onsdag, januari 14, 2009

Onsdag

Har glömt att ställa väckarklockan och vaknar med ett ryck tio i åtta.
Rusar upp, för klockan åtta prick kommer Bi för att gå den gemensamma morgonpromenaden.

In på toa, och ängslige Ebro hänger med. På hundars vis känner han att det är något i luften idag, och det har han alldeles rätt i, för idag ska han tillbaka till Stockholm.


Efter promenaden står hundarna och glor långt efter Bi som försvinner nerför backen, och jag passar på att ta en bild på syskonen. Fina Ebro. Det känns vemodigt att det är sista dagen för den här gången.


Ebro spanar en sista gång från sin favoritplats i trappan. Gaia och Poppy håller sig undan, de känner också på sig att något lurt är på gång.


Jag packar in alla Ebros grejer i bilen, och Ebro hoppar in i skuffen och sen bär det iväg till Örebro där Ebros matte väntar.

Tomt.

Jag åker till Mega och köper mer mjukiskläder till mamma och sedan åker jag och hälsar på henne.
Hon sitter och äter efterrätt efter lunchen och när jag frågar vad hon har fått för mat minns hon inte.
Jag rullar in henne på rummet och visar henne de nya kläderna, och hon blir så glad. Hon tycker att alla plagg är helt underbara, och jag är så lättad att hennes aggressivitet är ett minne blott. Bromsmedicinen hon får har gjort under.
Hon blir uppåt på sitt lite förvirrade sätt, så nu vill hon fira de nya kläderna med en bulle. Jag går ut i köket och fixar en fikabricka, och så mumsar vi på kanellängd och dricker kaffe.

- Det är för sällan jag firar, jag borde fira lite oftare, säger mamma. Sedan fortsätter hon med att berätta en hiskelig historia om någon på boendet som har mördat sin man, och jag nickar instämmande och tänker att jag borde skriva ner några av hennes historier.

Nu har jag kommit hem och sitter och lyssnar till Brahms Sextuor à cordes n°1, opus 18 medan jag scannar några foton på mamma som ung.
Äpplet har fallit långt från trädet, min mamma var elitidrottare när hon var ung och något sådant har jag aldrig varit i närheten av. För några år sedan tänkte jag börja jogga men kom bara 500 meter, sen var jag helt färdig.

Här övar hon balansen inför SM i Stockholm 1947 uppe på Ådalsberget i Huskvarna, med Visingsö och Vättern som fond.


Året därpå får hon åka till Olympiaden i London, en väldig upplevelse för en arbetarflicka från Huskvarna.


Alldeles nyss kom Håkan hem från jobbet och undrade vad det var för oväsen.
- Brahms, svarar jag.
- Nä, är det, frågar Håkan alldeles upprymd och undrar om jag minns scenen från Fawlty Towers, den där Basil sitter och lyssnar på Brahms på en liten kasettbandspelare och frun kommer in på kontoret och undrar vad det är för oväsen (racket på engelska).
- Brahms...Brahms third Racket, svarar då Basil.

10 kommentarer:

Elisabet. sa...

Oj, så spänstig din mamma var!

Såna bilder skulle du sätta upp på dörren till hennes rum .., jag önskade ofta att man hade fått göra så på mammas boende .., - själv gjorde jag ett collage av mammas liv som frisk - så personalen skulle se att bakom den här lilla förvirrade kvinnan finns så mycket annat.

En av de andra kvinnorna på mammas boende hade en mörk och härlig röst. Det visade sig att hon hade varit översättare av fransk litteratur, men inte bara det, hon var även en av vårt lands första hallåor i radio!

Så lite man vet om andra människor och just på boenden för dementa, borde det finnas nån slags tavla utanför varje rum, så man får veta och har nån tråd att nysta i, när man möter andra patienter.

Just så tycker jag.

Evas blogg sa...

Håller med Elisabet, tänk vilka liv som finns bakom människan. Ofta kanske personalen enbart ser en förvirrad gammal tant/farbror. Men det vad lite de vet om personen i fråga. Förstår att det känns tomt efter vovven. Usch ja, minns när jag varit hundvakt och hon ska hem igen, jag blir nästan gråtfärdig.

em sa...

Vilka vackra foton av din mamma! Det är så gott att höra att bromsmedicinen haft avsedd verkan och att hon förmår känna glädje.
Så vacker trappa ni har - fantastiskt ljusspel.
Margaretha

Anita sa...

Vilka vackra svart/vita kort av din mamma!!

På det äldreboende jag var ansvarig för (och även på övriga boenden i kommunen) fick anhöriga skriva en personlig berättelse (det fanns/finns även formulär att fylla i) om vårdtagarens liv och intressen, familj och arbete m.m. Gärna med bilder som kunde berätta något om vårdtagarens liv. Alla som ville kunde ta del av detta och det var mycket uppskattat. Ibland kunde vårdtagaren själv berätta om sitt liv utifrån bilderna.

Monet sa...

Helt underbara och fantastiska bilder på din mamma!!
Och jag ser också Ebro och hans nästan ångest inför att det nu är slut med den trevliga stationsvistelsen.

Dina hundar, alla tre, är VÄLDIGT uttrycksfulla!

Maggan sa...

Hej Christina!
Jag blev alldeles till mig när jag såg bilderna av din mamma och läste att hon varit på OS i London 1948. Då satt min mamma på läktaren och såg henne och de andra gymnastisera. Skrev om det i min gamla blogg: http://margaretaswenson.spaces.live.com/blog/cns!85B624E454D87EDC!793.entry
Kul! Ha det så bra! Maggan

Prettomorsan sa...

Härliga voffsar.
Och imponerande bilder av din mor!

Anonym sa...

Förstås att det känns när Ebro åkt - mina tankar är med både dig och honom.

Vilka fina bilder på din mamma! Imponerande. Du borde absolut göra ett collage och sätt upp i hennes rum, om du tror hon uppskattar det. Det är i alla fall roligt att du kan göra henne glad med lite nya kläder.

Jom Manilat sa...

Jag tycker också att bilderna av din mamma är helt fantastiska.

Dessutom är jag väldigt förtjust i bilden av Ebro i trappan. Trapphuset är så vackert!

Christina sa...

Elisabet: Det har suttit i hela hennes liv, spänsten. Hon har till helt nyligen rört sig som en ung flicka.

Det är helt klart en sympatisk idé att sätta upp bilder på de boendes dörrar. Jag undrar ofta över de andra som bor på mammas boende, de som inte är kontaktbara.

Eva: Jag har berättat för en ur personalen vem mamma har varit, och hon skrev ner alltihop. Jag kan ju alltid hoppas att de andra i personalen läser.

Ja, det har sina sidor att vara hundvakt, suck. Man fäster sig så.

em: Ja, jag är så glad att bromsmedicinen gör verkan.
Och trappan blir man glad av att gå i plus att den har perfekta utsiktsfönster för hundarna.

smulan: Jag har lämnat en sådan berättelse, men att ha bilder med är en jättebra idé! Jag ska sätta ihop en sådan bildberättelse, tack för tipset!

Monet: Ja, de har verkligen personlighet de här hundarna, kul att ngn annan än jag tycker det he he...

Maggan: Nämen, är det sant!??? Jag ska genast gå in på din blogg och läsa!

Madelene Nattfrost: :)

ab: Ja, du milde så tomt det är och det är lika överraskande varje gång man hittar sina skor direkt ;) Det är nästan så jag saknar att leta efter dom.

Jom: Stationen är byggd 1908 i jugendstil så det finns så mycket vackra fönster.