Fjärde dagen i Kina

Det ser inte skitigt ut, men tro mig - det var det!

Ordentligt trötta började vi leta efter hotell runt stationen i Luoyang mitt i natten. En inkastare släpade med oss till ett som såg ut som ett grekiskt casino (hur nu ett sånt ser ut?) men där fanns det inget enkelrum till Shu, så vi fortsatte runt hörnet på egen hand.

Nästa hotell var verkligen sunkigt. Vi travade med en tjej som skulle visa rummen, och den muggiga korridoren stank urin. Utanför varje rumsdörr stod det en plastpotta med urin och en massa fimpar i. Fräscht.
Rummet såg inte roligare ut det, och på väggarna tävlade möglet med tapeterna om plats. Möglet ledde stort.
Vi tvekade och jag hoppades i mitt stilla sinne att vi skulle fortsätta leta hotell men då sa tjejen, som visade rummet och såg våra miner, att det minsann fanns ett bättre rum en trappa upp.
Hå hå ja ja, en trappa upp fanns det i alla fall inga pottor i korridoren och inget mögel på väggarna. En svag urindoft letade sig upp från första våningen. Vi tog rummet mot bättre vetande.
Gemensam toa och dusch i korridoren. Inga handdukar ingick vilket fick en förklaring när man såg lakanen. Här tvättades det inte i onödan.
Jag gick håglöst ut för att tvätta av mig och borsta tänderna.

Det gemensamma tvättrummet där tandborstningen skulle ske. Tvättmaskinen tror jag bara står där för syns skull.

Det sk tvättrummet var ursnuskigt, och jag ville knappt nudda något, än mindre sätta ifrån mig något. Det var en prestation att göra sina toalettbestyr kan jag tala om.
Jag kikade in i det fruktansvärt skitiga duschutrymmet, blundade och rös, och gick tillbaka till rummet och kollade på de trasiga lakanen.
De hade väl varit vita från början men uppvisade nu alla schatteringar av kulören grå, mörkast längst upp.
Vi släckte och jag låg i mörkret och försökte föreställa mig hur morgonduschen skulle gå till.
Jag ville inte nudda något i duschen därute, inte golvet, inte väggarna...och var skulle jag hänga mina kläder medan jag duschade? Etc etc.

Jag ville helt enkelt inte vara där.

Till slut viskade jag rakt ut i mörkret:

- Kaaaarin, är du vaken?

Det var hon, och på stört bestämde vi oss för att fly fältet. Det var med lättnad jag studsade upp från den sängen!
Vi kilade ut på gatan och runt hörnet till det första hotellet.
Jodå, de hade ett dubbelrum ledigt.
Tillbaka till lopphotellet, ner med grejerna i ryggorna, messade Shu att vi bytte hotell och iväg till hotellet som såg ut som ett grekiskt casino.

Det var underbart att få krypa ner i rena lakan i ett någorlunda rent rum och veta att man utan problem skulle kunna duscha nästa morgon...ja, om man bortser från en sådan baggis att någon tidigare gäst hade klivit rakt genom badkaret (plastfiber antagligen).
Inga problem, tyckte vi, det gick ju att balansera på den halvan som var kvar, vi är inte den som är den - och prisavdrag fick vi också!
Vad mer kan man begära?

Är det inte likt ett grekiskt casino så säg?

På morgonen kom Shu över och blev helt fascinerad över vårt badkar, speciellt i kombination med hotellets pampiga fasad.
- Det är som med människor, en del är tjusiga på utsidan men har "halva badkar" på insidan, filosoferade Shu.

Sen gick vi ut på stan.
Luoyang ligger i provinsen Henan, och är en av Kinas fyra gamla huvudstäder. Genom historiens gång har Kina haft många huvudstäder men det är speciellt fyra som har dominerat.
Till de fyra stora räknas förutom Luoyang... Beijing, Xi'an och Nanjing.
Shu berättade att när man säger Luoyang tänker en kines på pioner, och säger man pioner tänker en kines på Louyang.
Pioner har odlats i Kina i 1500 år och i Louyang hålls en årlig pionfestival varje april dit kineser vallfärdar.
Pionen var kejsarinnan Wu Zeitans favoritblomma, och överallt i Louyang smyckas det med enorma pionknippen gjorda av papper och tyg. För att vara konstgjorda är de väldigt vackra.
Det finns flera stora parkområden där det odlas olika variationer av buskpioner, och pionfestivalen pågår i dem alla. Det här är alla pionälskares Mecca.

Men först ska vi besöka Longmen-grottorna, Drakportens grottor som ligger strax utanför staden längs floden Yi som är en biflod till den mäktiga Gula floden.

På väg till busshållplatsen passerar vi några av de otaliga kineser som fördriver dagarna med att spela kinesiskt schack. De finns var man än kommer i Kina.

Shu berättar att i Kina har man väldigt låg pensionsålder, ca 55 för män och 50 för kvinnor, lite beroende på vilken typ av arbete man haft.
Det är många som inte har någon pension alls, t ex bönder, men de med pension har det rätt bra. De andra stackarna sliter tills de stupar.
Det här förklarar alla schackspelare hur som helst. Jag önskar att vi hade samma pensionsålder i Sverige - det vore nånting! Bara jobba när man hade lust.

 

Sen shoppar vi lite på väg till Longmen-grottorna. Karin köper en jättefin liten kinesisk dräkt till barnbarnet Nando, och jag köper ett vackert penselställ konstfullt snidat i trä.

Vi äter lunch på stället som visades på video i förra inlägget.

Hittar lediga platser på gården där vi får lite svalka samtidigt som vi hugger in på de härliga nudelportionerna.

Läckra nudlar med mycket grönsaker

Ja, nu kanske det kommer i en konstig ordningsföljd för er som är lite klökmagade, men jag bara måste berätta om de små blöjlösa barnen i Kina.

I Kina är det inte hundbajs man måste se upp med, utan små kluttar av bebisbajs.
Nästan alla småbarn har byxor med glipa. Barnen hukar när det tränger på, brallorna åker isär och så är det fritt fram för nr 1 och nr 2.
En sen kväll i Luoyang satt jag och Karin och tittade på en liten flicka som krystade rejält mitt på ett torg och som förtjust inspekterade resultatet. Efter varje korv hoppade hon vigt en bit bort och la en där också...osv. Ett riktigt proffs.


Nä, nu orkar jag inte ända fram till grottorna, fortsättning följer en annan dag...

Kina en bit i taget...

Reskamraten Karin och jag har så mycket digitalt material med oss hem så det är svårt att gallra. För min egen skull känns det kul att lägga ut den här dagboken på bloggen, minnet sviker så snabbt annars.

Den fjärde dagen i Kina var så full av intryck, så jag fortsätter att beta av dagen i små filmer innan jag ger mig på att berätta i ord.

Jag är en person som älskar världsmusik och opera. Om någon kan tala om för mig vad instrumentet som den blinde mannen spelar på heter, skulle jag bli tacksam!
Shu vet det förstås, men det tar ett tag innan jag kan fråga honom.
När jag googlat så ser det ut som en erhu, men den är tvåsträngad.
Hur som helst så tyckte jag att den blinde mannen spelade så vackert. Sån här musik tycker jag verkligen mycket om. Tänk bort allt skräpljud runt omkring och försök lyssna bara på den blinde!



Vad blir det sen om inte en matvideo ;-)

Stenstämplar

När vi kom till Luoyang så passerade vi en man som karvade stenstämplar för hand. Eftersom både Karin och jag hade uttryckt att vi ville ha såna så tyckte Shu att det var ok eftersom mannen gjorde dom för hand och inte med maskin som börjar bli mer och mer vanligt i Kina.

Videoklippet är från när vi hämtar vår beställning, och Shu granskar varenda stämpel som stämpelkarvaren trycker ut - noggrant - och kommer med synpunkter. Shu kan det här, han är kalligraf och konstnär.

Utan en sigillstämpel är inte en kinesisk kalligrafi eller tuschmålning komplett. Ibland står stämpeln för namnet på konstnären eller stämningen han befinner sig i när han/hon målar.

En klassisk sigillstämpel är karvad för hand och är unik. Sigillstämplar görs i sten, trä, ben. Görs den för hand kan den aldrig bli lik en annan med samma tecken. Det är därför sigillstämplar fortfarande används i viktiga affärer där man ska underteckna ett kontrakt t ex. Om man sätter sin sigillstämpel mitt emellan ett kontrakt och dess kopia, så har båda parter ett äkthetsintyg som inte är lätt att förfalska. Så vet jag att det är i Japan, jag kan tänka mig att det är samma i Kina.

Stämpelfärgen ligger mellan orange och röd, vermilion, som utvinns från cinnober.
Den är ofta blandad med olja och pappersfibrer till en klet och ligger ofta i små porslinsbehållare. Det finns olika kvaliteter, allt från billigaste billiga till dyraste dyra.

Yang står för himmel, det ljusa och luftiga.
Yin står för jorden, det mörka och fuktiga. Den fjärde stämpeln från vänster och den längst till höger på första bilden  är yin-stämplar, resten är yang.

Både Karin och jag köpte fina stålverktyg i en hantverksbutik i Xi'an för vi blev så sugna på att karva våra egna stenar. Idiotiskt nog så packade vi ner verktygen i våra kabinväskor bägge två, så dom lyste rött i tullen - tullen i Beijing som helt enkelt konfiskerade dem som potentiella vapen.
Surt, sa räven - men vi har stämplarna med oss hem i alla fall.

Läs mer om kinesisk stämpelkonst här.
Den lilla röda stämpeln på min blogg (i adressfönstret) är en japansk stenstämpel som jag fick när jag var där. Den använder jag sen dess som mitt bomärke, och ett tips när man stämplar är att lägga åtskilliga papper under papperet man ska stämpla. Jag brukar slå upp telefonkatalogen och använda den som underlag.

Tredje dagen i Kina

Tredje dagen skulle vi bese sommarpalatset, men det kände jag att jag kunde stå över, jag var så himla trött och förkyld. En lång sovmorgon hägrade och att komma ifatt tidsmässigt.
Jag ser fram emot Karins bilder därifrån, för vackert var det helt klart - det har jag förstått.

Jag njöt av den lugna morgonen, vandrade iväg till hålet i väggen i hutongen bredvid och köpte frukostbröd. Utan Shu vid min sida fick jag naturligtvis bröd med en sötsliskig fyllning i mitten, men det gick ner det med.

Tog några morgondumplings och ägg på det här haket, det smakade jättebra. Det fattades bara kaffe, så hade det varit fulländat.

Det är alltid lika intressant att vakna i en främmande stad och gå ut på gatorna och se allt liv starta. Det är lukter och ljud - man är mitt i smeten och bara insuper.

Burfåglarna hängs ut i solen...

Jag skrev ju ett helt inlägg om toaletter tidigare - och så här ser en hutongtoalett ut från utsidan.

Sen gick jag tillbaka till det trevliga hotellet, tvättade upp lite underkläder som jag hängde ut på takterassen, passade på att dricka grönt te och läsa Anna Gavalda i solen. Underbart.

Karin och Shu kom tillbaka från sommarpalatset och sen var det dags att ta tåget till Luoyang - utan att ha vare sig sov- eller sittplatser.
Men ICA-kassen med Nora Perhyttans BK hade vi i alla fall.

Det var nu jag fick snudd på panik.
Vi skulle resa 10 timmar och hade bara ståplatser, och ståplatser i Kina går inte att jämföra med ståplatser i Sverige.
Det fanns ingen som helst plats, vi stod som packade sillar - så där som man har upplevt i Tokyos tunnelbana.
Sen skulle det folk fram och tillbaka med bagage,  och man jämkade och flyttade på fossingarna och ryggan och det tog liksom aldrig slut.
Karin är en van globetrotter, men jag kände hur paniken växte. 10 timmar på det här sättet...med redan trötta fötter - jag skulle inte överleva. Jag ville bara lägga mig ner och dö. Svimma. Inte vara med längre.

Shu försvann för att reka, och 40 minuter senare så dök guldbrodern upp igen och hade hittat en restaurangvagn som vi tydligen kunde sitta i.
Vi lämnade ryggorna och  började baxa och tränga oss framåt - fem vagnar -  tills vi nådde restaurangvagnen. Det stod t o m folk på toaletterna, typ fem stycken i varje, med öppen dörr.
Restaurangvagnen var som rena magin - den framstog som Shangri - La.
Vi slog oss ner vid ett bord och sen ockuperade vi platserna och beställde lunch, middag och även te-sittningarna.
Det var sagolikt att få vila rumpan och benen, och för att fördriva tiden så spelade vi tärning.
Karin tog fram de små tärningarna som vi hade fått av bloggvännen Lisette när vi hade Spel- och Dobbelhelg här i Striberg tidigare i år.
Karin kunde reglerna och lärde upp Shu och mig.

- Aha, tre ettor!



Alla var trötta men ändå på gott humör. Vid bordet bredvid satt det fyra karlar och när en av dem drog upp en burk öl så stod det som en fontän ur burken, och bordsgrannen blev helt genomblöt innan han med burken lyckades vända strålen mot fönstret.
Alla bara skrattade, han som blev genomblöt också. Han skrattade nästan mest.

Shu och Karin mitt i natten på perrongen i Luoyang. Äntligen framme!

Toaletter i Kina

Jag hade väl inga större förväntningar på toaletterna i Kina, men det blev ändå en del överraskningar.
För det första finns det aldrig något toalettpapper, det får man hålla med själv.
Hål-i-golvet-toaletter har man ju varit med om förr, men att huka tillsammans med andra kvinnor utan någon mellanvägg - det var något helt nytt.
Den här toan fanns på en rastplats utanför Xi'an.

Egentligen är det ju ingen större skillnad mot våra svenska utedass med flera fjöl på rad.

Ofta är det bås med dörr som gäller, men som kinaresenär bör man vara beredd på den här formen av gemensamma toalettbestyr. 
I början känns det lite avigt, men är det rent och snyggt som på den här toan kommer man över blygheten rätt snabbt.

Kineser är fena på att sitta på huk. Överallt på gator och torg ser man kineser som slår sig ner i den här ställningen - inte för att göra sina naturbehov utan för att prata i mobilen, vila lite, umgås, röka en cigarett, vänta på bussen.
De sitter på huk helt utan ansträngning och jag avundas dem denna ställning som de har övat in sedan koltåldern. Det ser väldigt vilsamt ut, och är det säkert också.
Själv stog jag halvhukande på den här typen av toaletter eftersom jag visste att jag aldrig skulle klara att ta mig upp igen utan att ta tag i något om jag satt på kina-vis. Att ta tag i något på en sån här toalett lockar inte särskilt, så jag höll mig till halvhukandet.

Saker som är nästan ett måste att ha med sig i Kina:
1. Pappersnäsdukar. Lätta att ha med sig i fickan och bra som toapapper.
2. Babyvåtservetter när man ska göra nr 2.
3. Apotekets bakteriedödande handgel. Saknas på bilden, men är också skönt att ha med sig.

Har man dom här sakerna klarar man sig bra.
En enda gång hamnade jag på en mardrömstoalett, och det var konstigt nog på en stor och modern järnvägsstation i staden Luoyang.
Hade jag inte varit så fruktansvärt nödig hade jag vänt på fläcken, men utsikten att kissa på mig på ett överfullt tåg kan tvinga en människa till mycket.
Här fanns det bås men inga dörrar. Fullt med kvinnor trängde sig ut och in ur båsen och i varje hål-i-golvet-toa låg det stora högar av nr 2 i olika färgnyanser. Kinesiskorna verkade inte bry sig särkilt, utan skyndade sig att göra sitt och promenera välklädda därifrån.
Vad vet jag - kanske vattenspolningen var ur funktion den dagen, men avsaknaden av dörrar i båsen kändes konstigt på en så stor station.

Andra dagen i Kina - himmelska nudlar och fotblåsor

Shu och Karin är hur pigga som helst och tycker att kl 8 på morgonen är en lämplig tid att sammanstråla och åka till kinesiska muren, som är dagens utflykt.
Det tycker inte jag.

Kl 10 (gudskelov) träffas vi och Shu tar med oss till ett hål i väggen där de säljer friterat bröd av vete.
Eftersom vi är med Shu får vi goda salta brödbullar, och vi köper även med oss lite som matsäck att ha på muren om magarna skulle börja knorra.

Att köpa bröd om man inte kan kinesiska är ett vågspel, eftersom det överallt även finns väldigt söta saker som ser precis ut som de salta.

Vid 11-tiden anländer vi till Norra Stationen.
Det visar sig att tåget som ska gå till Badaling alldeles strax, redan är fullsatt. Man måste ha sittplatsbiljetter för att komma med så det köper vi till nästa tåg som går vid 13-tiden.
Vilket bra system, tänker jag. Då är man garanterad en sittplats och slipper stå. Så välordnat minsann.

Runt stationsområdet byggs det. Höghusen som ser ut som sockertoppsbergen i södra Kina tycker jag är lite fräcka.
Vi har två timmar att slå ihjäl och på andra sidan motorvägen sticker det upp gamla trivsamma tegelhustak.
Som ankungar vaggar vi efter Shu som agerar ankmamma och tar oss rakt genom trafikkaoset över till andra sidan.
De trevliga hustaken visar sig höra till ännu ett hutongområde som ska rivas. De flesta invånare har redan flyttat och bara några enstaka bor kvar ett tag till.

I bakgrunden sticker de moderna husen upp som en jungfrulig landskapshorisont.

Vi vandrar runt lite och stannar framför en stor inplastad skylt som visar en massa hundraser.
Shu pekar och översätter åt oss att hundar över 35 cm i mankhöjd är förbjudet att ha i de här kvarteren. Bilderna visar några lämpliga raser som regeln passar in på.

Plötsligt dyker det upp en liten fyrbent krabat som blir lite uppbragd, minst sagt,  av all plötslig uppmärksamhet.



Mitt bland rivningstomterna står vi plötsligt utanför en restaurang, ett genuint nudelhak.
Jag älskar syltor, så jag föreslår att vi går in och tar en öl.
Sagt och gjort, vi går in och det är då Shu upptäcker att det är ett nudelställe där det tillverkas färska nudlar för hand.
Överallt sitter det folk och slurpar från djupa tallrikar som är bräddfyllda med ångande nudlar.

Vi bestämmer oss för att äta lunch, och Shu frågar om jag inte vill titta in i köket och se på nudeltillverkning.

OM jag vill!

Shu lotsar mig genom prång och små skrubbar tills vi kommer ut i en tillbyggnad på baksidan.
Det är trångt och varmt som i en bastu och precis när jag dyker upp sinar nudelbeställningarna.
Nudelmästaren gör generöst en omgång nudlar bara för att jag ska få filma men sen kommer det plötsligt in kunder och beställningarna börjar hagla igen.
Jag tror att jag står i vägen för en kock, men han skuffar bara fram mig till en bättre position, närmare nudelmästaren. Det är då kameran vänds mot taket och nästan tappas i kokvattnet.
Alla är så snälla och vill så väl.

Varje gång nudelmästaren viker degen så dubblerar han antalet nudeltrådar och gör dem samtidigt tunnare. Viker han 6 gånger blir det alltså 64 långa nudlar som han sedan slänger i det kokande vattnet.
Viker han en sjunde gång blir antalet 128, och nudlarna blir tunnare och tunnare.

Nudelhaket drivs av folk som har flyttat in från norra Kina där vetenudlar är en specialitet.

Behöver jag säga att jag aldrig har ätit godare nudlar?

Klicka på bilden!

Mätta och belåtna tar vi tåget till Badaling och börjar äntra den kinesiska muren. Bilden ovan är en panoramabild som alltså är hopsatt av flera stycken bilder som jag har tagit. Klicka för att se den större!

Ja, hur väljer man ut några bilder av alla de hundratals som man har av det här fantastiska byggnadsverket?
Det får bli en bild på Shu och muren i vackert kvällsljus...

...och den här för att visa hur ruskigt brant det var på sina ställen.
Skorna jag köpte innan jag for, och som verkade så bekväma att gå i, började kännas som rena tortyrinstrumenten.
Jag började få rejält skoskav på vänstra lilltån som ibland kändes som om den helt sonika skulle ramla av.
Långa stunder var det så hänförande vackert uppe på muren så jag glömde bort tån som tur var.

På bussen tillbaka till Beijing började jag hallucinera om all fotmassage jag hade sett i kvarteren vi bodde. Tänk vad det skulle vara skönt!

Pilen visar den outslitliga ICA-kassen med Nora Pershyttan BK

När vi kom tillbaka till gamla stan igen så gick vi till ett biljettkontor för att boka tågbiljetter till Luoyang dit vi skulle resa dagen därpå.
Luoyang ligger i provinsen Henan, en tågresa på ca 10 timmar. Shu hade planerat att vi skulle ta sovvagn och åka på natten men det visade sig att alla sovvagnsbiljetterna var slutsålda.
Jaha, sittplatser då?
Nähä, de var också slut.
Shu sa att det skulle ordna sig bara vi kom på tåget, så vi slog till och köpte tre ståplatsbiljetter till dagen därpå.
Det där med tåg som bara hade sittplatser var tydligen en utopi.

Sent på kvällen blev det Pekinganka, men jag var så trött så jag hade kunnat stoppa i mig vad som helst - då fattar ni!!!

Sen skulle vi gå och lägga oss, men jag ville prompt ut och titta efter fotmassage. Det hägrade verkligen.

Shu hade sett ett ställe som han tyckte såg tillförlitligt ut, för som han sa så fanns det en hel del charlataner i branschen. 

Shu är verkligen en guldkille. Mitt i natten tog han med mig in i en gränd där det lyste från en öppen dörr. Utanför i gränden satt det några biffiga typer på små pallar och rökte och småpratade medan de väntade på kunder. 

Shu förhörde sig noga och så bestämdes det att jag skulle ta ett massagepaket för nacke, axlar, rygg och fötter.

Allt detta underbara skulle gå på 50 kr för 70 minuter.

Hulk med starka och väldigt snälla händer

Först fick jag sitta med fossingarna i ett kar med hett vatten, med tillsatser av kinesiska mediciner som gjorde att vattnet blev som gul gelé.
Så fick jag sitta medan den vänlige hulken började massera nacke, axlar, rygg och armar. Herredumilde så skönt det var!!!
Vilka nypor den mannen hade! Det kändes som rena drömmen att han skulle hålla på så i hela 70 minuter. Vore jag stenrik skulle jag ha anställt honom på fläcken.

När armarna kändes som de levde ett eget liv, lätta som fjädrar, var det dags för mina stackars fötter.

När jag satte på mig skorna igen kändes det som om jag hade fått sprillans nya fötter. Jag svävade ut i gränden och så bra slutade den andra dagen i Beijing.

En jetlaggad första dag i Beijing

Terminal 3

Det allra första intrycket av Kina är Terminal 3 på den gigantiska flygplatsen utanför Beijing, Beijing Capital.
Det är nog den snyggaste flygplatsterminal jag har sett, som en stor drake ligger den där och lurar i soldiset och ger inget intryck av att vara världens näst största flygplatsbyggnad (över en miljon kvadratmeter). Fjällen på taken är ljusinsläpp och inuti får jag nästan en sakral känsla - det är så väldigt vackert.

Hela härligheten är ritat av en brittisk arkitekt, Norman Foster, och blev klart 2008.
Kl 7 på morgonen lokal tid kommer vi till Beijing, och Shu möter oss i ankomsthallen.
Det blir ett kärt återseende. Shu brukar kalla Karin och mig för sina svenska systrar, vilket automatiskt gör honom till vår kinesiske bror :-)
Shu har bokat hotell åt oss i gamla stan, Qianmen, vilket visar sig vara fantastiskt trevliga hutongkvarter. Hutongerna i Beijing rivs allteftersom för att ge plats åt det moderna Beijing.
Kineserna gör samma misstag som vi gjorde i Sverige under 60- och 70-talen, då vi rev hela stadskärnor för att ge plats åt Epa- och Domusvaruhus.

Qianmen Dazhalan West Street

Hotellet vi bodde på kan vi verkligen rekommendera. Det heter Wanch Hotel (fax: 010-63151088) och vi betalade ca 240 kr för ett dubbelrum med tv, dusch och toa på rummet.
När vi checkade in frågade flickan i receptionen hur många hallos Shu hade med sig.  Kineserna kallar oss västerlänningar för hallos vilket snart fick sin förklaring när varannan kines på gatan passade på att öva det enda ord de oftast kunde på engelska; hello...fast de uttalar det hallo!

En snabb dusch på rummet sen var det pang på rödbetan, dvs Beijing.
Shu visade oss runt i kvarteren och vi åt dumplings som de fingerfärdiga kvinnorna i det förra inlägget flinkt vek ihop. Jättegoda med en fyllning av fläskfärs och kinesisk gräslök.

Penselmakare Lei He Ping i sin butik

Karin och jag drogs som magneter till en penselbutik där en mycket yrkesstolt penselmakare Lei He Ping förevisade sina egentillverkade penslar i alla de storlekar och hårtyper.
Till denna butik återvände vi på hemresan och handlade. Jag handlade t ex den här penseln med hår av.....ja, kan ni gissa? Någon? Som en ledtråd kan jag berätta att i höstas hade jag haft material nog för att tota ihop en alldeles egen pensel om jag hade gått in för det!

Vad är penseln gjord av för hår?

Eftersom det egentligen var mitt i natten enligt kroppens inre klocka hade jag egentligen velat sova några timmar, men det var bara att hänga på till Himmelstemplet.
Den stora parken som omgav templen kryllade av medelålders människor som svängde sina lurviga. En del dansade i grupp, en del i par och en del ensamma, men alla hade lika kul verkade det som.



Jag blev glad bara av att se på, och efter att ha varit i Beijing bara några timmar så kunde jag konstatera att kineser verkar vara ett lättsamt folk att få kontakt med. Vi fick många leenden när blickar möttes, och log jag mot någon fick jag genast ett stort leende tillbaka av gammal som ung.
Karin och jag var något av turistattraktioner i oss själva, det var många kineser som vill bli fotograferade tillsammans med en hallo.

Här sitter en fotograf och framkallar sin analoga film i ett litet mobilt labb. Det kändes skönt att ha digitalkamera själv, puhu!

Shu

I parken fanns möjligheter att välja kejserlig stass för några yuan, för att sedan bli plåtad. Karin kunde inte stå emot, trots värmen, och blev klädd i siden och guld (nåja, det såg ut som guld i alla fall)...

...och blev så här tjusig med mandarinhatt och allt. Den lite sammanbitna minen får nog tillskrivas temperaturen inne i dräkten.

Efter Himmelstemplet åkte vi buss till Den Förbjudna Staden. Vi passerade ett stort område där det byggs hus i gammal stil men man önskar att de rustade upp de gamla kvarteren och lät folk bo kvar istället. Det här blir snyggt - men dött.

Den förbjudna staden var som jag hade föreställt mig, fast ännu större. Det är verkligen ett jättelikt område med en massa palats, hus och gårdar.
Det är fascinerande att tänka sig att under 500 år fick ingen vanlig människa träda in i den kejserliga staden.
Den siste kejsaren Puyi lämnade sin tron år 1912 vilket blev slutet för staden som kejsarpalats.
Åh vad jag skulle vilja se om Bertoluccis storfilm från -87, som just handlade om den sista kejsaren.

Karin plåtar

Barn med "stjärtglipor" i byxorna åker kana

Man började bygga den förbjudna staden 1406. Det tog 14 år och krävdes 200 000 arbetare innan allt stod klart. Jorden som blev över efter att man hade grävt vallgravar las på hög utanför den norra delen och blev till en stor kulle som kallas Jingshan.
Dit älgade vi naturligtvis upp och skådade staden från ovan.

Shu och Karin

Vi kom sent tillbaka till hotellet och tog godnatt av Shu. Efter att ha svettats i fel slags kläder hela dagen var jag sugen på en öl och vi smet ut i hutongerna och hittade en trevlig liten uteservering, vilket inte är så vanligt i Kina.
Det var himmelskt att få en kall öl och några nygrillade spett att snaska på medan vi insöp gatulivet och fattade att vi faktiskt var där - på riktigt.

Självutlösare och ärtpåse

Beijing: Första dagen

Jag är fortfarande så såsig i huvudet så jag klarar inte av att skriva något vettigt, så jag väntar till morfindimmorna lättar.
Istället har jag klippt ihop två små videosnuttar från första dagen. De talar liksom för sig själva.
Den första filmade jag hälften genom ett skyltfönster, resten inifrån restaurangen i Qianmen, gamla stan i Beijing.
Kvinnorna som gjorde dumplings hade en sån suverän teknik, både på kavlandet och på själva vikningen. Ett rejält handtryck - det är det som gäller om man ska vika många.



Sent på kvällen passerade vi en av nattmarknaderna. Mycket är väl för turisterna skulle jag tro, alla insekter och skorpioner...