Jag hade väl inga större förväntningar på toaletterna i Kina, men det blev ändå en del överraskningar.
För det första finns det aldrig något toalettpapper, det får man hålla med själv.
Hål-i-golvet-toaletter har man ju varit med om förr, men att huka tillsammans med andra kvinnor utan någon mellanvägg - det var något helt nytt.
Den här toan fanns på en rastplats utanför Xi'an.
Egentligen är det ju ingen större skillnad mot våra svenska utedass med flera fjöl på rad.
Ofta är det bås med dörr som gäller, men som kinaresenär bör man vara beredd på den här formen av gemensamma toalettbestyr.
I början känns det lite avigt, men är det rent och snyggt som på den här toan kommer man över blygheten rätt snabbt.
Kineser är fena på att sitta på huk. Överallt på gator och torg ser man kineser som slår sig ner i den här ställningen - inte för att göra sina naturbehov utan för att prata i mobilen, vila lite, umgås, röka en cigarett, vänta på bussen.
De sitter på huk helt utan ansträngning och jag avundas dem denna ställning som de har övat in sedan koltåldern. Det ser väldigt vilsamt ut, och är det säkert också.
Själv stog jag halvhukande på den här typen av toaletter eftersom jag visste att jag aldrig skulle klara att ta mig upp igen utan att ta tag i något om jag satt på kina-vis. Att ta tag i något på en sån här toalett lockar inte särskilt, så jag höll mig till halvhukandet.
Saker som är nästan ett måste att ha med sig i Kina:
1. Pappersnäsdukar. Lätta att ha med sig i fickan och bra som toapapper.
2. Babyvåtservetter när man ska göra nr 2.
3. Apotekets bakteriedödande handgel. Saknas på bilden, men är också skönt att ha med sig.
Har man dom här sakerna klarar man sig bra.
En enda gång hamnade jag på en mardrömstoalett, och det var konstigt nog på en stor och modern järnvägsstation i staden Luoyang.
Hade jag inte varit så fruktansvärt nödig hade jag vänt på fläcken, men utsikten att kissa på mig på ett överfullt tåg kan tvinga en människa till mycket.
Här fanns det bås men inga dörrar. Fullt med kvinnor trängde sig ut och in ur båsen och i varje hål-i-golvet-toa låg det stora högar av nr 2 i olika färgnyanser. Kinesiskorna verkade inte bry sig särkilt, utan skyndade sig att göra sitt och promenera välklädda därifrån.
Vad vet jag - kanske vattenspolningen var ur funktion den dagen, men avsaknaden av dörrar i båsen kändes konstigt på en så stor station.
Shu och Karin är hur pigga som helst och tycker att kl 8 på morgonen är en lämplig tid att sammanstråla och åka till kinesiska muren, som är dagens utflykt.
Det tycker inte jag.
Kl 10 (gudskelov) träffas vi och Shu tar med oss till ett hål i väggen där de säljer friterat bröd av vete.
Eftersom vi är med Shu får vi goda salta brödbullar, och vi köper även med oss lite som matsäck att ha på muren om magarna skulle börja knorra.
Att köpa bröd om man inte kan kinesiska är ett vågspel, eftersom det överallt även finns väldigt söta saker som ser precis ut som de salta.
Vid 11-tiden anländer vi till Norra Stationen.
Det visar sig att tåget som ska gå till Badaling alldeles strax, redan är fullsatt. Man måste ha sittplatsbiljetter för att komma med så det köper vi till nästa tåg som går vid 13-tiden.
Vilket bra system, tänker jag. Då är man garanterad en sittplats och slipper stå. Så välordnat minsann.
Runt stationsområdet byggs det. Höghusen som ser ut som sockertoppsbergen i södra Kina tycker jag är lite fräcka.
Vi har två timmar att slå ihjäl och på andra sidan motorvägen sticker det upp gamla trivsamma tegelhustak.
Som ankungar vaggar vi efter Shu som agerar ankmamma och tar oss rakt genom trafikkaoset över till andra sidan.
De trevliga hustaken visar sig höra till ännu ett hutongområde som ska rivas. De flesta invånare har redan flyttat och bara några enstaka bor kvar ett tag till.
I bakgrunden sticker de moderna husen upp som en jungfrulig landskapshorisont.
Vi vandrar runt lite och stannar framför en stor inplastad skylt som visar en massa hundraser.
Shu pekar och översätter åt oss att hundar över 35 cm i mankhöjd är förbjudet att ha i de här kvarteren. Bilderna visar några lämpliga raser som regeln passar in på.
Plötsligt dyker det upp en liten fyrbent krabat som blir lite uppbragd, minst sagt, av all plötslig uppmärksamhet.
Mitt bland rivningstomterna står vi plötsligt utanför en restaurang, ett genuint nudelhak.
Jag älskar syltor, så jag föreslår att vi går in och tar en öl.
Sagt och gjort, vi går in och det är då Shu upptäcker att det är ett nudelställe där det tillverkas färska nudlar för hand.
Överallt sitter det folk och slurpar från djupa tallrikar som är bräddfyllda med ångande nudlar.
Vi bestämmer oss för att äta lunch, och Shu frågar om jag inte vill titta in i köket och se på nudeltillverkning.
OM jag vill!
Shu lotsar mig genom prång och små skrubbar tills vi kommer ut i en tillbyggnad på baksidan.
Det är trångt och varmt som i en bastu och precis när jag dyker upp sinar nudelbeställningarna.
Nudelmästaren gör generöst en omgång nudlar bara för att jag ska få filma men sen kommer det plötsligt in kunder och beställningarna börjar hagla igen.
Jag tror att jag står i vägen för en kock, men han skuffar bara fram mig till en bättre position, närmare nudelmästaren. Det är då kameran vänds mot taket och nästan tappas i kokvattnet.
Alla är så snälla och vill så väl.
Varje gång nudelmästaren viker degen så dubblerar han antalet nudeltrådar och gör dem samtidigt tunnare. Viker han 6 gånger blir det alltså 64 långa nudlar som han sedan slänger i det kokande vattnet.
Viker han en sjunde gång blir antalet 128, och nudlarna blir tunnare och tunnare.
Nudelhaket drivs av folk som har flyttat in från norra Kina där vetenudlar är en specialitet.
Behöver jag säga att jag aldrig har ätit godare nudlar?
Klicka på bilden!
Mätta och belåtna tar vi tåget till Badaling och börjar äntra den kinesiska muren. Bilden ovan är en panoramabild som alltså är hopsatt av flera stycken bilder som jag har tagit. Klicka för att se den större!
Ja, hur väljer man ut några bilder av alla de hundratals som man har av det här fantastiska byggnadsverket?
Det får bli en bild på Shu och muren i vackert kvällsljus...
...och den här för att visa hur ruskigt brant det var på sina ställen.
Skorna jag köpte innan jag for, och som verkade så bekväma att gå i, började kännas som rena tortyrinstrumenten.
Jag började få rejält skoskav på vänstra lilltån som ibland kändes som om den helt sonika skulle ramla av.
Långa stunder var det så hänförande vackert uppe på muren så jag glömde bort tån som tur var.
På bussen tillbaka till Beijing började jag hallucinera om all fotmassage jag hade sett i kvarteren vi bodde. Tänk vad det skulle vara skönt!
Pilen visar den outslitliga ICA-kassen med Nora Pershyttan BK
När vi kom tillbaka till gamla stan igen så gick vi till ett biljettkontor för att boka tågbiljetter till Luoyang dit vi skulle resa dagen därpå.
Luoyang ligger i provinsen Henan, en tågresa på ca 10 timmar. Shu hade planerat att vi skulle ta sovvagn och åka på natten men det visade sig att alla sovvagnsbiljetterna var slutsålda.
Jaha, sittplatser då?
Nähä, de var också slut.
Shu sa att det skulle ordna sig bara vi kom på tåget, så vi slog till och köpte tre ståplatsbiljetter till dagen därpå.
Det där med tåg som bara hade sittplatser var tydligen en utopi.
Sent på kvällen blev det Pekinganka, men jag var så trött så jag hade kunnat stoppa i mig vad som helst - då fattar ni!!!
Sen skulle vi gå och lägga oss, men jag ville prompt ut och titta efter fotmassage. Det hägrade verkligen.
Shu hade sett ett ställe som han tyckte såg tillförlitligt ut, för som han sa så fanns det en hel del charlataner i branschen.
Shu är verkligen en guldkille. Mitt i natten tog han med mig in i en gränd där det lyste från en öppen dörr. Utanför i gränden satt det några biffiga typer på små pallar och rökte och småpratade medan de väntade på kunder.
Shu förhörde sig noga och så bestämdes det att jag skulle ta ett massagepaket för nacke, axlar, rygg och fötter.
Allt detta underbara skulle gå på 50 kr för 70 minuter.
Hulk med starka och väldigt snälla händer
Först fick jag sitta med fossingarna i ett kar med hett vatten, med tillsatser av kinesiska mediciner som gjorde att vattnet blev som gul gelé.
Så fick jag sitta medan den vänlige hulken började massera nacke, axlar, rygg och armar. Herredumilde så skönt det var!!!
Vilka nypor den mannen hade! Det kändes som rena drömmen att han skulle hålla på så i hela 70 minuter. Vore jag stenrik skulle jag ha anställt honom på fläcken.
När armarna kändes som de levde ett eget liv, lätta som fjädrar, var det dags för mina stackars fötter.
När jag satte på mig skorna igen kändes det som om jag hade fått sprillans nya fötter. Jag svävade ut i gränden och så bra slutade den andra dagen i Beijing.
Det allra första intrycket av Kina är Terminal 3 på den gigantiska flygplatsen utanför Beijing, Beijing Capital.
Det är nog den snyggaste flygplatsterminal jag har sett, som en stor drake ligger den där och lurar i soldiset och ger inget intryck av att vara världens näst största flygplatsbyggnad (över en miljon kvadratmeter). Fjällen på taken är ljusinsläpp och inuti får jag nästan en sakral känsla - det är så väldigt vackert.
Hela härligheten är ritat av en brittisk arkitekt, Norman Foster, och blev klart 2008.
Kl 7 på morgonen lokal tid kommer vi till Beijing, och Shu möter oss i ankomsthallen.
Det blir ett kärt återseende. Shu brukar kalla Karin och mig för sina svenska systrar, vilket automatiskt gör honom till vår kinesiske bror :-)
Shu har bokat hotell åt oss i gamla stan, Qianmen, vilket visar sig vara fantastiskt trevliga hutongkvarter. Hutongerna i Beijing rivs allteftersom för att ge plats åt det moderna Beijing.
Kineserna gör samma misstag som vi gjorde i Sverige under 60- och 70-talen, då vi rev hela stadskärnor för att ge plats åt Epa- och Domusvaruhus.
Qianmen Dazhalan West Street
Hotellet vi bodde på kan vi verkligen rekommendera. Det heter Wanch Hotel (fax: 010-63151088) och vi betalade ca 240 kr för ett dubbelrum med tv, dusch och toa på rummet.
När vi checkade in frågade flickan i receptionen hur många hallos Shu hade med sig. Kineserna kallar oss västerlänningar för hallos vilket snart fick sin förklaring när varannan kines på gatan passade på att öva det enda ord de oftast kunde på engelska; hello...fast de uttalar det hallo!
En snabb dusch på rummet sen var det pang på rödbetan, dvs Beijing.
Shu visade oss runt i kvarteren och vi åt dumplings som de fingerfärdiga kvinnorna i det förra inlägget flinkt vek ihop. Jättegoda med en fyllning av fläskfärs och kinesisk gräslök.
Penselmakare Lei He Ping i sin butik
Karin och jag drogs som magneter till en penselbutik där en mycket yrkesstolt penselmakare Lei He Ping förevisade sina egentillverkade penslar i alla de storlekar och hårtyper.
Till denna butik återvände vi på hemresan och handlade. Jag handlade t ex den här penseln med hår av.....ja, kan ni gissa? Någon? Som en ledtråd kan jag berätta att i höstas hade jag haft material nog för att tota ihop en alldeles egen pensel om jag hade gått in för det!
Vad är penseln gjord av för hår?
Eftersom det egentligen var mitt i natten enligt kroppens inre klocka hade jag egentligen velat sova några timmar, men det var bara att hänga på till Himmelstemplet.
Den stora parken som omgav templen kryllade av medelålders människor som svängde sina lurviga. En del dansade i grupp, en del i par och en del ensamma, men alla hade lika kul verkade det som.
Jag blev glad bara av att se på, och efter att ha varit i Beijing bara några timmar så kunde jag konstatera att kineser verkar vara ett lättsamt folk att få kontakt med. Vi fick många leenden när blickar möttes, och log jag mot någon fick jag genast ett stort leende tillbaka av gammal som ung.
Karin och jag var något av turistattraktioner i oss själva, det var många kineser som vill bli fotograferade tillsammans med en hallo.
Här sitter en fotograf och framkallar sin analoga film i ett litet mobilt labb. Det kändes skönt att ha digitalkamera själv, puhu!
Shu
I parken fanns möjligheter att välja kejserlig stass för några yuan, för att sedan bli plåtad. Karin kunde inte stå emot, trots värmen, och blev klädd i siden och guld (nåja, det såg ut som guld i alla fall)...
...och blev så här tjusig med mandarinhatt och allt. Den lite sammanbitna minen får nog tillskrivas temperaturen inne i dräkten.
Efter Himmelstemplet åkte vi buss till Den Förbjudna Staden. Vi passerade ett stort område där det byggs hus i gammal stil men man önskar att de rustade upp de gamla kvarteren och lät folk bo kvar istället. Det här blir snyggt - men dött.
Den förbjudna staden var som jag hade föreställt mig, fast ännu större. Det är verkligen ett jättelikt område med en massa palats, hus och gårdar.
Det är fascinerande att tänka sig att under 500 år fick ingen vanlig människa träda in i den kejserliga staden.
Den siste kejsaren Puyi lämnade sin tron år 1912 vilket blev slutet för staden som kejsarpalats.
Åh vad jag skulle vilja se om Bertoluccis storfilm från -87, som just handlade om den sista kejsaren.
Karin plåtar
Barn med "stjärtglipor" i byxorna åker kana
Man började bygga den förbjudna staden 1406. Det tog 14 år och krävdes 200 000 arbetare innan allt stod klart. Jorden som blev över efter att man hade grävt vallgravar las på hög utanför den norra delen och blev till en stor kulle som kallas Jingshan.
Dit älgade vi naturligtvis upp och skådade staden från ovan.
Shu och Karin
Vi kom sent tillbaka till hotellet och tog godnatt av Shu. Efter att ha svettats i fel slags kläder hela dagen var jag sugen på en öl och vi smet ut i hutongerna och hittade en trevlig liten uteservering, vilket inte är så vanligt i Kina.
Det var himmelskt att få en kall öl och några nygrillade spett att snaska på medan vi insöp gatulivet och fattade att vi faktiskt var där - på riktigt.
Jag är fortfarande så såsig i huvudet så jag klarar inte av att skriva något vettigt, så jag väntar till morfindimmorna lättar.
Istället har jag klippt ihop två små videosnuttar från första dagen. De talar liksom för sig själva.
Den första filmade jag hälften genom ett skyltfönster, resten inifrån restaurangen i Qianmen, gamla stan i Beijing.
Kvinnorna som gjorde dumplings hade en sån suverän teknik, både på kavlandet och på själva vikningen. Ett rejält handtryck - det är det som gäller om man ska vika många.
Sent på kvällen passerade vi en av nattmarknaderna. Mycket är väl för turisterna skulle jag tro, alla insekter och skorpioner...
Två småpojkar på floden Li, Xingping i provinsen Guangxi
I förrgår kväll kom jag hem till stationen igen efter att ha tågluffat i Kina två veckor tillsammans med kollegan Karin och vår gemensamme kinesiske vän Shu.
Det har varit en fantastisk resa, och tack vare Shu har vi fått se så många olika sidor av Kina som är få förunnat på så kort tid.
Karin och jag hade planerat att vi alla tre skulle delta i 31st World Wide Sketch Crawl som gick av stapeln den 16 april, men av olika anledningar bidde det tyvärr ingenting av med det. Ibland planerar man mer än man mäktar med.
Jag drog på mig en influensa under resans gång, så just nu slurpar jag receptbelagd morfinhostmedicin och känner mig allmänt utslagen och lite dimmig.
När jag har piggat på mig lite, och den läbbiga bronkithostan har gett med sig, så kommer jag att lägga ut lite resebilder och även försöka läsa ikapp hos bloggvännerna så klart.
Tills dess så får ni allihop ha en trevlig Valborg!
Min rygga färdigpackad inför resan hem i onsdags, Qianmen, Beijing
Jag fick ett suveränt tips för en tid sedan av proffsfilmaren Bertil som bor i Nora. Han berättade hur man med enkla medel kan skapa ett resestativ till kameran, genom att helt enkelt sy en tygpåse och fylla med torra ärtor (eller ngt liknande).
Sen är det bara att placera kameran på påsen, rikta in den och filma/plåta.
Jag tyckte tipset lät jättebra, så nu har jag sytt upp några ärtpåsar...
...och testat. Det funkar hur bra som helst, man kan rikta kameran som man vill. Jag vet inte hur många ggr jag har rest utan stativ och pallat upp kameran med små stenar, kottar eller anteckningsblock för att rikta upp den.
Mina textila stativ är lite rymliga, så jag har provat att vika dem dubbelt och sedan sätta kameran på påsen. Funkar perfekt :-)
Stativen blev 17 x 20 cm och fylldes med 200 g torra ärtor.
Nu har blogger fått fnatt, nu har jag fått tillbaka den gamla redigeraren hux flux.
Har kollat i inställningar, och den nya är förprickad. Ja ja, det gäller att komma ihåg hur jag gjorde när jag måste använda den gamla.
Hur som helst - så här fint har vi fått det i hallen.
I vintras när vi hade bloggträff på stationen hade Lisette tänkt sig att släpa den här tunga gamla väggtelefonen på tåget för att ge oss. Som tur var så avstod hon från det, den väger bly.
Nu när vi var nere och hälsade på i helgen hämtade vi upp presenten, och igår kväll kom den upp på väggen bredvid biljettluckan.
Det blev lite mejlande innan den kom på plats, för veven låg gömd inuti så Håkan skruvade isär den och så blev den komplett.
Vi har putsat den så den blänker och den gör sig så himla bra bredvid biljettluckan.
Enligt Gösta har den suttit i en banvaktsstuga på en privat järnvägslinje mellan Stenstorp och Hjo.
Bara en sån sak.
Påminner den inte om någon?
En far anropar sin son...
Och så här bra mår de hårt beskurna chiliplantorna som jag drog upp från frön förra vintern. Frön som jag hade fått från chiligurun Mian.
Vi har som tradition sedan några år tillbaka att åka ner och titta på trandansen vid Hornborgasjön tillsammans med vännerna Claes och Kerstin från Hova.
Det är verkligen ett utmärkt sätt att känna in våren.
Vännerna Eva och Diana trängde ihop sig med sina fem hundar och hängde också med i en lätt immig bil.
I lördags fanns det 14 400 tranor på plats, för att inte tala om alla sångsvanar, änder och gäss. Det kacklades och det snattrades.
I år liksom förra året blev vi personligt guidade av Mian och Jan, och det kan jag tala om är en lyx. De vet det mesta om tranor och så får man kika i deras tubkikare vilket är en höjdare, man kommer så nära så att det till och med går att urskilja vilken färg tranorna har på pupillerna.
I år upptäckte vi flera unga tranor som inte hade fått den karakteristiska teckningen på huvudet ännu, de såg bara lite "smutsiga" ut på huvudet.
För varje gång lär vi oss något nytt.
Efter trandansen tog Mian och Jan med oss till deras fågelmatning ute i skogen där de har som specialitet att handmata småfåglar, mest talltitor och svartmesar.
Tvärt emot vad jag trodde så kunde vi kliva in hela gänget i gläntan, och vi behövde inte ens vara tysta.
Mian gick omkring och visslade på hennes och Jans små kamrater och vi fick nötter att hålla i händerna.
Så här års har pippisarna annat för sig än att hamstra mat, det ska vänslas och det ska byggas bo, men efter sisådär en kvart så började det i alla fall schvurra av lätta vingslag bland träden och på bilden står jag och Claes och håller hoppfullt ut händerna.
Håkan, som tog bilden, lyckades få med den lilla talltitan med nöt i munnen som sitter på min hand.
Det är svårt att beskriva känslan som fyllde mig när jag hörde vingslagen och kände de små fossingarna på handen. Eller...egentligen är det lätt. Det finns bara ett ord. Lycka.
Efter denna magiska upplevelse blev vi, liksom förra året, bjudna på lunch hos bloggvännen Lisette och hennes Gösta.
De bor i en gammal byskola mitt i det vackra västgötska kulturlandskapet. Här är det vackert både inne och ute.
Lisette och Gösta hade bullat upp med en underbart god soppa och hembakat bröd. Det kändes varmt på alla plan.
På fotot ovan ser det ut som det är årsmöte i DRSK( De Rutiga Skjortornas Klubb), jag hade också rutig skjorta ;-)
Håkan och jag fick med oss en jättefin present som jag ska visa vid ett senare tillfälle då den har monterats bredvid biljettluckan på stationen.
Sen var det dags för färd mot Hova och ytterligare en härlig måltid hos Claes och Kerstin på kvällen.
På söndagen gick vi bort och kikade på Claes nyinköpta verkstad som ursprungligen är ett gammalt hönseri. Claes kallar sin nya verkstad för Ateljén och Kerstin kallar den Claes Dagis.
Hit ska Napoleon (Svenska Voffsårkesterns turnébil) få komma senare i vår, han vet ännu inte vilken tur han har.
Poppan tycker att Claes Peugeot 301 från 1935 kommer att få fint sällskap snart.
Här står Poppan och Kerstin och spanar på svartmesar, eller det är egentligen bara Kerstin som gör det. Poppan spanar efter katter. Så klart.
När vi kommer hem till snöiga Striberg igen på söndagkvällen är vi bjudna ner till Bi och Bo för att fira min födelsedag, vilket sker i keramikverkstaden.
Där blir vi bjudna på champagne och lite tilltugg av Bosse, medan Bi sätter sig och drejar blomkrukor åt mig. Jag får bestämma precis hur jag vill ha dom, men jag vill ha likadana som Bi har själv. De är de finaste blomkrukor jag vet.
Att se Bi dreja är lika roligt varje gång.
Tre stora vackra krukor i olika höjd blev det, med fat till. Faten ska få små fötter, när de torkat lite, så att krukorna inte står direkt på fönsterbrädet, och det lilla avståndet från bräda till kruka och fat gör jättemycket för synintrycket.
Krukorna blir vackert terracottafärgade när de bränns.
%20(1).jpg)
