På en skogsåker i Västerbotten

På adressen i Burträsk finns varken säljare eller bil, däremot säljarens stackars son.
Sonen ber oss följa efter och tar med oss på en färd långt ut i skogen, ut i ingenting.
Där, på en oländig åkerteg, står min bil sorgset fastfrusen i marken och med låsta fastrostade hjul.

Sonen har försökt dra loss den på förmiddagen men inte lyckats. Den går inte att rubba.
Medan mörkret faller liksom temperaturen stirrar vi på scenen framför oss.
Vi hade räknat med att komma ner en bit i Sverige innan vi övernattade, men inser att det här kommer att ta tid.

Claes kopplar bort trailern från sin bil, kör ner på åkern och lyckas till slut dra loss pickisen varvid hans bil plötsligt börjar koka.
Det bolmar om motorhuven och vatten skvätter och pyser och det ser ut som rena vulkanutbrottet.
Just där och då känns Striberg väldigt avlägset, och jag ångrar hela tokresan.

Jag vågar knappt titta på Claes, men jag ser ju hur sammanbiten han ser ut.
Hur har jag kunnat dra in honom i den här soppan?
Claes tror att topplockspackningen eventuellt har gått. Det känns som om vi kommer att bli kvar i Burträsk länge.
Jag hoppar omkring och försöker vara behjälplig men känner mig helt onyttig.
Vi väntar en stund, fyller på vatten, som försvinner direkt. Fyller på mer vatten...som också försvinner. Tredje ggn stannar det kvar och Claes startar bilen, kopplar på trailern och kör ner till pickisen.

Uthyrningsfirman hittade ingen vev till trailern, så där står vi och försöker vinscha upp en tung bil med en skiftnyckel.
Nja, vi och vi!!! Killarna vevar medan jag åtar mig den tunga uppgiften att hålla i pickisens ratt så att den hamnar rätt på släpet.

Efter mycket om och men har vi slutligen fått upp pickisen, som jag känner att jag inte vill ha längre. Den har förlorat sin charm helt och hållet.
Vad har jag gjort?
Hur ska jag någonsin få ordning på ett sådant här vrak till bil?

Claes tar sats för att komma över alla ställen där hela ekipaget kan köra fast på åkern så att vi kommer ut på skogsvägen i alla fall.

Vi styr mot Burträsk igen, och stannar vid macken.
Fyller luft i däcken och kollar kylarvätskan. Vattnet är kvar.


Sen kör vi den 10 mil långa vägen till Umeå. Den är mörk och ödslig. Vi möter nästan inte en enda bil.
Släpet är baktungt och börjar vobbla. Det känns sjösjukt och väldigt obehagligt och vi kan inte köra fortare än 60 km/tim.
Vi skulle behöva lägga på barlast där fram men vågar inte stanna för risken att bli stående i mörkret.

När vi kommer till Umeå stannar vi och letar barlast. Medan jag går på toa har Claes hittat ett gammalt däck, en kasserad gräsklipparmotor och lite annat plock som han pular in under bilen längst fram på släpet.

När vi kör vidare kommer vi upp i en toppfart på 65-70 km/tim.
Medan Claes kör skämtar vi om vad jag ska säga när jag ska försöka få den här gamla bilen påregistrerad igen (nu pratar vi verkligen framtid).
Den tidigare ägaren heter Napoleon i förnamn och säljaren i sin tur är namne med en mycket känd mördare.
Detta ska jag tala om när jag ska bevisa att bilen är min.
Undrar vad jag kommer att få till svar?

Vid tiotiden på kvällen ger vi upp och tar in på Scandic i Ö-vik.


På natten drömmer jag om mitt bilvrak.