Odnozvučno gremit kolokolčik

För en tid sedan så hörde jag plötsligt en välkänd melodi på radion, och förstod att "Entonigt klingar den lilla klockan" är den ryska folkmelodi som i svenska frireligiösa kretsar heter "Jag har hört om en stad ovan molnen".

Min pappa hade önskat sig det stycket, och vi lät hyra in en vokalist som sjöng just det under pappas begravning i höstas och det var hur vackert som helst. Det var verkligen sååå vackert.

Efter att jag hade hört den ryska versionen på radion så googlade jag lite och hittade många versioner som var intressanta.

Mina ögon svämmar över när jag lyssnar till Don-kosackerna från Svarta havet.
Ta er tid att lyssna på varje version i det här inlägget, slå er ner ett tag och bara ta in.
Alla artister tolkar musiken så bra...och gör det så olika, från folklore till smörsång, divatoner på Olympiascenen i Paris till Frälsis....till klassisk gitarr...

Fascinerande.

Vackert.

Jag börjar med att lägga ut Don-kosackerna från Svarta havet, en inspelning gjord i den gamla kyrkan i Ytterlännäs, norra Sverige, sommaren 2008, jag saknar ord hur vackert jag tycker det är.



Sen kommer Rolf Wikström med en version som ger mig gåshud...



Nästa artist är Mireille Mathieu...



...och sedan Helmut Lotti...



...och sedan den här underbara tolkningen av Domra-Maya Mikhailova,classical guitar-Marina Gurochkina...



Sist en okänd sångare med en fantastisk inlevelse...


Min pappa var ingen man av stora ord när det gällde känslor. Så här beskrev jag ett av mina sista ögonblick med min pappa för bloggvännen Elisabet.:

När pappa låg för döden, så fick han mängder med morfin.
Jag satt där och tänkte att jag aldrig hade talat om för honom hur mycket jag älskade honom, för att inte tala om att han aldrig i hela sitt liv hade sagt något dylikt till mig.

Så jag lutade mig fram och fångade hans blick när den ett ögonblick fick lite stadga.

- Pappa, jag älskar dig sååå mycket, sa jag.

Då tittade han på mig och jag trodde inte att han hade hört.
Så rörde sig plötsligt käkarna och han formade med stor svårighet orden:

- Jag älschklar dig åkså.


Min pappa valde alltså " Entonigt klingar den lilla klockan", eller "Jag har hört om en stad ovan molnen".

Vad skulle ni välja om ni funderar ett slag i de här banorna?

Hundarna tar ton

Poppan mår bara bättre och bättre och så här skriver Petra i en kommentar:

Skönt att se den kaxiga söta uppnosen igen.
Spelade Poppans pip för mina hundar och de stämde genast in.
Kanske ska vi starta en orkester?

Jag funderade genast på en Sverigeturné med en ukulele som ackompanjerar Poppans sopran och Gaias alt, och vad nu grekiska hittehunden Ailéen och hennes svenske bästis Nisse tar för ton...kanske den här killen ( Jake Shimabukuro) kan övertalas att hänga med?

Vad tror ni?



Eller kanske den här killen?

När jag visar Håkan garvar han och frågar var killen kommer ifrån, Ukraina?
Nä, Edinburgh.

Poppan piggar på sig...

Tum- och tasshållning av den bästa av läsekretsar gör susen ihop med smärtstillande och antiinflammatoriskt.

Poppan börjar bli sig själv igen, här sitter hon i koppel och tigger medan Håkan och jag äter på verandan.
Gaia spanar och fäller ut flygplansöronen.


Här har Poppan fått en munsbit. Läpparna fastnar halvvägs ner på tänderna och hon ser en smula besynnerlig ut.
Det ser ut som om hon har lagt in en skogsmus under läpparna, som en pris snus...

Videon nedan är inte världens bästa. Gaia vägrar vara med in action så att säga.

Så här är det.
De sista dagarna har vi fått lyssna extra noga när Poppan piper. Det förekommer färre och färre smärt-pip, och fler och fler kåt-pip.
De olika pipen påminner starkt om varandra ljudmässigt, men när Poppan kåt-piper är öronen helt erekta utom en liten vinkel alldeles längst ut på öronsnibben.

Föremålet för Poppans heta låga är Gaia som precis har börjat höglöpa.

Borta är Gaias skonsamma sätt mot Poppan.
När vi sitter och äter på verandan så skuttar Gaia fram och tillbaka framför Poppan, som sitter kopplad och får något glasartat i blicken varje gång Gaias lilla rumpa passerar med de mest ljuvliga dofter precis framför nosen.

Och Gaia skuttar och skuttar, behändigt och retfullt utom räckhåll varje gång.

Ni måste skruva upp ljudet rejält för att höra Poppan. Varje gång jag satte på kameran tystnade hon, så det här var det enda jag lyckades få med.



Idag på eftermiddagen tog jag bara med mig Poppan och gick och plockade smultron på gamla banvallen alldeles bakom stationen.
Vi hade en mysig halvtimme, jag som plockade bären i en liten hink och Poppan som stod och mumsade på smultron bredvid mig.
Poppan älskar smultron, och reder sig själv.




Jag lånade den här boken sist jag var på biblioteket, och det var en överraskande trevlig läsning, Igelkottens elegans av Muriel Barbery. Läs här vad Nina Lekander har skrivit.


Vänskapskakan Herman står i köket och bubblar igen. Jag testade att frysa en del av degen förut, och det visade sig gå alldeles utmärkt.
Den här gången kommer jag inte att dela med mig alls, utan frysa fyra delar och baka på den femte...om inte Bi vill ha naturligtvis.

Eller någon annan som bor i närheten och läser här?

Det ska nog gå bra det här...

Tack alla för att ni har hållit tummar och tassar för Poppan!
Allt stöd har verkligen värmt en orolig pjoskismatte.

Jag var så trött och skärrad när jag gjorde inlägget igår, så jag glömde ju skriva vad veterinären ställde för diagnos på Strömsholm.

De tror att det är diskbråck och behandlar det som ett sådant med smärtstillande och inflammationshämmande mediciner. Diskarna i ryggraden består av brosk och syns inte på röntgen, men röntgenbilderna visade i alla fall att Poppan har utmärkta höftleder, inga pålagringar på ryggkotor och inte heller några förslitningar. Gudskelov.

När Poppan blev dålig i förrgår kväll så kunde hon knappt stödja på vänster bakben och skrek av smärta om man bara så mycket som nuddade bakkroppen.
Jag hade kontakt hela den kvällen med först en lokal jourveterinär och sedan med Strömsholms Djursjukhus.
De tyckte att jag skulle avvakta att åka in eftersom de ändå inte kunde göra så mycket mer under natten än ge smärtlindring, och att en hund alltid har det psykiskt bäst hemma.
Alltså bokade jag en akuttid så fort de öppnade klockan åtta, och sedan bäddade jag med madrasser på golvet och la mig bredvid Poppan som hade så ont så att hon inte en enda gång under natten kunde slappna av och lägga ner huvudet i viloläge.

Den natten hann jag tänka mig det värsta, att höften var helt utsliten på henne, och eftersom vi inte vet hela hennes bakgrund så hann tankarna flaxa iväg rejält.

Det blev en lång vaknatt.

På morgonen smög jag ut med Poppan, Håkan fick stanna hemma och ta hand om gäster och Gaia, och sedan gav jag mig iväg med Poppan i baksätet. Den vanliga platsen i hundskuffen därbak var inte att tänka på eftersom det inte gick att lyfta henne utan att göra henne illa. Hon tjöt ändå när hon skulle ta sig upp i baksätet...och Poppan som i vanliga fall mer påminner om en känguru än en hund.

Signaturen Cirsium frågade hur Gaia beter sig mot Poppy?
Gaia är en oerhört smart hund med ett välutvecklat sjätte sinne, så hon låter Poppan vara helt ifred. Inget bus eller lesbian love nu när de löper bägge två. Hon förstår...

Bilden ovan föreställer madrasserna vi har lagt ut på nedervåningen där jag och pälstjejerna kommer att sova de närmaste två veckorna.
Hade Poppan varit mindre hade vi kunnat bära henne upp och nerför trappan till sovrummet, men som det nu är så går det inte.
Några trappor får hon absolut inte gå i, hon får knappt röra sig under de här kommande två veckorna.

Håkan har fixat med upphöjd vattenskål och matskål så att Poppan ska ha så rak rygg som möjligt när hon äter eller dricker.

Ni får gärna fortsätta att hålla tummarna ett tag till, läker det inte som det ska ska så är det risk för operation och den är tydligen inte helt riskfri enligt veterinären.

Det var förresten en väldigt trevlig veterinär, en ung tjej som hette Emma och som hälsade Poppy med ett mjukt "Heeeej snäckan!" och tog sig god tid att skapa en kontakt innan hon började undersöka Poppan. Underbart med sådana veterinärer!

Poppan är sjuk

Så här såg det ut tidigt i morse på Strömsholms Djursjukhus i närheten av Västerås.
Jag minns att detta var bland det första jag kollade när vi flyttade hit. Var fanns närmaste veterinär, och var fanns närmaste djursjukhus?

Jag minns att jag blev otroligt förvånad - i Örebro finns inte ett enda djursjukhus.
Bor man i Nora så är man hänvisad till det närmaste djursjukhuset, det i Strömsholm utanför Hallstahammar, ca 13 mil härifrån.

Vi har haft vänner på besök några dagar, och mitt i all trevlighet blev Poppan akut väldigt sjuk igår kväll. Väldigt väldigt sjuk.

Det sista dygnet har varit fullständigt hemskt , och jag trodde faktiskt ett tag att vi skulle förlora henne.
Jag trodde att jag skulle få åka hem med ett tomt koppel och en kaffetermos.


Men Poppan kom med hem igen, efter röntgen och diverse undersökningar, smärtstillande medel och förbud att gå i trappor, endast korta promenader för att göra sina behov, får inte ens vara i trädgården utan koppel, total vila gäller i minst 14 dagar och ständig febertemp-tagning.

Jag skriver mer imorgon eller så. Jag är bara så lycklig över att jag fick med mig henne hem igen, och att det ändå ser ljust ut trots att hon mår så himla dåligt just nu. Hon har så ont så hon skriker.

Gud så jag älskar den här hunden.

Naturprogram när det är som bäst!

Ta en titt på den här killen på Lottas blogg, vilken knatte att veta mycket!

Party-trick?

Det här kanske vore något att lära pälstjejerna...

Vem tittar ut ur Poppans Hide away?

Någon har hittat Poppans hide away...


Eva kommer på besök med sin nya jourhund från Spanien, en liten Lillie med svansen mellan benen. Hon är tuff som omedelbart låter sig bli undersökt av Gaia och Poppan som går grundligt tillväga.
Efter bara några sekunder är allt grönt och hundarna umgås hur bra som helst med varandra. Det är inte klokt så bortskämd man blir när man har sådana här hundar som har levt i flock och kan tyda varandras signaler.


Eva behöver gå på toa efter lång resa, och jag stänger dörren in till köket, vis av erferenhet vad som kan hända när Balzac är här. Ingen mat ligger säker på arbetsbänkarna då inte.

Balzac och Lillie blir alldeles olyckliga, grymt avskurna från matte av hemsk stationstant.


Sen kopplar Poppy sitt specialgrepp på mig. Hon saxar mig bakifrån och står som en andlös surikat, blickstilla.
Specialgreppet kopplar hon då och då under våra promenader, den här gången misstänker jag att hon är lite oroad över Lillies uppdykande.

Jag inbillar mig att Poppan väldigt lätt kan få känslan av att vara tillbaka i hundhemmet i Spanien när det blir för många hundar på samma gång. I sådana stunder blir Poppan, som jag ser det, orolig och hjälpsökande.
Men snart slappnar Poppan av och sen blir det bus för hela slanten.


Maggan, Gaia och Poppan undersöker marken noga...var har hon kissat, den där nya?


Här står en som sitter inne med lösningen.


Vi grillar Ćevapčići ( turkiska/jugoslaviska små cigarrformade köttbullar) och har fem hundar som gamar runt oss.
Alla får smaka.


Håkan tar ett så vackert porträtt på gamen Poppy.


Maggie ligger på verandan och lyssnar på skogens alla ljud.


Efter maten så blir det rejs. Här är det Gaia som förföljer Lillie som snabb som en iller drar iväg...



Lillie ser helt bindgalen ut...

Anka, sa Gaia och Poppy...

Ikväll blev det ankmiddag på verandan. Jag har upptäckt att Ica Maxi i Örebro säljer frysta holländska anklår med ben och allt för en rimlig penning.
Av en älskad vän som födde upp ankor, men tyvärr inte är med oss längre, lärde jag mig ett sätt att bräsera anka som är himmelskt.
Berit, som vännen hette, brynte ankbitarna och lät dem sedan bräsera i två timmar i en gryta.
Berit födde kärleksfullt upp sina ankor, gäss, lamm etc och tog vara på varenda liten del av djuren när det kom till att äta upp dom.

Så...vad gamar Gaia och Poppan efter?
Gaia som t o m lät sig fotograferas för den goda sakens skull.


Det är bara skrovet kvar av de läckra och gudomligt möra anklåren. Både Gaia och Poppan har fått smaka av köttet, fattas bara.


Veckan som har gått har minst sagt varit badvänlig. Bi och jag brukar cykla bort till närmaste lilla badsjö och ta ett kvällsdopp tillsammans.


Allt blommar i trädgården och jag knipsar av några doftpioner och tar in.
Här är Gaia på väg till höger...


...och Poppan till vänster...

Omvänd graffiti

Vilka fantastiska och kreativa människor det finns.
Ta en titt på den här graffitikonstnären som vänligt tvättar fram sina bilder!

Ja, ni läste rätt, han tvättar fram sin graffiti.

Det började med att han jobbade i ett restaurangkök och satt och tittade på en smutsfläck på väggen. Han försökte torka bort den med en ren trasa men det enda han åstadkom var en större fläck, en ren fläck.

Han berättar så charmigt själv på videon hur han plötsligt där och då förstod "the power in it".

Om ni vill kika på mer snäll-graffiti så kan ni kika här.

Poppans hide-away

Är det någon som kan se var Poppan gömmer sig i den här bilden?

Till höger om vår uteplats växer det en stor plymspirea.
Poppan har bearbetat den under flera säsonger - som ett slags projekt.

Varje höst och vår har hon gått lös på själva centrum, jag har bannat men så fort jag har vänt ryggen till så har hon varit igång igen.

Spirean har numera alltså en tom yta i mitten, vilket man har svårt att tro när den står i all sin prakt under sommaren.

När jag äter frukost utomhus så gillar pälstjejerna att hålla mig sällskap, men i morse kunde jag bara se Gaia flämtande i solgasset.
Poppan var som uppslukad.

Sen såg jag nosen...och förstod att Poppan har skapat sig en sval grotta inne i plymspirean.


Här ser ni henne i närbild.

Bibliotekariens bästa vän

Är det något jag avskyr så är det att hitta ett nytt kryp inomhus, som jag aldrig har sett förut.

För många år sedan, i Stockholmslägenheten, så hände just detta.
Med en rysning av obehag tog jag en bit tejp och tryckte försiktigt fast det nya lilla krypet som var ungefär 3 - 4 mm stort.
Fascinerad, och inte så lite äcklad, stirrade jag på en pytteliten miniatyrskorpion som satt fast på tejpbiten och fäktade för sitt liv.
Jag slog i skadedjursboken jag har, och läste till min förvåning följande:

Bokskorpion, Chelifer cancroides.
Om man plockar i en hög med gamla papper eller böcker som legat lite fuktigt kan man ha sådan tur att man får se en bokskorpion - det är faktiskt något av en upplevelse att se en sådan liten gynnare kila iväg över sidan.

Jag tror det var när jag kom till ordet tur, som jag fattade att det här alls inte var någon otrevlig liten krabat, utan en liten rackare som käkar kvalster och dammlöss och bara gör nytta.

Ja, sen träffade jag på en och annan under åren, och jag blev lika glad varje gång vid dessa sällsynta möten.

Så flyttade vi, och döm om min glädje när Håkan för några dagar sedan kom med digitalkameran och visade mig en uppförstoring av en liten insekt han hade hittat på sovrumsväggen ( bilden överst ).
Ja just det - en bokskorpion...här på stationen!


Detta fina foto har jag helt fräckt norpat på nätet.

Utomhusfrukost och mer om vänskapskakan Herman

Äntligen frukost utomhus i strålande solsken - ahhhh!

Jag sippar på kaffe ur min favoritmuminmugg, den med muminmamman som hugger ved, och läser tidningen medan pälstjejerna ligger som två sfinxer på gräsmattan framför mig. Sämre utsikt kunde jag ha.

Tillbaka till vänskapskakan Herman.
Signaturen Vårdagjämning skrev så här i en kommentar:

Hej igen! Har nu gjort en alldeles egen liten Herman:-) Så här:
1 dl vetemjöl + ett rivet äpple + 1 dl 37-gradigt vatten. Blandade i en glasskål, fick stå i 4 dagar, rörde då och då. Lite bubblor kom dag 2.
Dag 4 kväll, bakade:
2 ägg vispades ordentligt med 1 och 1/2 dl socker. Rörde i hela Herman ( han var inte så stor)+ 100 g smält smör, 4 dl vetemjöl + 1 1/2 tsk bakpulver + 1 dl mjölk. Blandade i hackad mandel, hackad choklad, torkade tranbär, russin, lite finhackad ingefära (hade små kuber)de är starka, och 1 tsk kanel. Höftade lite med det andra.
I 175 grader, 50 min, kakan i sockerkaksform, och det räckte till 4 muffins i en muffinspanna också, 30 min för dem. Blev superbt. Sen kan man förstås undra varför krångla till det på detta viset:-)när man kan baka en alldeles vanlig sockerkaka, men jag tycker den här har det lilla extra. Har redan ätit 2 muffins, de andra 2 slinker nog ned snart;-
Om du hittar på något eget så kul om du berättar.


Det lät smaskens det där.
Det finns säkert många olika Hermanrecept, men den Herman som jag har bakat påminner inte särskilt mycket om sockerkaka, den är stabbigare, saftigare och knäckigare.
Jag har kollat på nätet och det verkar vara hur lätt som helst att starta en egen Herman genom att sätta samman det som Herman ska matas med dag 4.

Så här löd skötselråden som jag fick tillsammans med surdegen Herman:

Dag 1: Idag har du fått Herman. Häll över honom i en skål och förvara honom i rumstemperatur. Han ska inte ha något lock, utan täck bunken med en bakduk.
Dag 2: Herman har tråkigt. Rör 2-3 ggr under dagen.
Dag 3: Herman behöver motioneras. Samma som dag 2.
Dag 4: Herman är hungrig. Ge honom 2 dl mjölk, 2 dl vetemjöl och 2,5 dl socker
Dag 5: Herman har tråkigt. Samma som dag 2
Dag 6: Herman känner sig stel. Samma som dag 2
Dag 7: Herman behöver se sig om. Samma som dag 2
Dag 8: Herman behöver träna. Samma som dag 2
Dag 9: Herman är hungrig igen. Ge honom samma som dag 4.
Dela honom därefter i fem lika stora delar och ge bort fyra delar till fyra vänner tillsammans med receptet.
Dag 10: Nu matar du din Herman med:
1 dl olja
2,5 dl socker
3,5 dl vetemjöl
1 tsk salt
100 gr hackade nötter
100gr hackad blockchoklad
2 tsk bakpulver
3 ägg
2 rivna äpplen
2 tsk kanel

Rör smeten i en stor skål och häll över i en stor bröad form. Grädda i 170° i ca en timme.

Vill man göra en startdeg så rör man ihop samma som Herman matas med dag 4, nämligen 2 dl mjölk, 2 dl vetemjöl och 2,5 dl socker. Sen är det väl bara att följa skötselråden enligt ovan skulle jag tro.

Lokal sushi...

Klicka på bilden!

Herman i kakform...

Idag är det tionde dagen som Herman bor på stationen, och nu är det dags att skippa jobbet som personlig assistent.
Nu ska Herman blandas med mjöl, kanel, socker, rårivna äpplen, hackad blockchoklad och nötter och sen åker han in i ugnen vare sig han vill eller inte.

På bilden bubblar han lite förtrytsamt...


Efter en timme i 170° ser Herman ut så här...


...och medan han ännu är ljummen så skär jag mig en skiva. Jag kan knappt bärga mig så nyfiken är jag.

Jag har aldrig varit förtjust i sötsaker eller kaffebröd, men inför Herman kapitulerar jag kapitalt...du milde så gott!!!
En underbar smak, konsistens och en lite knäckig yta.

Sniken som jag är gav jag bara bort tre delar av surdegen Herman igår, frös ner den fjärde och bakade på den femte.
Har jag tur överlever jästkulturen i frysen, men funkar inte det så kan jag gama en femtedel av mina vänner som jag gav Herman till igår. Om nio dagar kan jag baka igen :)

Pirkko påstår att Herman blir ännu godare efter några dagar när han har stått och gottat till sig lite grann. Hur det är möjligt att han kan bli godare än han var idag övergår mitt förstånd - det här är kakornas kaka.


Kolla här vad som kom med posten!

När jag badar bybastu så brukar jag slänga ner badlakan, hårborste, rena underkläder, schampo, ja hela tjiddevippen i en plastkasse.
Det har känts både trist och opraktiskt, så därför beställde jag en badväska i tyg av bloggvännen Cicki som är fena på att sy bl a väskor.

Titta vilken fin väska hon har sytt! Den här väskan kommer jag älska att använda, och varje gång jag gör det kommer jag att tänka på Cicki.


Den har gott om innerfickor och t o m en rem att fästa nyckelknippan i, bara dra och fiska upp...

Varje gång jag ska tanka över foton från kameran till datorn, så hittar jag alltid en massa foton som jag inte känner igen.
Det är Håkan som plockar upp min kamera, skjuter av några foton och går igen utan att säga något...
Det här är ett Håkanfoto av Gaia när hon anfaller honom, pigg på dagens "hussebus", när han kommer hem från jobbet...