Le Moulin du Verger

 

Ungefär vid samma tid som min Japanresa besökte jag ett franskt pappersbruk i Angoulême. 

Angoulême har varit ett centra för papperstillverkning ända sedan 1300-talet, mycket beroende på att staden har ett jämt flöde av kallt vatten vilket är nödvändigt för papperframställning.

Floden Touvre som flyter förbi Angoulême har nämligen underjordiska källor vilket gör det här till en idealisk plats för pappersframställning.

Jag googlade idag och fann att papperskvarnen jag besökte, Le Moulin du Verger, glädjande nog fortfarande är i drift och dessutom har en mycket fin hemsida. Även om ni inte förstår franska så rekommenderar jag att ni klickar runt en stund.

Moulin betyder kvarn på svenska och den här papperskvarnen har anor ända sedan 1539.

Det är kul att se att den drivs av samma entusiast som när jag var där, Monsieur Jacques Brejoux.

Det är något väldigt trevligt med entusiaster.

Det fina visitkortet

 

Här guskar Jacques Brejoux fram ett papper som innehåller växter från trakten.

 

Visst känner man sig lite förflyttad till medeltiden när man tittar på den här bilden av hans unga medhjälpare? Det är lika vått, murrigt och fuktigt som i det japanska pappersbruket i de tidigare inläggen. 

Ljuset silar dovt ner och det blänker av väta och fukt.

Enorma kar med lump-pappersmassa.

 

 Se så fint papper det blir med alla örter.

 Efter att papperet har pressats mellan filtar hängs det i rader på en speciell torkvind.

Jacques Brejoux synar ett av sina pappersark och berättar generöst om tillverkningen och verksamheten.
Kvarnen gör verkligt fina papper, och jag köpte på mig buntar av olika sorter som jag snålar med än i dag.
Det är en underbar känsla varje gång jag tar fram ett ark, t ex det med olika sorters grässtrån, lägger på ritbordet och skriver till en vän.
När jag bloggar det här är det helt fel belysning, men jag ska fotografera några olika slags papper  och lägga ut senare.

Japansk papperstillverkning - del 2

Kozo-bark och roten av en tororo-aoi

Det känns lite pirrigt att försöka leva upp till förväntningarna efter förra inlägget, jag har ju bara nosat på det här som sagt.

I alla fall så fotograferade jag några saker som jag tog med mig hem från Shikoku.
Till vänster ser ni en knippa innerbark från kozo, och till höger den fantastiska roten från tororo-aoi som är en slags hibiskus (Hibiscus Manihot L.).
Ur roten utvinner man alltså neri som är en slags klibbig växtsaft som man blandar i pappersmassan. Den gör att fibrerna flyter självständigt och inte sjunker till botten och att papperen kan staplas blöta på varandra när de är färdiga, inga mellanlägg behövs.

Det är rötterna från förstaårsväxten av tororo-aoi (säger man så?) som används.  Rötterna läggs i blöt ett dygn för att sedan stötas. Alltihop placeras i en bomullssäck som sedan får droppa av för att utvinna neri, jag tror det är en sån säck som syns till vänster om den rara pappersarbeterskan.

Om jag minns rätt så heter ramen keta som syns på bilden. I den ligger en löstagbar bambumatta som kallas för su.  Man doppar hela rasket i pappersmassan och skakar ramen fram och tillbaka i invecklade turer så att fibrerna hamnar i rätt riktning och jämt fördelade över hela ramen.
Det krävs stor hantverksskicklighet och är en fröjd att se.
Tyvärr är antagligen jobbet lågavlönat och det kan inte vara roligt att stå med armarna i iskallt vatten dagen lång. Snörena ni ser som är bundna vid ketan sitter fast i bambuspön i taket och gör att tyngden avlastas. Alltid något.



Här guskas det.

Skiss av pappersarbeterskan här ovanför, tecknad med bambusticka och tusch

Pappersbruket jag besökte hade bara några stycken anställda, kanske fyra. Här lyfts ketan upp ur badet med pappersmassan...

handtagen fälls upp och den löstagbara bambumattan, su, lyfts över huvudet...

för att sedan placeras på högen av blöta pappersark. Kvinnan drar sedan av bambumattan igen, och det nygjorda arket toppar högen, är ni med?
Det är i det här stadiet som vi i väst skulle komma inspringande med trehundra stora filtark för att lägga mellan varje pappersark.

Sen kånkar man över hela bingen med blöta ark till nästa "station", dvs torken.
Hela högen med hundratals blöta ark placeras på en lutande träskiva och så river man av ark efter ark och placerar på en roterande trekantig värmehäll av järn.


Här är jag igen med tungan rätt i mun men vad hjälper det?
Hur jag än bar mig åt så fick jag fibertussar i händerna istället för pappersark men tydligen lyckades jag nån gång verkar det som att döma av fotot.

Ett sant proffs i arbete.

Här nedan ser ni hela konstruktionen med bambuspön i taket som fjädrar upp tyngden medan pappersarbeterskan jobbar med ramen i pappersbadet.

 

Lägger till några bonusbilder. Såna här små knattar med skoluniformer mötte jag överallt i Japan. 

Jag kan ge mig den på att den här killen hade en egen snickarboa, eller vad tror ni!?

På kvällarna kunde jag krypa ner så här fint och drömma om alla överväldigande intryck.

Japansk papperstillverkning - washi

Skiss av pappersarbetare, Shikoku

När jag var några och tjugo hamnade jag på ön Shikoku, den minsta av Japans fyra huvudöar. Jag tror man kan jämföra Shikoku med Västergötland, ett landskap som har stått lite stilla och som turisterna antingen rundar eller swischar förbi utan att ta någon större notis.
De veta icke vad de går miste om.

Hur som helst så tog jag ett stort banklån för att ha råd att följa med mina två vänner, Koji och Leif, på en fem veckors lång resa runt hela Japan.
Jag är ingen expert på papperstillverkning, så ta det jag skriver med en nypa salt. Jag nosade bara i utkanten av en värld som verkar oändlig.

Sedan gammalt har Shikoku varit hemvist för små pappersbruk. För att göra handgjort papper krävs ett ständigt flöde av rent vatten, och det finns det gott om på Shikoku.

Eftersom jag reste med bl a en japansk konstnär fick jag uppleva allt som jag hade drömt om.
Koji hjälpte mig så att jag t ex fick vistas några dagar hos familjen Ikeda som drev ett litet familjeföretag uppe bland bergen i närheten av samhället Takaoka på ön Shikoku.
Pappersbruken är traditionellt småskaliga i Japan, men tyvärr dör de undan ett efter ett medan de stora pappersfabrikerna tar över.

På bilder ovan så står paret Ikeda vid sin lilla innerträdgård. Till vänster står en liten mullbärsbuske av en sort som man brukar för tillverkning av papper.

Papperet började tillverkas av kineserna och kom till Japan på 600-talet, och först 600 år senare fattade vi västerlänningar poängen och hängde på. Än i dag blir man mållös över skillnaderna hur man gör papper i öst och väst. Vi är fortfarande så otroligt bonniga när det kommer till teknik och snits.

Råmaterialet är alltså mullbärsplantan vars bark man tar vara på. Det är den innersta vita barken som man bereder pappersfibrerna av, och detta papper har en fantastiskt tålighet jämfört med det västerländska.

Man kan vika ett japanskt papper nästan hur många gånger som helst utan att det går sönder, och när det brann förr i världen så hivade man helt sonika ner hela biblioteket i brunnen. Efteråt var det bara att fiska upp och torka - det blev som nytt igen.

Man nyttjar tre olika slags plantor,  ganpi som inte kan odlas utan växer vilt. 

På bilden ovan så visar Herr Ikeda hur ganpin växer på bergsluttningarna runt pappersbruket. 

Kozo är den vanligaste plantan inom papperstillverkningen, och den odlas stort.

Sen har vi mitsumata-plantan och den syns till vänster i bilden som visar paret Ikedas innerträdgård, plantan med de ljusgula blommorna.

Det som skiljer det österländska sättet från vårt, det är i mitt tycke det fantastiska limmet som man blandar i pappersmassan i Japan. 

I väst så lägger man varje ark mellan filtar, och sedan ska hela härligheten in i en press. Det är oerhört omständligt och fodrar mycket material och doningar.

I Asien så blandar man ett slags lim, neri,  som man utvinner från en rot, tororo-aoi, i pappersmassan.

Detta gör att man kan lägga nygjorda blöta fjärilstunna pappersark på varandra utan att de klibbar ihop. 

Bilden nedan föreställer mig när jag försöker torka de här fjärilstunna papperen på en trekantig uppvärmd järnhäll. Det var inga problem vad jag minns med att borsta ut arken, men att få tag i ett och dra loss det från den blöta högen som syns i bakgrunden - det ni!!!

Jag tog så försiktigt som jag bara kunde men fick bara en blöt fibertuss i näven varje gång, så de papper jag hade torkat kändes igen genom att det fattades en bit på varje ark.

En stor bit.

Snabbskiss av en kvinna som torkar pappersark, Shikoku

Fortsättning följer...

Jag gör ett första försök med sumi-e...

När jag hade jobbat klart igår så letade jag efter en sak i mina arkivlådor, och upptäckte till min glädje att jag hade kvar ett japanskt handgjort papper ( det heter washi på japanska ) från min resa dit för så många år sedan sedan.
Jag hade förmånen att få jobba några dagar på ett litet pappersbruk på ön Shikoku, och vara med om hela pappersprocessen så just det här papperet har jag varit delaktig i (mest genom att ha sönder det, men det är en annan historia som jag ska berätta om sen ).

Så fort jag får tid ska jag scanna in en del av de diabilder som jag tog, och lägga ut här på bloggen.
Det var en otroligt intressant och häftig upplevelse att förstå hur man gör handgjort papper, tusch (sumi), penslar, speciellt som jag har det som yrke att hela dagarna hantera just papper, tusch och penslar.
Innan resan till Japan visste jag faktiskt inte vilka material eller materiel jag jobbade med.

När jag hittade papperet igår så rev jag av en bit och letade fram en tuschstång (som heter sumi på japanska ) som jag en gång köpte från tuschfabriken som jag besökte i Japan,  och så rev jag lite på min kinesiska rivsten (som jag kommer att skriva mer om i ett annat inlägg).

Jag har en sån respekt för tuschmålare, så jag har inte ens provat förrän igår kväll då jag fick ett rejält ryck. Det bidde en slags häger/strandpipare och jag känner mig nöjd och förtjust även om pippin blev baktung och skulle hamna i plurret med ryggen först om det hade varit verklighet.

Den stora röda stenstämpeln till höger har jag fått från vännen Shu, och den ljudar mitt namn. Den lilla fick jag av mina japanska vänner (tecknet betyder fårkvinnan ) och den har jag haft som bomärke under alla år.

Obloggat...

Jag ska inte tjata mer om hur mycket jobb jag har, jag vänder på det - gissa hur mycket obloggat jag har som skaver och pockar på uppmärksamhet!?

På min blogglista står tuschtillverkning i Japan, papperstillverkning och penseldito i samma land (allt från en studieresa för länge sedan), beskrivning av två stationsbloggar och lite av varje som intresserar mig.
Innan jag kan sätta igång med allt det måste jag bara blogga om två skojiga och givande besök av bloggvänner här på stationen.

Jag börjar bakifrån, med det senaste besöket i januari.

Vi var ett gäng bloggare som i nådens år 2009 slog oss samman och gick en stengodskurs hos min granne och vän här i byn, keramikern Bi.
Nu tyckte vi det var dags att träffas igen.
Som förevändning så drog vi till med temat "spel och dobbel", nåt måste man ju skylla på, och Lisette som är en riktig räv på spansk domino skulle lära ut detta ädla spel.
Karin skulle stå för brädspelets mysterier och vi andra, Kesu, Mian och jag skulle se och lära.
Sen skulle vi drabba samman runt spelen...

Första kvällen bjöd jag och Håkan på dim sum och vi bara pratade...

Andra kvällen lagade gästerna mat (snacka om teamwork!), och vi bara pratade och pratade...

Sen blev det söndag och det var plötsligt dags att bryta upp, DÅ först kom vi igång med dominospelet. 

En timme innan bussen gick så satte vi igång, och hade Lisette haft mer tid på sig så hade hon gjort spelrävar av oss allihop som den utmärkta pedagog hon är.

I augusti fick vi besök av Petra och Aileén. Aileén är en grekisk hittehund som är väldigt lik Poppy, fast med mer päls - och andra stämband.

 

- Va, ser jag i syne, undrar Poppan?

 

Petra föll för stationshundarna, och jag föll som en fura för Aileén - vilken hund!!! Snygg, smart och med integritet och dessutom utrustad med en sanslös pipa.

 

Här tiggs det i stationsköket kan jag tala om, om ni inte redan märker det...

 

Den här helgen föddes den legendariska Svenska Voffsårkestern på riktigt. Petra skapade snabbt en Facebooksida för fansen  och så var vi igång...

Innan de åkte hem till Tyresö igen så inspekterade Aileén turnébilen...

Cabin Fever

Den här helgen jobbar jag som vanligt, men tar en paus då och då och försöker förstå mig på iMovie i min nya dator.
Jag döpte filmsnutten till cabin fever efter att ha läst ett mail jag fick tidigare idag från min vän Annie som bor i Texas.
Jag hade skrivit och berättat om snökaoset här i Sverige, och att Bi och jag ställde in vår morgonpromenad igår pga av all snö och blåst.
Då svarade Annie så här:

No walk with Bi? Oh, it must feel strange to everybody, especially our sweet fur girls. They must feel restless with Cabin Fever as we call it.

Here is Middle Texas (what they call Central West Texas) we get only a few inches of snow, sometimes.  We can get ice storms, but not often. So when we get them, our towns are not equipped to deal with them because the homes are so far apart and there are  so many miles of iced roads. Schools closed 4 days last week and one day this week from the ice. We have been going down to 11 Celsius. 

Kinesisk flöjtvirtuos

Usel bildkvalité m e n  vilken musik!!!

Grattis gunnar i vaplan!

1:a pris till gunnar i vaplan

Jag bad er att associera och gissa vem jag tyckte att jag påminde om i självporträttet i föregående post.
Det är ju oerhört personligt vad man läser in i en bild, men jag slogs själv av hur lik kungen jag såg ut i teckning nr 2. Samma leende, samma blick - vad man nu kan dra för slutsatser av det...

Och vem gissade först på kungen?
Jo, det var gunnar i vaplan som skrev:

Våran Kung, de e vad jag tycker och tror.

Ja, sen rådde det lite delade meningar om vem jag liknade.
De allra flesta tyckte som Gunnar, att jag var lik knugen på det ena eller andra sättet, men andra tyckte att jag liknade:
-Prinsessan på ärten
-Prins Groda
-Glader (Walt Disney)
-Sune Mangs
-Fionas pappa i Shrek
-Gösta Knutsson (pappa till Pelle Svanslös)
-Fiona i Shrek
-Prinsessan Christina, fru Magnusson (där var jag tvungen att bildgoogla)
-Lisettes moster som hette Margit
-Elton John föreslår en läsare som mejlar, och tillägger att han räds att inte vara välkommen på stationen efter den röstningen.
- Claes Malmberg, föreslår bloggmadamen från landet Halland entusiastiskt via sin mobil från väntrummet innan hon ska in och röntgas.

Tack, tack för alla förslag och för alla fniss jag har fått idag!
Gunnar i vaplan vinner en originalillustration utförd av den konungaliknande blogginehaverskan.
Jag föreslår den här bilden som är gjord till Råd & Rön, men vill du Gunnar ha en annan bild är det bara att hojta till.
Du kan hur som helst höra av dig till mig om din adress via kontaktformuläret som finns längst upp alldeles under headern.

Pälstjejerna regisserade av Håkan...

...och jag roar mig med att teckna av mig själv i Photo Booth, ett program anslutet till Macs webbkamera.

Först blir det så här, med de nya glasögonen,...

...sen blir det så här och vem liknar jag då?
Jag tycker likheten är slående, det är inte till min fördel om jag säger så, så jag är nyfiken om det är någon mer än jag som ser samma sak.
Först "rätta" svar vinner en originalillustration ur någon av alla arkivlådorna här på stationen.

Att längta...

Att öppna dörren en sommarmorgon i juni och titta rakt ner i några funkiablad som bär morgonens daggdroppar som små kvicksilverkulor i bladvecken - det kan jag längta efter så här års.
SMHI spår ytterligare 15 cm snö de närmaste dagarna, och det känns osannolikt att funkian och de andra växterna ruvar där nere i den frusna jorden någonstans.

Vi har fått fiber draget till huset vilket inte har varit helt problemfritt. Telia känns lika upplyftande att ha att göra med som en gammal Sovjetstat.
Enligt Telia skulle vi haft fiber inkopplat första december i fjol, men det har dragit ut på tiden och först nu funkar alltihop.

Och inte hinner jag runt hos alla bloggvännerna, jag hinner egentligen inte särskilt mycket alls om jag ska vara ärlig.

Men jag hinner längta, och det tror jag inte att jag är ensam om...

Glömsk matte

Tack för grattismejlet Petra och byrackorna, hälsar Poppy Love!
Utan er hade jag inte fått fira...matte hade glömt bort min dag, hon bara jobbar och är hur tråkig som helst.

Lägesrapport från både en station och från en E-bror

Vi på stationen mår bra efter alla helger, trots att vi känner oss smått insnöade.
Just nu har jag så mycket jobb så jag måste prioritera arbetet framför bloggandet.
Eftersom jag tror på tvåvägskommunikation så känns det risigt att bara blogga själv om jag inte hinner runt till bloggvännerna så bloggandet får anstå en tid.

Jag måste bara berätta att Ebro och Peo också mår bra. Tänk att det bara är ett år sedan Peo kom hit och hämtade Ebro, Gaias bror som behövde omplaceras från sitt hem i Stockholm.

Så här skriver Peo, Ebros nya husse sedan ett år tillbaka, i ett mejl i dag:

Hej alla på Stationen!
Den 7 januari var det ett år sedan jag var och hälsade på hos er. Tänk vad tiden går fort!
Allt funkar jätte-,  jättebra med Ebro.
Sänder några suddiga bilder på Ebro, mig och hästen!
Man ser i alla fall hur Ebro tycker det är roligt att springa med, han har verkligen bra ork.
Hoppas bilderna blir bättre nästa gång!

Kan det bli bättre bilder än så här undrar jag?
En lycklig lösspringande hund som följer sin husse och sin hästkompis Toppen i ett fantastiskt landskap...ahhh, jag blir alldeles varm inombords. Tänk att det blev så bra.

På kvällen dim summar jag och gör Har Gow, räkdumplings. Stärkelsedegen är så otroligt rolig att jobba med, känns som man skulle kunna göra vad som helst, så formbar är den.
Jag testar att göra ett podencohuvud av en liten snutt som blir över, och kolla - det gick!