Krigarna utanför Xi'an

Våren 1974 skulle några bönder gräva en ny brunn på grund av svår torka i Shaanxiprovinsen.  De hittade ingen vattenåder den dagen, däremot en massa keramikkärvor och några lerhuvuden i naturlig storlek. Terracotta-armén var funnen!

Intill fyndplatsen finns idag ett litet modernt radhusområde. Enligt Shu är det hus som erbjöds bönderna som bodde och brukade jorden där det nu är museum. Husen ser väldigt komfortabla ut, och även här sitter det män och spelar kinesiskt schack.

Häst

Eftersom jag är född i hästens år, enligt det kinesiska räknesättet, så känner jag igen tecknet för häst när jag ser det.


Det är en märklig känsla att komma in i den stora hangaren och se terracottakrigarna stå där på rader, alla med personliga drag och frisyrer. Det är ryttare och fotfolk, vagnar och kärror.
Det är som om tiden nere i gångarna har stannat som genom ett trollslag och krigarna blivit fastfrusna i sin rörelse framåt.

Hästarna har stelnat i sina positioner och allt känns overkligt och det är som man  tittar ner i en parallellvärld.

Om man visste det magiska ordet, eller den rätta knäppningen med fingrarna, så känns det som man skulle kunna lösa förtrollningen, hela armén skulle vakna upp, ruska av sig 2 000 år gammalt damm och börja röra sig mot porten längst fram.

Jag hade skrivit ett inlägg med historisk bakgrund och information. Det gick upp i rök när Blogger hade sitt strul förra veckan, och jag känner att det är övermäktigt att försöka skriva om det, jag har inte tiden som krävs. 

Nu väljer jag att lägga ut bilder istället.

Krigarna var en gång i tiden målade i starka färger, liksom antikens marmorstatyer.

Den hangarliknande byggnad man kommer in i är fantastiskt fint utformad. Ljuset silar stillsamt ner på alla krigarna från ett bågformat tak och ger ett mjukt och vackert intryck utan hårda skuggor.

Spjuten och lansarna  har ruttnat bort för länge sedan, nävarna är tomma men kvar är krigarna med sina vackra hästar.

Det är långt ifrån alla krigare som har grävts fram. Stora delar är fortfarande outgrävda.

Arkeologer jobbar i en del av hangaren med att foga ihop krigare. De står snällt på kö med nummerlapp i lernäven och väntar på sin tur.

Shu berättar att arkeologerna tar fingeravtryck på lerbitarna för att kunna foga ihop bitar som har samma upphovsman, det måste ju ha varit ett stort antal keramiker och skulptörer på plats på den tiden det begav sig.

  

Arkeologer med museivakt.

Alla krigare har individuellt utmejslade anletsdrag och frisyrer. Jag tror det är det som gör att man blir så fruktansvärt gripen. 

Frisyrerna är också personligt utformade, men en enda bågskytte skiljer sig från alla de andra. 

Han är den ende som har sin hårknut till vänster, alla de andra har den till höger. 

Förklara det den som kan?

Krigarna framför den port som vetter mot öster och som alla är vända mot i väntan på den stora dagen då alla ska bli levande igen.

Den första kejsaren av Qin

Innan jag gräver upp "mina" terracotta-krigare (som flaxade ut i cyberrymden och försvann för några dagar sedan) måste jag nog skriva helt kort om kejsar Qin Shi Huangdi som ligger bakom terracotta-armén, Kinesiska muren och mycket annat.

221 f. Kr. lyckades lyckades denne man, som då var känd som kung Zheng av Qinriket, lägga under sig sex av sina krigiska grannländer och ena alla sju till ett enda som fick namn efter hans eget rike.

Han tog titeln Qin Shi Huangdi, som betyder "förste kejsaren av Qin"
Tidigare hade det bara funnits konunga-titlar så han blev alltså känd som "Förste kejsaren".
Han är också känd för att ha varit en oerhört grym och blodtörstig regent, men han genomförde en massa bra och anmärkningsvärda reformer och byggnadsverk.

Det var Kejsar Qin som sammanfogade och förlängde förvarsmurarna mot norr till det som kallas Kinesiska muren, han byggde vägar och bevattningssystem och han moderniserade och standardiserade skriftspråket så att det kunde läsas och förstås över hela Kina.
Även penning- och mätsystem gjordes enhetliga och han instiftade en gemensam lag att användas över hela landet.

Allt detta redan på 200-talet f. Kr.

Lilla sigillskriften till höger och den reguljära till vänster

Tecknen ovan betyder Lilla sigillskriften.

Det standardiserade skriftspråket kejsar Qin införde kallas Lilla sigillskriften, innan dess hade tecken förekommit i en mängd olika varianter. Nu infördes alltså en enda officiell form för de vanligaste 3 000 tecknen.

Lilla sigillskriften är mycket vacker men lite stel och formell, därför utvecklades den i sin tur till först en lite friare form, li shu (kallad den officiella stilen), sedan till det som har fungerat som normalskrift sedan slutet av Handynastin fram till våra dagar, kai shu (kallad den reguljära skriften).

Lilla sigillskriften betraktas alltså som mycket vacker och det är den som med förkärlek används i namnstämplar än idag. Se tidigare blogginlägg om stenstämplar här.

Kejsar Qin hade bestämt att när han dog skulle hans grav vaktas av en gigantisk terracotta-armé i naturlig storlek (de är faktiskt lite större). Det lär ha gått åt hundratusentals slavarbetare för att förverkliga allt detta.
Enligt tron fanns det krig även på andra sidan graven, så Kejsar Qin lämnade inget åt slumpen.
Han skulle bli en lika stor härskare även i nästa liv.

År 210 f. Kr. dog kejsar Qin och begravdes med sin terracotta-armé som bestod av  generaler och kavallerister, fotsoldater och hästdragna vagnar i oändliga rader, allesammans vända österut mot hans egen gravkulle som än idag är orörd.

På reskompisen Karins blogg kan ni se ett fint litet bildspel om vägen till Xi'an och terracotta-armén.

Ännu en skiss...

Det är så roligt att teckna människor från resan. Här är en till som bär med bambuok och som antagligen tillverkar kvastar.

Skiss på daoistisk kvinna i Kina

Daoistisk kvinna på pilgrimsvandring i Huashan-bergen

Den här kvinnan var klädd i daoistisk klädedräkt, svart och mörkblått, och hade en väldigt speciell huvudbonad. Den var styv och sköt ut där bak och mitt uppe på kullen fanns ett hål där kvinnans långa hår var utdraget och uppsamlat på en pinne. Väldigt effektfullt och vackert.


Daoism  (eller taoism som vi svenskar är vana att kalla det) är en av Kinas tre traditionella religioner/filosofier. De andra två är konfucianismen och buddhismen.


Enligt det system som kallas pinyin (拼音 eller pīnyīn; ordagrant "stava ljud") och som infördes i Kina 1958 så uttalas det dao, inte tao.

Dao betyder "väg", och det svenska namnet tao tillhör ett äldre transkriberingssystem. Pinyin är det moderna systemet och det som används idag.


Enligt pinyin heter det alltså Beijing och inte Peking (som hör till samma gamla transkriberingssystem som ordet taoism)...har jag just lärt mig genom att googla. Shu sa nämligen dao hela tiden, och jag blev aldrig klok på skillnaden mellan dao och tao.
Nu vet jag, och även ni.

Uppmuntrande sång från Hua Shan

Den här sången vill jag tillägna mina bloggvänner och bloggläsare.
Jag höll på att tappa lusten att blogga alldeles idag, men nu är jag tillbaka på banan igen..tror jag.
Hela inlägget om terracottaarmén gick upp i rök, men pionerna hittade hem igen, som en liten brevduva.

Alltså - en liten bergssång från Hua Shan, ett av de fem heliga taoistiska bergen i Kina.
Mannen som sjunger så fint är en bärare som servar tehusen, hotellet och templen högre upp i Hua Shan, Det Blommande Berget.
Han sjöng så vackert..och de vackra handrörelserna...
Jag hade lärt mig några artighetsfraser innan jag reste, det var en stor tillgång socialt sett,  men åh vad  jag önskade att jag hade kunnat samtala med den här mannen på riktigt.

Näe - nu lägger jag ner!

Bloogger har strulat de senaste dagarna. Jag har inte kommit åt min blogg, inte kunnat skriva kommentarer hos andra och heller inte kommit åt att svara på de jag själv har fått tidigare...

Nu verkar Blogger funka igen, men då är hela mitt förra inlägg om pioner borta.
Även det nästan helt klara inlägget om terracotta-armén har gått samma väg.
Puts väck, försvunnet, skvalpar omkring ute i cyberrymden utan att hitta hem.

Nu har jag helt tappat lusten för det här och ägnar mig åt annat en tid så får jag se om lusten kommer tillbaka eller ej.

Pioner överallt - femte dagen i Kina

Vem älskar inte pioner?

Pionerna kommer ursprungligen från Kina och är Kinas nationalblomma alla kategorier.
Den är en symbol för lycka och välgång och har odlats sedan Tangdynastin, 618-907.
I Kina anses Luoyang vara pionens verkliga hemstad, kineser vallfärdar hit för att bevista den årliga pionfestivalen som infaller i april varje vår.
Det är vädrets makter och pionerna själva som bestämmer festivalens bästa tid.

Karin sniffar och fotograferar vid den röda pilen

Nu pratar vi inte om pioner som vi svenskar är vana vid, utan om buskpioner. Små träd/buskar med stora gigantiska blommor som tar andan ur en och väcker habegär och längtan efter bättre odlingszon hemma .
I mitten av april blommar pioner i hela  Luoyang, men vi var tyvärr där några dagar för tidigt. Knopparna var stora som små kålhuvuden, och sprickfärdiga, men det var bara några buskar som blommade - men de blommade desto överdådigare.

Blommade gjorde också de kinesiska körsbärsträden.

Längst bort i pionparken vi besökte fanns det några växthus,  roligt att se hur såna ser ut i Kina.

Ett matställe i parken. Jag är väldigt svag för den grönturkosa färgen till höger som man så ofta hittar i varmare länder.
När Håkan renoverade några gamla Grythyttemöbler för några år sedan målade vi dom i just den här färgen.



Pioner är ett omtyckt motiv för konstnärer, så naturligtvis fanns det pionmålare i parken.

Jag köpte fröer till tio olika sorters buskpioner från Luoyang som en mycket trädgårdsintresserad vän ska få.

Fotat från taxifönster

Att ta en middagslur på ett motorvägsräcke ser varken särskilt bekvämt eller säkert ut.

En vacker men ack så liten bur.

Överallt säljs det frukt, bär och grönsaker.

Att äta i Kina är lika spännande varje gång - vad ska det bli den här gången?
Jag beställde och fick in den här tallriken med härligt knaperstekta räkor med stark kryddning.
Shu visade att man åt dem med skal och allt - jättegott, men jag lämnade huvudena.

På eftermiddagen var det dags att ta tåget till Xi'an. Vi hade försökt få tag i sovplatsbiljetter utan att lyckas, det fanns bara en kvar så den köpte vi och kompletterade med två sittplatser och hoppades på det bästa.

Efter lite krångel med en nitisk konduktör fick vi sitta alla tre i sovvagnen, och det var spännande att titta på landskapet som flimrade förbi. Förra resan hade vi åkt genom ett oändligt slättlandskap i tio timmar, men nu började det bli kuperat och väldigt vackert.
Jag ville stiga av på många platser vi passerade...

Solen började gå ner och färgerna blev så där vackert mättade.

Karin broderar på sin fina poncho och det växer fram både buddhor och pioner.

Sent på kvällen är vi så framme i mytomspunna Xi'an....så mycket folk. Så...annorlunda.

Alla människor stod inte där och väntade på att vi skulle dyka upp, utan de köar utanför stationen om ni trodde något annat ;-)

Mina kinesiska filter-glasögon

Kina är ett mycket modernare land än jag hade väntat mig. Det ultramodernaste samsas med det gamla Kina - allt på en gång.
Eftersom jag har vurmat för Asien sen jag var liten satte jag på mig mina romantiska filter-glasögon när jag var där.
Jag hade inte den ringaste lust, vilket jag kan ångra lite i efterhand, att fotografera det moderna Kina. Det såg ju ut som Milano, Tokyo, Nävjårk eller vad som helst. Nä, det var det gamla romantiska Kina jag höll utkik efter.
Håll detta i minnet när ni tittar på de här bilderna från tågluffresan i Kina - de speglar bara den del av verkligheten som jag ville se.

Skissen ovan föreställer en sån vy - en tidig morgon tittade jag ut från hotellfönstret i Xingping och såg den lilla staden vakna till liv. Torgmarknaden var i full gång sedan flera timmar, och det bars och det kånkades och folk satt på huk längs gatan och tittade på.
Hon till vänster var på väg till marknaden med färska mandariner och han med kärran hade antagligen sålt sitt redan.

Longmen-grottorna utanför Luoyang, fortsättning på fjärde dagen.

De branta flodbankarna längs Yi-floden började skulpteras på sent 400-tal då Toba-Wei-dynastin flyttat sin huvudstad till Luoyang.

Det buddhistiska skulpterandet fortsatte även sedan dynastin Toba-Wei störtats år 532 och pågick långt in i Song-dynastin på 1100-talet. Framför allt under den kvinnliga kejsaren Wu Zetian (slutet av 600-talet) utfördes de mest kända skulpturerna i den stora nisch som kallas Fengxiansi-grottan. Det sägs t ex att den 17 meter höga Buddhans anletsdrag har inspirerats av Wu Zetians egna. Jag undrar om Buddhans drygt två meter långa öron även de är inspirerade av kejsarinnan?

Kan ni tänka er 2 345 grottor och nischer och mer än 100 000 buddhistiska skulpturer?

Nedan kan ni se en 360° panoramafilm som jag hittade på nätet. På den får man en bra föreställning om hur mäktig den här platsen är i verkligheten. Pekaren är tyvärr lite svårstyrd...


Longmen Grottoes 1280 Cave 1 in Henan

Trycket var enormt, som ett enda stort lämmeltåg trängdes vi i trappor och gångar på bergssidan och det blixtrades och viftades med systemkameror och mobiler.

Ändå - när jag vände mig om och följde den högra väktarens blick ut mot floden, så kunde jag tänka bort larmet och alla människor. Vilken fantastisk plats det här måste vara tidiga mornar innan besökarna släpps in och solens första strålar träffar de här magnifika stenskulpturerna.

Grottorna blev inte bara skadade av rödgardister under kulturrevolutionen,  de plundrades också under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet av västerländska samlare och delar av den här skulpturens huvud (se nedan) befinner sig t ex på ett museum i Boston, USA, idag.

Bredvid finns ett inplastat gammalt foto på hur skulpturen såg ut innan den blev utsatt för samlarvandalerna.

Sånt här är verkligen upprörande, och stulna kulturskatter borde lämnas tillbaka till ursprungsländerna.
Museer världen över vimlar av just tjuvgods.

  Det fanns allt från jättebuddhor till mini, mini.

En liten levande Buddha

 Småpojkar är ofta rakade med en sparad tofs i pannan och en i nacken. Väldigt charmig frisyr.

Vem kan låta bli att le åt en sån här unge?

Bilden ovan är tagen framåt kvällskvisten från andra sidan floden. Rakt ovanför den lilla båten kan ni se Stor-Buddha, hans väktare och bodhisattvorna.

Tillbaka i Luoyang igen så åt vi ångkokade bröd, sk bao med god fyllning. Eftersom det är rätt ovanligt med ugnar i Kina så har bröd ångkokats under tusentals år och serveras på en rad olika sätt.

Doppas i en skål med vinäger och chili.