Illustration i senaste numret av Råd & Rön.
torsdag, januari 08, 2009
Skulle du...
...vilja möta den här ute i skogen? frågade Håkan mig en kväll och visade skärmen på sin kamerabaksida.
Jag skrattade så jag fick hicka.
Gaias bror Ebro, på stationen kallad E-bror, har en mani att bära omkring saker när han blir glad. Vad som helst går bra, och denna gången blev han så glad över att Håkan kom ner från övervåningen så att han greppade en av pälstjejernas lätta plastmatskålar och for omkring med.
Jag skrattade så jag fick hicka.
Gaias bror Ebro, på stationen kallad E-bror, har en mani att bära omkring saker när han blir glad. Vad som helst går bra, och denna gången blev han så glad över att Håkan kom ner från övervåningen så att han greppade en av pälstjejernas lätta plastmatskålar och for omkring med.
onsdag, januari 07, 2009
Django Reinhardt och Franska Hotkvintetten
Jag hittade en alldeles underbar video på YouTube om Django Reinhardt, den store romske jazzgitarristen. Filmsnutten på 10 minuter innehåller bl a äldre dokumentära inslag från zigenarliv utanför Paris som är helt fascinerande.
Vilka fina husvagnar dom hade!
När Django var i 18-årsåldern brann det i zigenarlägret (som jag tror låg ute vid Porte de Clignancourt), och hans vänsterhand blev svårt brännskadad. Ringfingret och lillfingret blev obrukbara och ändå fortsatte han att spela gitarr. Han skapade sin egen strängsättning och blev en av världens mest virtuosa jazzgitarrister med en helt egen stil.
1934 bildade Django Reinhardt den berömda Franska Hotkvintetten tillsammans med jazzviolonisten Stéphane Grappelli, som i den här videon berättar så sympatiskt om sin vän Django Reinhardt.
Vilka fina husvagnar dom hade!
När Django var i 18-årsåldern brann det i zigenarlägret (som jag tror låg ute vid Porte de Clignancourt), och hans vänsterhand blev svårt brännskadad. Ringfingret och lillfingret blev obrukbara och ändå fortsatte han att spela gitarr. Han skapade sin egen strängsättning och blev en av världens mest virtuosa jazzgitarrister med en helt egen stil.
1934 bildade Django Reinhardt den berömda Franska Hotkvintetten tillsammans med jazzviolonisten Stéphane Grappelli, som i den här videon berättar så sympatiskt om sin vän Django Reinhardt.
tisdag, januari 06, 2009
Django, del 2
Mitt i natten den 22 januari 2008 startade Kiddo sin bilresa till Bremen för att hämta hem hunden som med nöd och näppe hade undsluppit döden.
Hon hade döpt honom i sina tankar till Django.
Django efter Django Reinhardt.
Så här såg det ut när Django kom. Han sitter i den stora flygburen underst, man kan skymta hans röda "näsa".
Hon i röd jacka är Daniela från tyska Podencohilfe som mötte upp Kiddo och kvinnan till höger är den som flög med hundarna från Lanzarote.
Att hjärtat bankade extra i Kiddos bröst den dagen är nog ingen vild gissning.
Kiddo kan konsten att cykla med alla sina fyra hundar, hur hon bär sig åt förstår jag inte riktigt. Här cyklar hon med tre stycken, Pablo, Django och Thule.
Så här skriver Kiddo i ett mail strax efter att Django blivit smålänning:
Som du säkert förstår så består min vardag av 100% Django. Det blir väldigt
intensivt den första tiden. Sååå mycket att anpassa sig till, för en hund som
kommer hit, sprängfylld av spring i benen och upptäckarlust !
Jag tycker att det går "skitbra", för att uttrycka det kort !
Trion gör ett jättejobb med att både aktivera honom med bus och att uppfostra honom. Det är rent rörande att se vilket kollektivt engagemang det är för att inlemma honom i flocken !!!
Jag har fallit pladask för hans uppenbarelse, och tycker inte att några uppoffringar är för mycket för hans skull ! Det känns så GOTT i HJÄRTAT !!
Det är uppenbart att Django aldrig har bott inomhus i ett vanligt hem.
Och han är inte koppeltränad, eller tränad på något annat heller. Allt blir från scratch. Han är väldigt orädd, och det får en ju att undra om han inte har blivit illa behandlad av någon människa. Vilket ju faktiskt verkar otroligt... Han är helt oskygg för alla människor, oavsett kön eller storlek. Andra hundar är också bara roligt.
Ja du, det är en spännande resa att få följa en hunds utveckling. Men han är förstås fantastisk som han är NU, i all sin spontanitet och ohejdbara livslust!!
Det här är Djangos nya flock, de tre podencomixarna; Elva underst, Pablo överst och Thule till höger.
Blir man glad eller blir man glad när man ser såna här bilder?
Här letar hela kvartetten sork, ett gemensamt intresse kan man lugnt påstå.
Django är av rasen Podenco Canario, och verkar vara mer eller mindre renrasig. Han har ett sånt charmigt och personligt utseende, så otroligt egen och grann.
Jag tycker det ser ut som han står och lyssnar uppmärksamt efter sork på den här bilden. Poppy har samma jaktstil. De trampar lite bestämt med framtassarna för att sedan stå blickstilla och lokalisera ljudet efter den flyende sorken, sedan är det huvuddykning rakt ner i backen.
Hon hade döpt honom i sina tankar till Django.
Django efter Django Reinhardt.
Så här såg det ut när Django kom. Han sitter i den stora flygburen underst, man kan skymta hans röda "näsa".
Hon i röd jacka är Daniela från tyska Podencohilfe som mötte upp Kiddo och kvinnan till höger är den som flög med hundarna från Lanzarote.
Att hjärtat bankade extra i Kiddos bröst den dagen är nog ingen vild gissning.
Kiddo kan konsten att cykla med alla sina fyra hundar, hur hon bär sig åt förstår jag inte riktigt. Här cyklar hon med tre stycken, Pablo, Django och Thule.
Så här skriver Kiddo i ett mail strax efter att Django blivit smålänning:
Som du säkert förstår så består min vardag av 100% Django. Det blir väldigt
intensivt den första tiden. Sååå mycket att anpassa sig till, för en hund som
kommer hit, sprängfylld av spring i benen och upptäckarlust !
Jag tycker att det går "skitbra", för att uttrycka det kort !
Trion gör ett jättejobb med att både aktivera honom med bus och att uppfostra honom. Det är rent rörande att se vilket kollektivt engagemang det är för att inlemma honom i flocken !!!
Jag har fallit pladask för hans uppenbarelse, och tycker inte att några uppoffringar är för mycket för hans skull ! Det känns så GOTT i HJÄRTAT !!
Det är uppenbart att Django aldrig har bott inomhus i ett vanligt hem.
Och han är inte koppeltränad, eller tränad på något annat heller. Allt blir från scratch. Han är väldigt orädd, och det får en ju att undra om han inte har blivit illa behandlad av någon människa. Vilket ju faktiskt verkar otroligt... Han är helt oskygg för alla människor, oavsett kön eller storlek. Andra hundar är också bara roligt.
Ja du, det är en spännande resa att få följa en hunds utveckling. Men han är förstås fantastisk som han är NU, i all sin spontanitet och ohejdbara livslust!!
Det här är Djangos nya flock, de tre podencomixarna; Elva underst, Pablo överst och Thule till höger.
Blir man glad eller blir man glad när man ser såna här bilder?
Här letar hela kvartetten sork, ett gemensamt intresse kan man lugnt påstå.
Django är av rasen Podenco Canario, och verkar vara mer eller mindre renrasig. Han har ett sånt charmigt och personligt utseende, så otroligt egen och grann.
Jag tycker det ser ut som han står och lyssnar uppmärksamt efter sork på den här bilden. Poppy har samma jaktstil. De trampar lite bestämt med framtassarna för att sedan stå blickstilla och lokalisera ljudet efter den flyende sorken, sedan är det huvuddykning rakt ner i backen.
Äntligen långpromenad
Berättelsen om hunden Django från dödscellen, del 2, dröjer något. Bara så ni vet!
Det har varit så himla kallt en tid så jag har bara tagit korta promenader med hundarna, men tidigt imorse ringde Bi och jag varandra, efter att ha tittat på termometern och kontaterat att det bara var -10°. Äntligen en långpromenad!
Vi släpper hundarna på en liten skogstjärn. Lycka med öppna vidder.
Full rulle tillbaka igen.
Och så lite bus med varandra. Hundarna är nästan lika påbyltade som vad vi är. Egentligen brukar jag inte använda täcken till Gaia och Poppy förrän det är ung -20°, men Ebro är frusen av sig och behöver täcke, så då åkte alltihop på.
Lika kul som det är att komma ut är det att komma hem igen. Gaia och Poppy väntar ivrigt på att jag ska öppna grinden, medan Ebro kutar omkring som en projektil runt oss.
Gaia verkar undra vad han håller på med, fattar han inte att det snart vankas mat?
Jag älskar mina luddor! De väger ingenting, de är lätta att ta av och på, de är varma och de är snygga.
Vid tio-tiden har byns ungar hunnit äta frukost och ge sig ut med några smällare *PANG,PANG*.
Ebro försvinner som en oljad blixt nerför spiraltrappan till källaren. Klicka på bilden och upptäck en nervös Ebro som undrar om kusten är klar!
Det har varit så himla kallt en tid så jag har bara tagit korta promenader med hundarna, men tidigt imorse ringde Bi och jag varandra, efter att ha tittat på termometern och kontaterat att det bara var -10°. Äntligen en långpromenad!
Vi släpper hundarna på en liten skogstjärn. Lycka med öppna vidder.
Full rulle tillbaka igen.
Och så lite bus med varandra. Hundarna är nästan lika påbyltade som vad vi är. Egentligen brukar jag inte använda täcken till Gaia och Poppy förrän det är ung -20°, men Ebro är frusen av sig och behöver täcke, så då åkte alltihop på.
Lika kul som det är att komma ut är det att komma hem igen. Gaia och Poppy väntar ivrigt på att jag ska öppna grinden, medan Ebro kutar omkring som en projektil runt oss.
Gaia verkar undra vad han håller på med, fattar han inte att det snart vankas mat?
Jag älskar mina luddor! De väger ingenting, de är lätta att ta av och på, de är varma och de är snygga.
Vid tio-tiden har byns ungar hunnit äta frukost och ge sig ut med några smällare *PANG,PANG*.
Ebro försvinner som en oljad blixt nerför spiraltrappan till källaren. Klicka på bilden och upptäck en nervös Ebro som undrar om kusten är klar!
söndag, januari 04, 2009
Ett annat hundöde - Django
Jag har en vän, Kiddo, som bor på en gård i Småland med man och tre spanska hittehundar av podencoblandras.
För lite över ett år sedan läste hon på en hundhjälpsida från Lanzarote, ett upprop att hjälpa en grupp hundar som stod på en avlivningsstation. De skulle alla avlivas innan julen 2007 om de inte fick adoptörer.
Så här skrev hon i ett mail den 7 dec samma år:
Nu befinner jag mig i det välsignade tillståndet att jag står inför att göra en enorm skillnad i en hunds vardag och liv. Det ger mig en obeskrivlig tillfredsställelse !
Hunden som det gäller har funnits eller finns (?) på en avlivningsstation.
De står i 6 kvadratmeter små celler, ihop med massor av andra hundar.
Inget dagsljus når in till dem. En gallerdörr och resten betong.
Drösvis med podencos skall avlivas nu när jaktsäsongen är slut.
Den 23:dje dec. stänger den aktuella avlivningsstationen under 2 veckor, och inför den ledigheten avlivas alla hundar som då befinner sig där.
Det sliter i mitt hjärta !! Men åtminstone en av dessa fantastiska hundar som nästan berövats livet och det mesta av dess glädje, ska få uppleva en skillnad !
Det gör mig GOTT !
Det här är hunden som Kiddo föll för.
Tyvärr för Kiddo så hade inte hundorganisationen på Lanzarote något samarbete med någon svensk förening, så det uppstod en hel del problem hur hon skulle få hem hunden.
De samarbetade emellertid med Tyskland, så till slut bestämdes det att hunden skulle sättas på flyg till Bremen.
Det hela var väldigt osäkert,mailväxlingen med Lanzarote gick trögt, Kiddo var förtvivlad och jag gjorde små collagebilder i Photoshop och skickade för att muntra upp henne.
Den här skickade jag innan det blev klart med Bremen. Django skulle fixa flygresan till Kiddo på egen hand var tanken.
Sen när det blev klartecken för flygningen till Bremen, från Lanzarote, så gjorde jag det här collaget och skrev:
Gaia har efter lite rattande med öronen lyckats få in Djangos sändnings-frekvens. Han meddelar att han fick lite problem med skärmen så han har bytt tranportmedel till ett litet propellerplan. Imorse nådde han Portugals kust och befinner sig just nu över Castelo Branca. Det går långsamt men han tror absolut att han ska hinna fram till Bremen i tid.
Och Kiddo satte sig i sin bil och körde hela vägen till Bremen och hämtade hunden som med nöd och näppe slapp undan döden, hunden som numera heter Django.
Imorgon ska jag berätta hur han har det idag, smålänningen.
En av de finaste bilder jag vet
Det här är en bild på Gaia och mig, tagen av fotografen Anne Majakari bara några månader efter att Gaia hade kommit till oss.
Bilden är tagen med en rysk Holgakamera som släpper in ljus lite varstans. Det blir något drömskt över fotot.
lördag, januari 03, 2009
Gaia och Poppy
Som de flesta av er kanske har märkt, så har vi två spanska hittehundar på stationen.
Jag tänkte bara visa bilderna som vi föll för på nätet, när vi bestämde oss för att ta hand om just dessa två.
Det här är bilderna på Gaia, en sorgsen liten halvvuxen hund som gjorde att både Håkan och jag smälte när vi såg henne för sex år sedan.
Hon och henns bror Ebro blev inlämnade som valpar till hundhemmet, varför vet jag inte än idag.
Gaia till höger och hennes bror Ebro till vänster.
Det blev en erfarenhet som jag inte ångrar en sekund. Gaia var sååå skygg, men är nu nästan vad man skulle kalla en "vanlig" hund", men resan har varit lång.
Varken Håkan eller jag hade några särskilda förväntningar på henne, hon fick vara som hon var.
Jag kände med mig själv att jag hade tillräcklig hunderfarenhet att jobba med en sån här skygg och rädd hund, och dessutom det tålamod och den tid som krävdes.
I början kissade hon på sig av skräck så fort vi kom in i ett rum där hon var.
Sakta, sakta har vi byggt upp ett förtroende, och idag är hon en riktig busa men litar bara på sig själv i nödsituationer. Hon är en helt underbar hund, smart, känslig och rolig.
Här håller jag skygga Gaia i famnen för första gången, och Gaia är förstenad av skräck, vilket jag inte förstod då.
Och här sitter Gaia och jag vid havet i Almuñecar och bekantar oss med varandra. Det syns på öronen att hon inte tycker att det är lika trevligt som jag.
Så här såg bilden på Poppy ut, när jag först såg henne. Här går dom igenom henne på det spanska hundhemmet, efter att hon hittades. Den här bilden talar för sig själv, tycker jag.
Så länge vi bodde i Stockholm kunde vi inte ha mer än en hund, och jag minns hur jag tittade längtansfullt på Poppy i ett års tid. Ingen ville ha henne, och hon fanns kvar på nätsidan i all evighet och jag led med henne och önskade så att hon skulle få ett hem..
Så fort Håkan och jag bestämde oss för att flytta från Sthlm så ringde jag direkt och frågade om hon fanns kvar - och det gjorde hon.
Oj, vad folk har missat - vi fick en guldklimp.
Jag tänkte bara visa bilderna som vi föll för på nätet, när vi bestämde oss för att ta hand om just dessa två.
Det här är bilderna på Gaia, en sorgsen liten halvvuxen hund som gjorde att både Håkan och jag smälte när vi såg henne för sex år sedan.
Hon och henns bror Ebro blev inlämnade som valpar till hundhemmet, varför vet jag inte än idag.
Gaia till höger och hennes bror Ebro till vänster.
Det blev en erfarenhet som jag inte ångrar en sekund. Gaia var sååå skygg, men är nu nästan vad man skulle kalla en "vanlig" hund", men resan har varit lång.
Varken Håkan eller jag hade några särskilda förväntningar på henne, hon fick vara som hon var.
Jag kände med mig själv att jag hade tillräcklig hunderfarenhet att jobba med en sån här skygg och rädd hund, och dessutom det tålamod och den tid som krävdes.
I början kissade hon på sig av skräck så fort vi kom in i ett rum där hon var.
Sakta, sakta har vi byggt upp ett förtroende, och idag är hon en riktig busa men litar bara på sig själv i nödsituationer. Hon är en helt underbar hund, smart, känslig och rolig.
Här håller jag skygga Gaia i famnen för första gången, och Gaia är förstenad av skräck, vilket jag inte förstod då.
Och här sitter Gaia och jag vid havet i Almuñecar och bekantar oss med varandra. Det syns på öronen att hon inte tycker att det är lika trevligt som jag.
Så här såg bilden på Poppy ut, när jag först såg henne. Här går dom igenom henne på det spanska hundhemmet, efter att hon hittades. Den här bilden talar för sig själv, tycker jag.
Så länge vi bodde i Stockholm kunde vi inte ha mer än en hund, och jag minns hur jag tittade längtansfullt på Poppy i ett års tid. Ingen ville ha henne, och hon fanns kvar på nätsidan i all evighet och jag led med henne och önskade så att hon skulle få ett hem..
Så fort Håkan och jag bestämde oss för att flytta från Sthlm så ringde jag direkt och frågade om hon fanns kvar - och det gjorde hon.
Oj, vad folk har missat - vi fick en guldklimp.
Känner ni igen hunden?
Jag gör en illustration till tidningen Forskning & Framsteg varje nummer.
Den här teckningen återfinns i senaste numret, är det någon som känner igen hunden?
fredag, januari 02, 2009
Fler minnen från Frankrike...
I det här trevliga köket satt jag en sensommarafton på 80-talet tillsammans med min franska mamma Raymonde, och hennes familj.
Raymonde var född i byn i Corrèze, och efter att ha bott i Paris många år flyttade hon tillbaka till landet med sin Parisfödde man, byggde ett stenhus med skiffertak och flyttade in med sina gamla föräldrar och levde i ett generationsboende som är så ovanligt här hos oss i Sverige.
Raymondes föräldrar hade upplevt andra världskriget och gömt flyktingar på sin gård under kriget. Det sattes ofta fram en extra tallrik vid matbordet, till den "okände" gästen.
Vid den här tiden var hennes pappa 91 år, mamman minns jag inte hur gammal hon var, några år yngre än sin make antagligen. I det här köket fanns och finns fortfarande en spis för el och gas, jämte en vedspis.
Varje morgon kom Raymondes gamla mamma in med ett knippe pinnar och gjorde eld i vedspisen, den 91-årige pappan knallade ner i källaren och tog upp en rödvinsbutelj utan etikett på flaskan, specialtappat för honom på ngn vingård i Bordeaux, satte det på luftning inför lunchen och gick sedan ut för att se till sin forelldamm.
Vi andra använde el- och gasspisen.
En kväll efter en ovanligt lyckad dag i skogen, då jag hade hittat ett ställe vid en liten bäck fullkomligt guldgul av kantareller, tagit av mig min annorak och bara samlat in och stolt tagit med till huset, serverades middagen. Raymonde hade gjort en fenomenalt god stuvning av mina kantareller och jag satt och jäste och inhöstade beröm från alla håll och kanter, tills Raymondes åldrige pappa tittade kritiskt på mig och frågade på languedoc (en uråldrig dialekt i det distriktet som man förstår noll av om man har läst skolfranska) om jag inte hade sett någon cèpe???
Jag förstod ingenting, och resten av familjen försökte förklara vad han menade. Då reste sig den åldrige mannen otåligt och med en djup suck, hur dumma flickor finns det, och försvann ut i mörkret för att återvända efter en kvart med en Karl-Johansvamp i näven.
- Åh, svarade jag, ja såna har jag sett flera stycken...
- ...och inte plockat, undrade Raymondes pappa, och ville direkt knuffa ut mig i mörkret för att leta upp alla soppar som jag hade missat under dagens lopp. Maken till enfaldig flicka!
Det ska kanske tilläggas att fransmännen sätter Karl-Johansvampen högre som matsvamp än den gula kantarellen.
Efter ett visst tumult lyckades resten av familjen lugna ner honom, och jag slapp knuffas ut i mörkret.
Dagen efter tittade han bistert på mig, men erbjöd sig ändå att slipa min franska fickkniv, samma sort som han själv skar breda skivor av korv med varje frukost.
Efter det höll vi ögonen på varandra, den gamle och jag.
Raymonde var född i byn i Corrèze, och efter att ha bott i Paris många år flyttade hon tillbaka till landet med sin Parisfödde man, byggde ett stenhus med skiffertak och flyttade in med sina gamla föräldrar och levde i ett generationsboende som är så ovanligt här hos oss i Sverige.
Raymondes föräldrar hade upplevt andra världskriget och gömt flyktingar på sin gård under kriget. Det sattes ofta fram en extra tallrik vid matbordet, till den "okände" gästen.
Vid den här tiden var hennes pappa 91 år, mamman minns jag inte hur gammal hon var, några år yngre än sin make antagligen. I det här köket fanns och finns fortfarande en spis för el och gas, jämte en vedspis.
Varje morgon kom Raymondes gamla mamma in med ett knippe pinnar och gjorde eld i vedspisen, den 91-årige pappan knallade ner i källaren och tog upp en rödvinsbutelj utan etikett på flaskan, specialtappat för honom på ngn vingård i Bordeaux, satte det på luftning inför lunchen och gick sedan ut för att se till sin forelldamm.
Vi andra använde el- och gasspisen.
En kväll efter en ovanligt lyckad dag i skogen, då jag hade hittat ett ställe vid en liten bäck fullkomligt guldgul av kantareller, tagit av mig min annorak och bara samlat in och stolt tagit med till huset, serverades middagen. Raymonde hade gjort en fenomenalt god stuvning av mina kantareller och jag satt och jäste och inhöstade beröm från alla håll och kanter, tills Raymondes åldrige pappa tittade kritiskt på mig och frågade på languedoc (en uråldrig dialekt i det distriktet som man förstår noll av om man har läst skolfranska) om jag inte hade sett någon cèpe???
Jag förstod ingenting, och resten av familjen försökte förklara vad han menade. Då reste sig den åldrige mannen otåligt och med en djup suck, hur dumma flickor finns det, och försvann ut i mörkret för att återvända efter en kvart med en Karl-Johansvamp i näven.
- Åh, svarade jag, ja såna har jag sett flera stycken...
- ...och inte plockat, undrade Raymondes pappa, och ville direkt knuffa ut mig i mörkret för att leta upp alla soppar som jag hade missat under dagens lopp. Maken till enfaldig flicka!
Det ska kanske tilläggas att fransmännen sätter Karl-Johansvampen högre som matsvamp än den gula kantarellen.
Efter ett visst tumult lyckades resten av familjen lugna ner honom, och jag slapp knuffas ut i mörkret.
Dagen efter tittade han bistert på mig, men erbjöd sig ändå att slipa min franska fickkniv, samma sort som han själv skar breda skivor av korv med varje frukost.
Efter det höll vi ögonen på varandra, den gamle och jag.
Les Feuilles Mortes - Yves Montand på Olympia
En poet som gjorde stort intryck på mig i tonåren var Jacques Prévert, som jag fortfarande tycker väldigt mycket om.
Joseph Kosma har tonsatt en av hans dikter, Les Feuilles Mortes, som här sjungs av en annan av mina favoriter, Yves Montand.
Joseph Kosma har tonsatt en av hans dikter, Les Feuilles Mortes, som här sjungs av en annan av mina favoriter, Yves Montand.
torsdag, januari 01, 2009
Minnen
Jag får, som varje år, nyårshälsningar från Oliver och hans familj i Paris.
Året som har gått har varit lite speciellt. Olivier miste sin mamma, Raymonde, på midsommarnatten och jag miste därmed min franska mamma. Plus att jag miste min pappa den 28 oktober i år.
När jag var 18 år studerade jag på en konstakademi i Nice en sommar, och lärde känna Olivier som kurskamrat. Det är en vänskap som har bestått under åren och jag kan bli alldeles perplex när jag börjar räkna alla år vi har känt varandra och varit vänner.
Här är ett foto från Nice-sommaren. Jag står andra till vänster och Olivier andra till höger. Vi var ett gäng som sov över på stranden en natt, så unga vi ser ut, och inte bara ser ut - var.
När Olivier förlorade sin mamma, Raymonde, i somras förlorade jag samtidigt min andramamma.
Jag lärde känna Raymonde 1973, och sedan hamnade jag av en slump i hennes familj när jag återvände efter en resa i Karibien när jag var mycket ung. Olivier gjorde militärtjänsten och var inte hemma, men jag blev inbjuden att bo hos familjen och jag stannade länge.
Jag älskade Raymonde, hon var så generös och vänlig och tog mig under sina vingars beskydd. Under dom vingarna samsades det många lite vilsna personer, bl a minns jag en indisk kvinna vars liv hon engagerade sig i och lät bo hemma hos sig som skydd mot hennes äkta man.
Raymonde visade mig Paris, släpade med mig på marknader, skrattade tålmodigt åt min fasa när jag såg upphängda höns för första gången med fossingarna kvar, hon gav alltid pengar till musiker i Metron minns jag, med orden : De jobbar!
Raymonde var radikal, hon var feminist och hon var så himla varm och intelligent. Jag har sällan träffat en kvinna med så stor utstrålning...och värme, och hon har kommit att betyda oerhört mycket i mitt liv.
Hon blev min franska mamma som jag besökte ofta under årens lopp, alltid lika välkommen.
Livet känns fattigare nu när hon är borta. Jag har fortfarande svårt att förstå att hon inte finns längre.
Under många år drev Raymonde och hennes man en cirkus som hette "L'Auvergne qui chante", och som de turnerade med runtom i Auvergne under sommarhalvåret.
En sommar i slutet av 70-talet reste jag med cirkusen, och det är ett kärt minne.
Cirkusen bestod av musiker som spelade cabrette (en slags fransk säckpipa), vevlira etc och en kvinnlig stjärna à la Mireille Mathieu plus lite akrobater från stora cirkusar som extraknäckte under semestern.
Varje morgon reste man cirkustältet, sedan ägnades dagen åt förberedelser som att dra elledningar, ställa ut stolar, åka runt med bil med megafon på taket i byarna runtomkring och göra reklam m m.
Sen var det föreställning på kvällen, och så fort den var slut rev man tältet, packade in allt i bilarna och lastbilarna, och fortsatte mitt i natten till nästa ställe, sov, och började resa tältet morgonen därpå.
Här spelar Olivier:
Året som har gått har varit lite speciellt. Olivier miste sin mamma, Raymonde, på midsommarnatten och jag miste därmed min franska mamma. Plus att jag miste min pappa den 28 oktober i år.
När jag var 18 år studerade jag på en konstakademi i Nice en sommar, och lärde känna Olivier som kurskamrat. Det är en vänskap som har bestått under åren och jag kan bli alldeles perplex när jag börjar räkna alla år vi har känt varandra och varit vänner.
Här är ett foto från Nice-sommaren. Jag står andra till vänster och Olivier andra till höger. Vi var ett gäng som sov över på stranden en natt, så unga vi ser ut, och inte bara ser ut - var.
När Olivier förlorade sin mamma, Raymonde, i somras förlorade jag samtidigt min andramamma.
Jag lärde känna Raymonde 1973, och sedan hamnade jag av en slump i hennes familj när jag återvände efter en resa i Karibien när jag var mycket ung. Olivier gjorde militärtjänsten och var inte hemma, men jag blev inbjuden att bo hos familjen och jag stannade länge.
Jag älskade Raymonde, hon var så generös och vänlig och tog mig under sina vingars beskydd. Under dom vingarna samsades det många lite vilsna personer, bl a minns jag en indisk kvinna vars liv hon engagerade sig i och lät bo hemma hos sig som skydd mot hennes äkta man.
Raymonde visade mig Paris, släpade med mig på marknader, skrattade tålmodigt åt min fasa när jag såg upphängda höns för första gången med fossingarna kvar, hon gav alltid pengar till musiker i Metron minns jag, med orden : De jobbar!
Raymonde var radikal, hon var feminist och hon var så himla varm och intelligent. Jag har sällan träffat en kvinna med så stor utstrålning...och värme, och hon har kommit att betyda oerhört mycket i mitt liv.
Hon blev min franska mamma som jag besökte ofta under årens lopp, alltid lika välkommen.
Livet känns fattigare nu när hon är borta. Jag har fortfarande svårt att förstå att hon inte finns längre.
Under många år drev Raymonde och hennes man en cirkus som hette "L'Auvergne qui chante", och som de turnerade med runtom i Auvergne under sommarhalvåret.
En sommar i slutet av 70-talet reste jag med cirkusen, och det är ett kärt minne.
Cirkusen bestod av musiker som spelade cabrette (en slags fransk säckpipa), vevlira etc och en kvinnlig stjärna à la Mireille Mathieu plus lite akrobater från stora cirkusar som extraknäckte under semestern.
Varje morgon reste man cirkustältet, sedan ägnades dagen åt förberedelser som att dra elledningar, ställa ut stolar, åka runt med bil med megafon på taket i byarna runtomkring och göra reklam m m.
Sen var det föreställning på kvällen, och så fort den var slut rev man tältet, packade in allt i bilarna och lastbilarna, och fortsatte mitt i natten till nästa ställe, sov, och började resa tältet morgonen därpå.
Här spelar Olivier:
En ny dag, ett nytt år...
Det var segt att komma upp i morse, men det hör ju liksom till när det är nyårsdag.
Hade inte hundarna varit, hade jag nog legat kvar i sängen än.
Igår var vi bjudna på nyårsmiddag hos vännerna Bi och Bo, som har treglas-fönster där de bor. Väldigt bra, med tanke på hundarna.
Bosse stod vid grytorna och Bi hade dukat så fint och skapat en tyst raket som hon hängt över matbordet.
Så vi fick oss en raket i alla fall, en som t o m pälspersonerna kunde uppskatta.
För att inte tala om hur de uppskattade det som blev över av den läckra lammsteken.
Här har Bosse plockat fram ett mystiskt rör som han tror är en orgelpipa. Bo låtsar att det är en gammal hörlur, en sån där som äldre använde förr i tiden, och det fungerar alldeles utmärkt.
Sånt här kan man roa sig med när klockan börjar närma sig ett på natten :)
Hade inte hundarna varit, hade jag nog legat kvar i sängen än.
Igår var vi bjudna på nyårsmiddag hos vännerna Bi och Bo, som har treglas-fönster där de bor. Väldigt bra, med tanke på hundarna.
Bosse stod vid grytorna och Bi hade dukat så fint och skapat en tyst raket som hon hängt över matbordet.
Så vi fick oss en raket i alla fall, en som t o m pälspersonerna kunde uppskatta.
För att inte tala om hur de uppskattade det som blev över av den läckra lammsteken.
Här har Bosse plockat fram ett mystiskt rör som han tror är en orgelpipa. Bo låtsar att det är en gammal hörlur, en sån där som äldre använde förr i tiden, och det fungerar alldeles utmärkt.
Sånt här kan man roa sig med när klockan börjar närma sig ett på natten :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
%20(1).jpg)
