Teddybjörnarnas picknick

Helen, som ofta skriver så finurliga kommentarer på min blogg, hade ett inlägg om att det var Teddybjörnens dag igår.

Ujujuj, jag blir alldeles illamående när jag tänker på min stackars solblekta hallonröda nalle som jag svek så grovt när jag var i den åldern då en del människor vill lägga en dimridå bakåt i sina liv.

Jag älskade min hallonröda nalle när jag var liten, den var med mig jämt. Ibland fick vi besök av en barnfamilj som hade en pojke som vid varje besök vred huv'et av min nalle.
Varje gång försökte jag gömma nallen, och varje gång letade pojken upp den som en blodhund...och vred nacken av den.

Min mamma sydde fast huv'et varje gång, så nallen blev rätt stelnackad med tiden.

I ungdomsåren i Stockholm lärde jag känna en fransman som samlade på grejer, milt uttryckt. Han var samlare helt enkelt.
Han samlade, och samlar fortfarande, på allt.

Gick jag förbi en container på den tiden och ropade hans namn, mest på skoj, så dök han upp ur containern fyra ggr av fem.

Bl a samlade han på nallar, och han fick kraftigt begär efter just min nalle så fort han fick syn på den.

Sedan följde några år av övertalningsförsök. Han ville byta till sig nallen, jag ville inte skiljas från den.

Ja, sen måste han ha presenterat något begärligt för mig, för jag kapitulerade..och bytte.

Sen började mitt privata helvete, jag drabbades av samvetsförbråelser. Hade svårt att sova på nätterna. Blev skuldtyngd.

Varje gång jag träffade Patrice frågade jag hur Nallen mådde och om jag ev kunde få byta tillbaka den.
Han svarade varje gång lika undvikande och svävande.

Till slut stod jag inte ut, jag var en usel människa som hade svikit min lilla kompis å det grövsta, jag ställde Patrice mot väggen och krävde umgängesrätt.

Då först fick jag veta Nallens hemska öde. Patrice hade satt ett sådant värde vid min Nalle så han hade lagt den i en plastpåse och satt den i kylskåpet.
Där hade Nallen möglat...och döden dött.

Jag hade svårt att få ur mig ett vettigt ord när jag fick veta, det var fullständigt HEMSKT!

Än idag har jag svårt att tänka på min Nalle och vad jag har gjort.

Det känns likvärdigt med att sälja pälstjejerna till djurförsök.

Här får ni ett smakprov ur texten till sången ovan, "The Teddy Bears' Picnic", skriven av John Walter Bratton 1907.

If you go down to the woods today
You'd better not go alone.
It's lovely down in the woods today
But safer to stay at home.

For ev'ry bear that ever there was
Will gather there for certain, because
Today's the day the teddy bears have their picnic.


Jag är övertygad om att det är en samling härskna nallar som konspirerar om att hämnas sina tidigare trolösa ägare, såna som undertecknad.
Den 27 oktober varje år får jag passa mig för att gå i skogen ensam.