ...
Som medlem i klubben får vi bland annat Norwichterrierposten. Kolla länken nedan - hihi!
http://ikesunamn.blogspot.com/2008/10/sdan-matte-sdan-hund.html
Kesu: Puhu, nu har jag googlat, o c h tittat på din länk och blir alldeles förvirrad.
Jag har alltid haft svårt för att skilja just dessa raser åt, så nu är jag inte säker på vilken ras jag menade när jag pratade om de hundar som verkar så lättuppfostrade och kan gå lösa mitt i Stockholm var som helst.
Nu börjar jag luta åt att det är norwichterrier jag tänkte på.
Kollade din sista länk - och det är klart att jag måste ha tänkt på norwichterrier - de är ju inte bara lättfostrade, de är läskunniga också!!!
Som sagt: jag förstår att du är förvirrad, de ÄR lika. Fast jag vet inte om norwichterrier är så lättfostrade. Det är väl ingen terrier egentligen. Med risk för att verka långrandig och tala i egen blogg: här en länk till om norwichterriern ...
http://ikesunamn.blogspot.com/2008/11/lelle-r-i-ett-valntsskal.html
Kesu: Intressant länk he he! Jag hade läst inlägget på din blogg förut, men inte kommentarerna ;)
Jag har själv haft två släthåriga foxterriers, och den rasen jag tänker på har varit HELT annorlunda i sättet. Mycket mindre terrier, på ett bra sätt. De liknar Lille R, de har alltid varit gulröda i pälsen och som sagt, de har kunnat gå lösa var som helst. Bara en sån sak. Det hade aldrig funkat med ett släthår.
Jag ser i kommentarerna att Monet är lite inne på Westies, men det skulle jag personligen avråda ifrån. Jag har fattat det som att den rasen har besvär med eksem, svamp etc, rasrelaterade hudproblem, men det kanske jag har fått om bakfoten?
Nej, du har inte fått något om baktassen. Jag har två kompisar som haft westies och båda har fått kämpa med mycket eksem, svamp och andra hudproblem. Som terrier är de roliga (hundarna, inte kompisarna), men man måste nog vilja - och orka - vara en extremt omvårdande matte för att westie ska vara rätt ras.
Nu en helt annan fråga: Hur lång tid tar det dig att göra "Dagens Poppanskiss". De är så fantastiska i sina enkla, men precisa, utformningar. Enkla i positiv bemärkelse, som i tydliga och exakta.
Kesu: Aha, ja då stämmer det med mina intryck av de westiesar jag har träffat.
Själv skulle jag akta mig för hundraser som har rasrelaterade sjukdomar.
Även om man är en extremt omvårdande ägare, som du skriver, så måste det vara hemskt att se ens kompis lida.
Hur lång tid en Poppanskiss tar?
Faktum är att jag inte riktigt vet, har aldrig tagit tid, men jag jobbar snabbt så jag skulle gissa på tjugo minuter eller så.
Jag blir glad att du uppskattar enkelheten i skisserna, för det är den jag är ute efter.
Åh, tänk att kunna sno ihop såna skisser på 20 minuter. Fantastiskt! Känner du att det går bättre och bättre allt eftersom du gör fler och fler. Ned bättre och bättre menar jag, hm, att du tränar upp ögat och handen för Poppans alla olika ställningar. Övning lär ju ge färdighet.
har du aldrig funderat på att ge ut en hundbok? Varför inte en Poppandagbok? Ett år med Poppan, eller så. Tror det skulle bli en storsäljare.
Kesu: Du har så rätt så. När jag tittar på de första skisserna på Poppan ser de ut som skit ;)
Jag har absolut tränat upp både seendet och handen när jag har tecknat henne.
Ser saker som jag aldrig har tänkt på förut så det är väldigt nyttig träning.
En Poppandagbok? Det har jag faktiskt inte tänkt på, men det kanske vore en idé...när jag har fått ihop tillräckligt många skisser.
Gulligt av dig att du tror att det skulle bli en hit ;)
Nja, nu tror jag ju inte att de ser ut som skit. Jag har faktiskt kollat alla som ligger på din blogg och inte hittat en enda undermålig, så att säga.
Jag menar verkligen vad jag säger. En Poppandagbok är ju den perfekta presentboken till alla hundägare. Jag är fullt övertygad om att du själv kan skriva texten. Om inte, erbjuder jag mig på stående fot att göra det (dock utan några garantier att de kan matcha skisserna). Vill gärna vara med om - och gärna i - en boksuccé. :D
Kesu: Det är säkert - de i början ser ut som skit så därför har jag valt att inte lägga ut dom he he...
Jag får väl lägga ut en riktigt usel skiss ngn dag så att du tror mig ;)
Jag blir naturligtvis väldigt glad av berömmet, men känner mig tveksam till att särskilt många skulle köpa en sån bok...men hundar är ju lite trendigt just nu så kanske...?
Jag ska lägga dina ord på minnet och prata med några förlagsredaktörer jag känner, pejla lite.
Om jag får napp lovar jag att höra av mig :)
Sen kan vi köpa var sitt hus i Provence, eller hur?
Jösses vad man får skrolla nu för att göra inlägg här! Lovely!
Rid på hundtrenden och pejla med dina kontakter. Du är ju redan publicerad, så du vet vilka du kan lita på. Framgången beror väl en del på hur man utformar boken, skulle jag - som novis - tro. En bok i mindre format, du vet såna där som, hm, minns inte, men hon som ritar och skriver lite underfundigt om kvinnor och män och - usch, jag får googla det med. Vad jag vill säga är att jag tror att mindre storlekar kanske säljer bättre än A4-stora böcker (som dock gör dina skisser mer rätta). Med betoning på kanske.
Pejla på och ge mig besked vad det lider. Allt som är roligt ska man följa upp.
Sedan köper vi ett slott - eller två. Rambo och Poppan och dina övriga hundar får självklart sova i breda sängar. Inga hundkojor där inte.
Kesu: Ja, skroll, skroll :)
Jo, jag ska höra mig för lite, absolut.
Jag ser den också framför mig som halvstor, kanske liggande A5 sisådär.
Jag återkommer, sen får vi kolla mäklarannonser.
Jag tycker nästan att Lille R, Gaia och framför allt Poppan ska få egen chaufför (med tillhörande bil förstås). Inga hundkojor där heller ;)
Skicka en kommentar