Bloggaren olgakatt som har varit i Kina ett flertal gånger och dessutom är väldigt konstintresserad, skickade mig den här länken där en museiintendent på Metropolitan Museum of Art, Carrie Rebora Barratt, berättar om sin vurm för små föremål.
Olgakatt tänkte på min grodkamé som jag presenterade i ett tidigare inlägg från Kinaresan och som nu finns hos den här bloggaren.
Den amerikanska intendenten gör ett väldigt chosefritt och sympatiskt intryck och jag fattar precis vad hon menar när hon utvecklar sitt intresse för de små föremålen. Jag blir dessutom hopplöst förälskad i den grekiska hästen i klippet.
Litet föremål
Den här lilla tigern hittade jag i en antiklåda som innehöll skräp, falska souvenirer och ett och annat fynd i Xi'an. Den må vara en kopia, jag har inte den blekaste, men den är handsnidad och träslaget är mycket hårt och "tätt". Arbetet är väldigt vackert och den mäter ungefär 5,5 cm på längden.
Jag har försiktigt gjort rent den idag med en gratis-tandborste från ett av de kinesiska hotellen vi bodde på.
Jag upptäckte att det är väldigt svårt att fotografera "små föremål" eftersom skärpedjupet ofta blir så kort, och sen syns alla skavanker som inte ögat förmår att se, så sakerna ser "fulare" ut än vad de är.
Jag önskar att jag kunde presentera en rättvis bild på tigern ansikte, som i mitt tycke är fulländat - men det ser bara konstigt ut på foto så jag avstår.
Men ni ser ju ryggraden, eller hur...!?
Det var egentligen meningen att vi skulle ha åkt till Chengdu och tittat på världens största Buddha, men både Karin och jag ville ta det lite lugnt, så vi stannade i Xi'an en extra dag istället.
Det var skönt att tvätta upp lite kläder och vara på ett och samma hotellrum tre nätter i rad.
Vilsamt.
Ett sånt här hotellrum med dusch och riktig toa på rummet går på ca 100 kr/natten, det är billigt att
resa i Kina.
Det regnade den här dagen, och vi köpte tio-kronorsparaplyer och gav oss iväg till hantverkskvarter som Shu kände till.
Det här var kvarter som jag hade kunnat gått omkring i i dagar, det fanns hur mycket som helst att se. Konstnärsaffärer, hantverksbutiker, ramaffärer och musikinstrument...
Karin och jag drogs som magneter till pensel- och pappersbutikerna.
Här är vi inne i en butik och snavar på en man som står med sin flickvän och skriver kalligrafi på en slags matta som suger åt sig vatten så att det ser ut som tusch.
Efter några minuter försvinner skriften, och man kan öva på nytt.
Om och om igen.
När jag var i 20-årsåldern studerade jag kalligrafi för Tien Lung på Östasiatiska museet och minns hur många skrivmaskinspapper det gick åt för varje tecken man skulle lära sig...ungefär 100 ark med 10 likadana tecken på varje. Magister Lung var väldigt sträng och petig på ett bra sätt.
Den här mattan var ju fantastisk!
Vi köpte varsin alla tre, Karin, Shu och jag.
En liten pojke står och gör sin läxa vid disken, han är oerhört koncentrerad.
Shu är på utkik efter en speciell sorts skulpturer som förr var vanliga i den här provinsen men som nu är svåra att hitta.
Shu hittar en man som har ett förråd med det Shu söker, och vi följer efter honom in i gränderna.
Det är färgstarka saker det handlar om, och själv skulle jag ha gissat på Bolivia eller Mexico som ursprungsländer om jag inte hade vetat något innan.
Det blir affär och Shu köper några fina pjäser till en vän.
Några småflickor springer före oss i gränden när vi återvänder till huvudgatan.
Efter ett tag viker vi in på en gata med ett tak av blommande blåregn, och går in i en liten butik där jag köper en stenstämpel i form av en råtta.
I butiken sitter en ung flicka och övar på Qin, ett instrument med över 3000 år gamla anor i Kina.
Det har silkessträngar som ger det dess vackra klang.
Sen är det äntligen dags för lunch, jag ser fram emot varje mattillfälle.
Vi hamnar i ett hål-i-väggen där de serverar dumplings.
Vi får in ett ångande fat med nygjorda dumplings fyllda med bland annat kinesisk gräslök.
Jättegott.
Kina är kontrasternas land, här står det en munk med gympadojor och kollar sin mobil.
Ett kvarter länge bort ligger en stor affärsgata med luxuösa märkesaffärer som Louis Vuitton och dylikt.
På kvällen är det dags att ta tåget till Shus hemstad Liuzhou i provinsen Guangxi i södra Kina.
Vi har löst tre sovplatsbiljetter (och lyckats få dom), för det här är en lång resa som tar 31 timmar.
Vill ni ha social kontakt med era medresenärer bör ni ha med er ett hantverk!
Karin broderade på sin poncho och alla ville titta. En stund efter att jag tog det här fotot var det trängsel runt Karin, och till och med biljettkontrollanten var med och diskuterade.
Kvinnorna i samma sovutrymme gör tummen upp! De gillar verkligen Karins broderier.
På natten pågår det handel hos grannarna bredvid. En tåganställd har slagit upp en stor väska med okända saker i och folk tittar och väljer i skenet av en ficklampa.
Man får inte sova stående, eller...?
31 timmar är lång tid på ett tåg, men sovbritserna är rätt bekväma och stämningen trevlig.
Vi sover, fixar frukost, köper vatten på stationer vi passerar, pratar, sover en stund, tittar på landskapet som rusar förbi utanför fönstren och mitt i natten det andra dygnet stiger vi av vid stationen i Liuzhou.
Linbanan var österikisk, det var en starkt bidragande orsak till att jag satte mig i den tillsammans med Karin och Shu.
Hade jag inte gjort det hade jag varit tvungen att trava till fots uppför vindlande stigar och trappor till linbanans slutstation, se bild nedan, och det hade jag ingen som helst lust med.
Hellre svindel än total utmattning har alltid varit mitt motto.
Jag lyckades t o m lirka ut kameran genom takventilen och ta den här lite darriga videosnutten som får inleda den här posten.
Från linbanan kunde jag se människor som travade uppför bergets branta sidor.
Gör man en pilgrimsvandring hit är det antagligen betraktat som fusk om man åker linbana, vilken ångest det än är förknippat med.
Bild från Wikipedia
Shan är ordet för berg på kinesiska. Huashan brukar översättas med "Flowery Mountain" eller "Splendid Mountain".
Båda namnen stämmer in överraskande väl.
Huashan ligger ca 10 mil öster om Xi'an, och är ett av de fem heliga daoistiska bergen i Kina och det finns tempel uppe bland molnen.
Berget har fem toppar, och den högsta toppen mäter 2 160 m ö h.
När man har kommit upp till linbanestationen tar det ytterligare flera timmar att nå den högsta toppen till fots och det finns skyltar och pilar om olika leder man kan ta.
Cecilia Lindqvists intressanta bok "Tecknens rike" är en av mina favoritböcker.
Jag kan inte låta bli att lägga in det mycket finurliga omslaget här, för jag tänkte på det under klättringen den där dagen på Huashan.
Längst upp till vänster ser ni det moderna tecknet för "berg"på kinesiska, shan.
Under, i rött, finns ålderdomligare tecken återgivna, såsom tecken från bronser och sköldpaddsskal.
En evolutionskedja.
Ser ni - fotot på det så typiskt kinesiska berget är exakt en avbild av tecknen...eller tvärtom rättare sagt!
Den här dagen sken solen med full kraft, men jag kan tänka mig att berget är ännu vackrare med lite dimmoln...
Shu poserar på berget.
På räckena runt honom och överallt på berget hänger det tusentals hänglås, och enligt Shu så är de ditsatta av förälskade par . Enligt sägnen så ska kärleken då vara för evigt....medan de som sköter berget knipsar av hänglåsen vart tredje år ungefär - med bultsax. Inga skrupler där inte.
Karin på väg uppför...
...Drakryggen.
Här och där finns det tehus och små matställen.
Det är såna här killar som bär och bär allt som utskänkningsställena behöver.
Bördorna är enorma, och ständigt dessa fjädrande bambuok.
Det blommande berget.
Ett tempel dyker helt plötsligt upp och jag och Karin köper rökelse och tänder, alltmedan en liten klocka klämtar. Jag tänker intensivt på mina döda föräldrar medan jag sticker ner pinnarna i sanden, precis som kvinnan på bilden.
På ett matställe ser jag en nudeldeg som inte är gjord på vete, utan risstärkelse. Det ser ut som man hyvlar här med (hyveln ligger i vattenskålen närmast kameran), men Shu avråder från att äta eftersom det serveras kallt.
Det är en bra regel, att bara äta varm mat för säkerhets skull eftersom vi inte är vana vid bakteriekulturen, men sugen blir jag.
Nedstigningen är oändligt vacker.
Vi passerar ännu ett tempel.
Det här är en panoramabild, så klicka gärna för att se den i stort format.
Efter den här klättringen förstår jag plötsligt kinesiska tuschmålningar på ett helt annat sätt än tidigare.
När vi gick till bussen efter att ha besökt terracottakrigarna gick solen långsamt ner och de sista gyllene strålarna träffade den här tegelhögen som av en slump.
Terracottakrigare och handgjort tegel - vilket vackert material det är även i dess enklaste form.
Vi passerade också en stenhuggare/gravör som arbetade i en väldigt speciell stenart.
Den låg i skikt, beige och violettbrun om vartannat, fick mig att tänka på kamé-arbeten.
Stengravören visste att utnyttja det dekorativa i stenen, här håller en liten Buddhafigur på att ta form.
Karin och jag köpte var sin ograverad stenstämpel krönt av ett litet buddhaansikte. Jag blir på gott humör bara jag ser den lilla flinande gubben som ser så otroligt glad ut.
Vi rotade i lådorna och det fanns många motiv att välja bland. De här fina paddorna gav jag bort när jag kom hem. Paddorna är utskurna i det ljusa stenskiktet, det brunvioletta fick bli fond.
När vi väl kom tillbaka till Xi'an igen gick vi ut på stan för att hitta någonting att äta.
Xi'an är en av Kinas fyra stora antika huvudstäder, och hade en ringmur förr i tiden som idag är återuppbyggd. Det är lite Disneykänsla över det hela, men väldigt vackert.
Vi hamnade så småningom på ett muslimskt nudelhak, och här fick jag se något som jag hade drömt om, en kock som skär ner nudelremsor i det kokande vattnet.
Han använde samma deg som till det mer traditionella sättet att dra och vika.
När han hyvlade/skar så placerade han en träkavel i mitten av degen och tryckte till, sen var det bara att tälja.
Vilken fenomenal deg säger jag bara.
Sen provianterade vi till dagen därpå då vi skulle bestiga ett daoistiskt heligt berg, Hua Shan, och när jag skriver bestiga menar jag verkligen det.
Här köper vi muslimsk bröd i en hål-i-väggen-butik.
Mycket gott och alldeles nybakat.
Nästa dag var det Hua Shan som gällde, fortsättning följer...
Våren 1974 skulle några bönder gräva en ny brunn på grund av svår torka i Shaanxiprovinsen. De hittade ingen vattenåder den dagen, däremot en massa keramikkärvor och några lerhuvuden i naturlig storlek. Terracotta-armén var funnen!
Intill fyndplatsen finns idag ett litet modernt radhusområde. Enligt Shu är det hus som erbjöds bönderna som bodde och brukade jorden där det nu är museum. Husen ser väldigt komfortabla ut, och även här sitter det män och spelar kinesiskt schack.
Häst
Eftersom jag är född i hästens år, enligt det kinesiska räknesättet, så känner jag igen tecknet för häst när jag ser det.
Det är en märklig känsla att komma in i den stora hangaren och se terracottakrigarna stå där på rader, alla med personliga drag och frisyrer. Det är ryttare och fotfolk, vagnar och kärror.
Det är som om tiden nere i gångarna har stannat som genom ett trollslag och krigarna blivit fastfrusna i sin rörelse framåt.
Hästarna har stelnat i sina positioner och allt känns overkligt och det är som man tittar ner i en parallellvärld.
Om man visste det magiska ordet, eller den rätta knäppningen med fingrarna, så känns det som man skulle kunna lösa förtrollningen, hela armén skulle vakna upp, ruska av sig 2 000 år gammalt damm och börja röra sig mot porten längst fram.
Jag hade skrivit ett inlägg med historisk bakgrund och information. Det gick upp i rök när Blogger hade sitt strul förra veckan, och jag känner att det är övermäktigt att försöka skriva om det, jag har inte tiden som krävs.
Nu väljer jag att lägga ut bilder istället.
Krigarna var en gång i tiden målade i starka färger, liksom antikens marmorstatyer.
Den hangarliknande byggnad man kommer in i är fantastiskt fint utformad. Ljuset silar stillsamt ner på alla krigarna från ett bågformat tak och ger ett mjukt och vackert intryck utan hårda skuggor.
Spjuten och lansarna har ruttnat bort för länge sedan, nävarna är tomma men kvar är krigarna med sina vackra hästar.
Det är långt ifrån alla krigare som har grävts fram. Stora delar är fortfarande outgrävda.
Arkeologer jobbar i en del av hangaren med att foga ihop krigare. De står snällt på kö med nummerlapp i lernäven och väntar på sin tur.
Shu berättar att arkeologerna tar fingeravtryck på lerbitarna för att kunna foga ihop bitar som har samma upphovsman, det måste ju ha varit ett stort antal keramiker och skulptörer på plats på den tiden det begav sig.
Arkeologer med museivakt.
Alla krigare har individuellt utmejslade anletsdrag och frisyrer. Jag tror det är det som gör att man blir så fruktansvärt gripen.
Frisyrerna är också personligt utformade, men en enda bågskytte skiljer sig från alla de andra.
Han är den ende som har sin hårknut till vänster, alla de andra har den till höger.
Förklara det den som kan?
Krigarna framför den port som vetter mot öster och som alla är vända mot i väntan på den stora dagen då alla ska bli levande igen.
%20(1).jpg)
