måndag, juni 01, 2009

Hemma igen!


I torsdags åkte jag till Stockholm för att gå på Bonnier Carlsens förlagsfest tillsammans med min vän Catharina.
Nu när jag bor på landet så blir det sällan av att jag går på förlagsfester, inte är jag något vidare på att mingla heller, men när jag väl kommer iväg på någon så är det ofta väldigt trevligt...och väldigt gott ;)


Hemma hos Eva i Hammarbyhöjden har jag alltid en bäddad säng och Eva insisterar dessutom att vara chaufför under mina besök.

Så här såg det ut i hallen när Eva skulle skjutsa ner mig till Bonnierhuset. Snacka om övergivna hundar, speciellt två långnosade pälstjejer som aldrig hade varit i Evas nya lägenhet förut ... och som nu skulle bli övergivna uhu...!


När vi med tjutande fläktrem passerar Globen så ropar jag högt av förtjusning:
- Åh, kolla, huset på månen!!!


Eva stannar bilen så jag kan gå ut och leka Kapten Zoom.
Läs mer om konstnären Mikael Genberg och hans fantastiska månstugeprojekt här.

Åh, vad jag gillar sådan här konst som gör människor på gott humör. Den lilla stugan ser helt osannolik ut där den klamrar sig fast som en liten snytbagge på stora, stora Globen.


Vi fortsätter in mot stan och himlen öppnar sig plötsligt.
Bussiga Eva erbjuder sig att hämta upp Catharina som kommer med pendeltåg till Centralen, så jag slår en signal på mobilen.


Här hoppar Catharina in i bilen och sedan skjutsar Eva oss ända fram till förlagsporten, så när vi glider in på festen är vi helt torra, gudskelov! Tack Eva!


Efter en fantastiskt god buffé minglar jag runt och hamnar ute på balkongen. Plötsligt kommer en författare som heter Lotta Olivecrona fram och presenterar sig, och jag blir helt paff.
Det visar sig nämligen att jag har suttit barnvakt åt Lotta i Fagersta när hon var i 7-årsåldern. Eftersom jag är tio år äldre än Lotta skulle jag ha varit 17 år, men jag minns ingenting, det är helt blankt.

Men Lotta minns, och det är lite av en solskenshistoria det hon berättar.
Hon skrev och hittade på redan som liten, och jag hade tydligen suttit och tecknat bilder till hennes historier. Hon minns speciellt alla fina lösa ritpapper jag hade haft med mig den gången och hur kul alltihop hade varit.

Och här står vi nu på samma förlagsfest, Lotta som författare och jag som illustratör, och pratar minnen från Fagersta-tiden.
Tänk vilket märkligt sammanträffande...och roligt.


Och sen kommer en person fram som jag länge har velat träffa, men bara pratat med i telefon förut.
Det är tecknaren Mattias Adolfsson , det är han som står längst till höger på bilden ovan.
Mattias är en otroligt skicklig och kreativ tecknare uj uj uj.
Klicka på namnet och ta en titt på hans hemsida vetja!


Lika självklart som Eva har skjutsat mig till festen kommer hon och hämtar mig också.
När Catharina och jag lämnar Bonnierhuset på Sveavägen så vem står utanför på trottoaren i duggregnet om inte Eva med Maggie och ...Poppan!!!

Vi släpper av Catharina vid Centralen och fortsätter sedan hem till Eva och festar vidare i mer avslappnad klädsel.
Eva har rastat pälstjejerna så jag kan bara slå mig ner i soffan och ta emot ett glas rött och njuta av tillvaron.
Som tilltugg till vinet har vi några stora skivor av ett sagolikt gott vedugnsbakat surdegsbröd som de serverade till osten på Bonnier-festen. Några skivor hamnade som av en slump i min väska, fattar inte riktigt hur det gick till.

måndag, maj 25, 2009

Vedeldad bakugn i Järnboås


För några år sedan var vi åtta personer som bakade tillsammans en vinterkväll i Järnboås.
Några vänner kände några som hade en vedeldad bakstuga, och Håkan och jag fick hänga på. Vilken ynnest för två noll-åttor som vi som bara har sett en bakugn på Skansen förut.

Dagen innan satte jag deg i alla stora kastruller jag kunde hitta, och kalljäste tills det var dags.
Av Jeanette fick jag veta att man bara skulle dänga på jäsdegen om den såg ut att bli lite slö, så jag öppnade kylskåpsdörren då och då, lyfte på gladpacken och dängde till. Psssst, så sjönk degen ihop för att strax komma igång igen...



Jag minns bilfärden dit, med alla byttor med jäsande och sömnig deg i kastruller och plastkar.

Här bakas det i bakstugan, Ulrika, Bosse och Bi håller på som bäst när vi anländer.


Jeanette pysslar med sin kastrulldeg medan Lars, som faktiskt har byggt bakugnen alldeles själv, lassar in en spatel med bröd.


Alla har egna degar med sig, så det blir alla möjliga och omöjliga bröd under kvällens lopp.






Under kvällens lopp så dukar Ulrika och Lars upp en "gör-det-själv-pizza", små skålar med en massa godsaker i. Vi gör alla var sin degbotten som vi fyller med godsaker, och så in i ugnen. Det är nog den godaste pizzan jag har smakat :)

Brödporr från Lyon

lördag, maj 23, 2009

Oemotståndlig unge!



Varje gång Ullisen lägger ut ett sådant här inlägg så blir jag alldeles varm och blir så berörd. Den här ungen har något extra, gud vet vad, men jag blir så glad varje gång jag ser henne.
Upptäckarglädje kanske? Hennes mamma visualiserar det i alla fall perfekt, och jag fattar pennan ikväll med.

Vilka baguetter!


Cicki skrev häromdagen att hon hade bakat så goda baguetter efter ett recept hos den här eminente bloggaren.

Det var länge sedan jag bakade bröd, men nu blev jag sugen...det lät så himla gott, och såg så smarrigt ut på Johans bilder.

Det var en hel del pyssel men redan när jag delade degen i fyra bitar på bakbordet så kändes det att den var något alldeles extra. Seg och spänstig och massor med stora bubblor i.
Märkligt och skojigt, med tanke på hur lite jäst som används i det här receptet.

När mina foxterriers dog för många herrans år sedan hade jag gjort två gravstenar av kalksten från Kinnekulle (50 kr om man själv åkte till stenbrottet och plockade :)).

Jag fick sedan en sten över eftersom de älskade hundarna lades i samma grav.
Det är denna överblivna gravsten som numera fungerar som baksten!
Varje gång jag använder den tänker jag på Asta och Appo, och blir glad varje gång.

Idag kom bakstenen till användning igen, och jag tog en kartongskiva och använde som brödspade och skyfflade försiktigt in den ena baguetten efter den andra.
I med lite kokhett vatten på ugnsplåten nedanför och igen med luckan.

Så här fina blev baguetterna, och de smakar himmelskt. Jag sitter och mumsar på en bit nu.

onsdag, maj 20, 2009

Anka i olivsås och fransk författare morrar...


Eva H-höjden är på besök och jag lagar canard aux olives, anka i olivsås,
en variant som jag kokar ihop genom att hämta kunskap lite här och lite där på nätet.

Det blir faktiskt väldigt gott, och det räcker så alla fyra hundarna får sin beskärda del av fransk anka.

Efter ankan så tycker Balzac att han hör något misstänkt, och sätter igång med sitt morrande.

Han brukar kunna morrsjunga länge, men Eva tror att jag tar stillbilder och krafsar honom i häcken så att han ska vända sig mot mig, och då slutar han morra.

Om ni skruvar upp ljudet så hör ni den store franske författarens namne morrsjunga lite grann i alla fall! Det är lite morkulla över honom, om ni vet hur en sån låter?

tisdag, maj 19, 2009

Hundhjälp någon...?

Monet, som bor i sydfrankrike, har återkommande problem med sin lilla pudelvalp. Läs mer här.

Det växer nämligen ett elakt hullingförsett gräs i området där de bor, och nu är det andra gången den lilla valpen har fått in elaka gräs i örongångarna, med infektion och varbildning som följd.

Jag vet att det finns många verkligt hundkunniga här bland den bästa av läsekretsar, så är det någon som har ett råd att ge?
Hur kommer man tillrätta med ett sådant här problem?

Själv funderade jag i en kommentar till Monet att hon kanske kunde tillverka en liten hätta till pudelvalpen, bara som en tillfällig lösning tills de vet hur de ska tackla det här.
Om man snittar upp två skåror, ett för varje öronfäste, och sedan trär ut valpen Dessis öron genom den lilla hättan...då skulle örongångarna vara tilltäppta tillfälligt under kiss- och bajspromenad, men öronen fria. Ingen lösning i det långa loppet, men en tillfällig kanske?
Så här någonting kunde det se ut.


När jag funderade på hättan till Dessi kom jag att tänka på ett förband som jag klurade ut till en av mina första hundar, släthårsfoxen Appo.

Varje sommar fick Appo eksemliknande sår på svansroten. Det blev värre och värre för varje år, och ingen veterinär kunde hjälpa.
Jag fick receptbelagda cortisonsalvor, men han slickade, bet och stod i, så det ville aldrig läka.

Hur undvika att en hund biter i sin egen såriga svans? Jag satte igång att konstruera ett svansfodral och efter många misslyckanden, så lyckades jag till slut få fram ett som satt kvar trots idogt svansviftande. Det var en glad hund det handlade om, och svansen gick i ett så helt lätt var det inte.

Och se - det lyckades...det läkte. Några veckor varje sommar bar han det här fodralet, utan att misstycka.


På vintrarna hängde svansfodralet på en krok under hatthyllan i lägenheten i stan.

Många höjde på ögonbrynen när de såg det men de sa inget. Utan hund såg det nämligen ut som ett penisfodral från Nya Guinea...

söndag, maj 17, 2009

Pälstjejerna flyttar ut...


Jag kämpar på med min deadline, och tar små pauser i trädgården då och då. Gudskelov att man bor på marken så att man har nära till naturen.
Vädret har varit fint några dagar, så dörrarna har stått öppna ut mot trädgården, och pälstjejerna har varit mer ute än inne.

Här inspekterar Gaia pallkragsodlingen som en viss pälshuligan trampade runt i för ett tag sedan...


Kungsängsliljorna slår ut lite här och var i trädgården...


Det är en perfekt årstid för spaningsarbete kombinerat med avslappning...



...fast lite mossrivning är aldrig fel.

tisdag, maj 12, 2009

Bloggpaus


Ritbordet, våren och privatlivet pockar på tid och uppmärksamhet, så jag tar en bloggpaus men tänker väl blogga lite då och då i alla fall, men inte lika intensivt som jag har gjort tidigare.


Den här bokens deadline är passerad för länge sedan, så nu måste jag få den klar innan jag kan syssla med något annat.
Bokens huvudperson är en flatcoated retriever, och som förlaga har jag fått en massa foton på stiliga Cola av den här snälla bloggaren.


Det här är gammskolans version av Photoshop. Bilden hittade jag någonstans på nätet och snor den helt fräckt bara för att jag tycker den är så rolig.

Till er som tittar in här ibland önskar jag en riktigt fin fortsättning på våren och sommaren!
Vi ses!

lördag, maj 09, 2009

Mammas underbara nässelsoppa - recept


Min mamma har alltid plockat nässlor och kokat soppa varje vår, det är liksom en tradition i vår familj. Idag går jag ut och plockar nässlor och kokar soppa enligt hennes recept, för att ta med till henne imorgon.
Receptet är snirkligt skrivet och jag tycker namnet på soppan är så fint, att den är underbar...för det är just vad den är.






Skölj 2 liter nässlor i flera (3) vatten.
Koka upp 1 liter vatten och 1 tsk salt.
Lägg i nässlorna.
Koka under lock 5 min.
Ta upp nässlorna (spar spadet), kör dem i mixer och slå på så mycket av kokvattnet som mixern klarar.
Lägg i 1 hönsbuljongtärning, 3 msk vetemjöl och 1 msk smör.
Mixa allt medan du räknar till 20.
Häll tillbaka i kastrullen och låt soppan sjuda en stund.
Smaka av vitpeppar och en nypa salt.

Se filmen Diva ikväll!



Jag studsade när jag slängde ett öga på tevetablån för ikväll.

21.05 på svt2 kommer den franska filmen DIVA av regissören Jean-Jacques Beineix.
Jag såg filmen på bio när den kom i början av 80-talet, och jag var tvungen att se om den direkt minns jag.
Jag har ingen aning om jag gillar den idag, men tyckte jag den var alldeles fantastisk. Och inte blir den sämre av att man som jag gillar opera.

Jag minns inte vad sångerskan heter, men stycket hon sjunger heter La wally av Catalani.

torsdag, maj 07, 2009

Gatukonst i 3D

Tänk vad man kan göra med lite pastellkritor...

onsdag, maj 06, 2009

Min första stora förälskelse...uppdaterat

När jag gick i mellanstadiet gick vi i skolan även på lördagar, ack och ve.
Ingen rast, ingen ro.

Sista timmen brukade vi ha "roliga timmen" , då fick vi släpa med oss vinylskivor och rösta fram klassens egen Tio-i-Topp-lista. Röstningen skrevs noggrant upp på svarta tavlan med vit krita.

Så här såg jag ut när det begav sig...


Jag älskade Kyo Sakamoto, den skönsjungande och visslande japanen som dök upp som gubben ur lådan 1963 med låten Sukiyaki. Låten toppade USA-listan, fick topplacering i England och blev en storsäljare även i Sverige.

När alla andra släpade med sig Beatlessinglar med Love Me Do ,Please Please Me, Can't Buy Me Love och Rolling Stones Time Is On My Side, ja, då släpade jag med mig Kyo...varje lördag i ett års tid, jag var en envis j-l.
Och varje lördag blev Kyo och jag nedröstade.

Vid den här tiden så reste min familj och jag på campingresor runt om i Europa, och varje gång jag såg en ung japan av hankön var jag som ett litet plåster.
- Helluuuu...!?


Något napp fick jag aldrig. De var ofta i 20-årsåldern och jag var typ i 9-årsåldern och hur mycket jag än ansträngde mig såg de mig inte. I alla fall upptäckte de inte den lilla kvinnan i mig som brann efter en japan, vem-som-helst...bara han kunde vissla.

Kyo var en av Japans allra största artister och dog i det flygplan som så olyckligt vinklade in över ryskt territorium och störtade, eventuellt sköts ned, på slutet av 1980-talet.

Här är Kyo, vassegoda!



Och den här versionen med den hallonfärgade hatten tillägnar jag Eva H-höjden, som också gillar Kyo...och som dessutom gillar ukelele.



Uppdaterat:

Jag hittade den här översättningen av de första raderna i låten. Åh, så vemodigt...
上を向いて歩こう ue o muite arukō ([jag] vandrar med blicken uppåt)
涙がこぼれないように namida ga kobore nai yō ni (för att inte tårarna skall trilla)
思い出す春の日 omoidasu haru no hi (vårens dagar i minnet)
一人ぼっちの夜 hitoribocchi no yoru (ensam i kväll)

Povel försöker beställa in sukiyaki...

PGW skrev i en kommentar till förra inlägget:

"Waiter waiter I want a sukiayaki!"

... om det är någon som minns Povels låt. Däremot har jag aldrig ätit det. Men jag kan sjunga om det väldigt väldigt länge :-)


Och visst minns jag Povels fantastiskt roliga sukiyakilåt!
Tyvärr finns den bara med stillbild på YouTube, vilket är himla synd, för jag minns hur roligt det var att titta på Povel när han spelar den japanske hovmästarens roll, han med Nagasaki sukiyaki with Hirohito haki...

tisdag, maj 05, 2009

Byte av världar...


Jag har tillbringat några dagar i Sthlm, pga årets adventskalender.
Möte hemma hos författaren Martin Widmark, tillsammans med projektledare och ansvariga från Sveriges Radio.
Jag har träffat alla förr, utom den unga ljudteknikern längst till vänster.

Karin och Martin funderar över manus...


Efter mötet så ska vi äta lunch på Enskede Värdshus, och jag följer med projektledaren Karin på en hundpromenad dit.
Va va va!!!! Rocky tror inte sina ögon...


I Stockholm är rådjuren så blasé, de rör sig knappt även om en lten terrier går igång. Annat är det med rådjuren hemmavid som snärtar iväg som gräshoppor så fort man harklar sig.


Och var bor jag under stadsvistelsen om inte på mitt absoluta favoritställe...hos Eva H-höjden såklart!
Eva bytte lägenhet i höstas, och flyttade från Hornstull till Hammarbyhöjden. Det här var första ggn jag besökte nya lyan, och vilken positiv överraskning.
Jag gillar verkligen det gamla folkhems-tänket. H-höjden är full av bergknallar, träddungar, slingrande gator som anpassar sig efter topografin, lite vildmark och inga P-avgifter. Det grönskar och växer så det knakar.
Kolla här Chris, ser Balzac ut att tänka...


Ser jag ut att trivas, va?


Sicken blick...


Solen går ner och en duva upprepar samma parningsbeteende i grannhusets antenn flera ggr om. Sätter sig nära den tilltänkta, och visar hela stjärten...det kanske är så man ska göra?
Fast den blir hela tiden avvisad, så det kanske inte är någon vidare idé trots allt?


Sen blir det middag med thai-mat och spenatlasagne...Eva och jag äter ihop med Otto och hans supertrevliga kompis Marcus.


Otto ser ut som stigen ur en ottomansk saga...


Jag har alltid önskat mig ett Sukiyaki-set, och den här ggn slog jag till. Jag åkte till Japanska Torget innan jag for från stan, och köpte allt som behövdes.
Håkan och jag går aldrig på krogen där vi bor nu, det går liksom inte, så därför tyckte jag att jag kunde slå till.
Sukiyaki är verkligen något jag kan längta efter ibland.
Nu i helgen tänkte jag inviga kitet och terrorisera er med ännu ett köksinlägg ;)


När jag slog på datorn så landade en koltrast på garagetaket mitt-emot, såg ut att tycka att det var på tiden jag var tillbaka igen. Pälstjejerna ger mig samma typ av blickar.