tisdag, december 16, 2008
måndag, december 15, 2008
Femtiotalsjakten
Så här skriver Monet i en kommentar till inlägget om pjäxor:
Om du - och andra - vill veta mera om allt på 1950-talet, kolla då min goda väns blogg!
Elastabyxor och andra modefenomen har beskrivits där plus att alla inläggen är extrema nostalgitrippar för oss som var med då!
Apropå pjäxor och luddor och annat.
Och jag blir sittande alldeles stum och bara njuter av den här fantastiska bloggen om jakten på 50-talet. Man tackar.
Om du - och andra - vill veta mera om allt på 1950-talet, kolla då min goda väns blogg!
Elastabyxor och andra modefenomen har beskrivits där plus att alla inläggen är extrema nostalgitrippar för oss som var med då!
Apropå pjäxor och luddor och annat.
Och jag blir sittande alldeles stum och bara njuter av den här fantastiska bloggen om jakten på 50-talet. Man tackar.
Jaha, då är det bara att vänta på bussen då...
Alldeles nyss ringde jag upp Luddan i Offerdal, Jämtland och fick prata med en trevlig kvinna som lät precis som den här bloggmadamen, som säkert skulle skratta högt åt jämförelsen.
Västerbottniska och jämtska låter antagligen helt olika men för ett otränat öra, som mitt, lät det väldigt likt.
Hur som helst så låter norrländska dialekter så himla trevliga, tycker jag.
Jodå, de tillverkade luddor som ser ut som slamkrypare i grått, precis som jag ville ha.
De skickas med buss så nu är det bara att vänta.
Västerbottniska och jämtska låter antagligen helt olika men för ett otränat öra, som mitt, lät det väldigt likt.
Hur som helst så låter norrländska dialekter så himla trevliga, tycker jag.
Jodå, de tillverkade luddor som ser ut som slamkrypare i grått, precis som jag ville ha.
De skickas med buss så nu är det bara att vänta.
Vill ha!
Nu har jag hittat både tillverkaren av luddor och ett bra köpställe på nätet.
Upptäckte att det finns luddor som nästan ser ut som slamkrypare.
De här föll jag pladask för, och skulle beställt direkt om det inte vore för att det är en utgående modell som bara finns kvar i storlek 37 och 41. Jag har 39.
Storlek 39 finns visserligen i svart, men de är inte alls lika snygga och dessutom 325 kr dyrare.
Upptäckte att det finns luddor som nästan ser ut som slamkrypare.
De här föll jag pladask för, och skulle beställt direkt om det inte vore för att det är en utgående modell som bara finns kvar i storlek 37 och 41. Jag har 39.
Storlek 39 finns visserligen i svart, men de är inte alls lika snygga och dessutom 325 kr dyrare.
söndag, december 14, 2008
Pjäxa - uppdaterat
I en kommentar så undrade jag varifrån ordet pjäxa kommer och Jessica svarade så här.:
Jag tror att ordet pjäxa är finskt. Kan det stämma? Jag minns också Nivea. Bara jag ser bilden på burken, så tänker jag på kalla dagar i pulkabacken i Humlegården inne i Stockholm. Nivea på kinderna och tefatet i plåt i handen. Det blev ett sånt trevligt ljud när man slog tefatet mot knät på vägen uppför backen.
Du har så rätt Jessica, jag googlade och så här skriver Wikipedia:
Pjäxa (från finskans pieksu), fotbeklädnad av kraftigt slag.
Och jag gjorde som du, dunsade tefatet i plåt på knäna i uppförsbacke. Dock inte i Humlegården utan på Skithögen i Norrby utanför Fagersta.
Här är en bild på mig och mina pjäxor från ca 1960. Vovven hette Tito, och fanns på det norska fjällhotell utanför Lillehammer där vi brukade vintersemestra. Pojken i bakgrunden är storebror, inte helt i balans vad det ser ut som.
Jag minns hur stela pjäxsnörena var när man hade varit ute i snön i timmar och skulle knyta upp dom när man kom in, som iskalla järntrådar.
Och sen stoppade man pjäxorna fulla med tidningspapper och ställde under ett element.
Uppdaterat.
Elisabet sa...
Du är duktig på att locka fram minnen, du.
Plötsligt kommer jag också ihåg hur det var när pjäx-snörena var stelfrusna och nästan gick av när man rörde dem!
Jag hade även "luddor" och ett par kängor i nåt slags ludd-tyg .., med snören och "hyskor" till.
Visst hette de väl slamkrypare, dessa bekväma svarta filtkängor? Jag googlar och läser intresserat på Wikipedia:
Slamkrypare var den populära benämningen på ett par ankelhöga vinterskor, ofta svarta och vanligtvis av tyg med gummisula som var vanliga på 1950- och 1960-talet. Utmärkande för slamkryparen var att den hade ett blixtlås på ovandelen. Slamkryparen fick sitt namn från TV-frågesporten Kvitt eller dubbelt som sändes den 9 februari 1957 där uttrycket slamkrypare uppkom. Deltagaren Ulf Hannerz bar vid detta tillfälle dessa skor.
Tänk vad man blir allmänbildad på nätet! Jag har aldrig vetat varför skorna kallades för slamkrypare, trots att varenda unge på 50- och 60-talet hade såna.
Jag tror att ordet pjäxa är finskt. Kan det stämma? Jag minns också Nivea. Bara jag ser bilden på burken, så tänker jag på kalla dagar i pulkabacken i Humlegården inne i Stockholm. Nivea på kinderna och tefatet i plåt i handen. Det blev ett sånt trevligt ljud när man slog tefatet mot knät på vägen uppför backen.
Du har så rätt Jessica, jag googlade och så här skriver Wikipedia:
Pjäxa (från finskans pieksu), fotbeklädnad av kraftigt slag.
Och jag gjorde som du, dunsade tefatet i plåt på knäna i uppförsbacke. Dock inte i Humlegården utan på Skithögen i Norrby utanför Fagersta.
Här är en bild på mig och mina pjäxor från ca 1960. Vovven hette Tito, och fanns på det norska fjällhotell utanför Lillehammer där vi brukade vintersemestra. Pojken i bakgrunden är storebror, inte helt i balans vad det ser ut som.
Jag minns hur stela pjäxsnörena var när man hade varit ute i snön i timmar och skulle knyta upp dom när man kom in, som iskalla järntrådar.
Och sen stoppade man pjäxorna fulla med tidningspapper och ställde under ett element.
Uppdaterat.
Elisabet sa...
Du är duktig på att locka fram minnen, du.
Plötsligt kommer jag också ihåg hur det var när pjäx-snörena var stelfrusna och nästan gick av när man rörde dem!
Jag hade även "luddor" och ett par kängor i nåt slags ludd-tyg .., med snören och "hyskor" till.
Visst hette de väl slamkrypare, dessa bekväma svarta filtkängor? Jag googlar och läser intresserat på Wikipedia:
Slamkrypare var den populära benämningen på ett par ankelhöga vinterskor, ofta svarta och vanligtvis av tyg med gummisula som var vanliga på 1950- och 1960-talet. Utmärkande för slamkryparen var att den hade ett blixtlås på ovandelen. Slamkryparen fick sitt namn från TV-frågesporten Kvitt eller dubbelt som sändes den 9 februari 1957 där uttrycket slamkrypare uppkom. Deltagaren Ulf Hannerz bar vid detta tillfälle dessa skor.
Tänk vad man blir allmänbildad på nätet! Jag har aldrig vetat varför skorna kallades för slamkrypare, trots att varenda unge på 50- och 60-talet hade såna.
Turkisk ney-flöjt
En annan musikfavorit, efter att ha varit på pappersmarmoreringskurs i Istanbul i oktober i år, är Kudsi Erguner. Det är inte lätt att hitta en bra musikvideo med honom, det är mest västerländsk musik som ligger uppladdad på YouTube men här är en i alla fall.
Erguner spelar en turkisk flöjt som kallas ney, och som ofta används när det kommer till dervishmusik.
Erguner spelar en turkisk flöjt som kallas ney, och som ofta används när det kommer till dervishmusik.
lördag, december 13, 2008
Såg - ett underskattat instrument!
För länge sedan var jag tillsammans med en man som hade absolut gehör och som bl a spelade såg. Han kunde spela vad som helst på en Sandviken Stradivarius, och t o m lägga till en kör bakom solisten...för såg låter som om någon sjunger.
På pappas begravning sjöng en solist Amazing Grace, för den tyckte pappa så oerhört mycket om.
Ikväll har jag hittat Sione 'Aleki som spelar den på såg, hör och häpna så vackert detta instrument kan låta när någon vet att traktera det.
Han spelar lite falskt ibland, vilket mitt ex aldrig någonsin gjorde, men han spelar med känsla.
På pappas begravning sjöng en solist Amazing Grace, för den tyckte pappa så oerhört mycket om.
Ikväll har jag hittat Sione 'Aleki som spelar den på såg, hör och häpna så vackert detta instrument kan låta när någon vet att traktera det.
Han spelar lite falskt ibland, vilket mitt ex aldrig någonsin gjorde, men han spelar med känsla.
Minns ni den här då?
När den här dök upp i MTV första gången tryckte Eva och jag direkt på rec-knappen.
Det är fortfarande en låt jag blir berörd av, och Sinnead O'Connor ser så sårbar ut, så fantastiskt vacker på ett så naturligt sätt...och tittar ni noga 4:01 så rullar det som ser ut som en alldeles äkta tår nerför hennes kind.
Ja, det är såna enkla saker som kan få mig på knä i alla fall.
Det är fortfarande en låt jag blir berörd av, och Sinnead O'Connor ser så sårbar ut, så fantastiskt vacker på ett så naturligt sätt...och tittar ni noga 4:01 så rullar det som ser ut som en alldeles äkta tår nerför hennes kind.
Ja, det är såna enkla saker som kan få mig på knä i alla fall.
Tänk vad man kan hitta på nätet!
För sisådär 19 år sedan satt jag och min kompis Eva bänkade framför teven flera ggr i veckan hemma hos mig med fjärrkontrollen till videon i högsta hugg. Min lägenhet i Stockholm hade fått kabeltv.
Det var stort.
Vi var helt sålda på musikvideos på MTV, vi fick aldrig nog. Det var på den tiden som de var finurliga, konstnärliga och rätt långsamma i tempot.
De vi gillade spelade vi in, och jag minns hur vi snabbt utbytte blickar - är den värd att trycka på rec-knappen för?
En musikvideo som vi spelade in och som vi bägge två tyckte lika mycket om var Guesch Patti och låten "L'Homme au tablier vert".
Ja, sen gick åren och jag lånade antagligen ut vårt hopknåpade videoband till någon, så där som man gärna gör med saker man gillar och vill dela med sig av.
Sen får man aldrig igen den älskade boken eller videobandet och minns inte heller vem man trugade på videon/boken.
Videon försvann alltså och hittades aldrig, trots efterforskningar.
Ikväll hittade jag låten på nätet! För att komma åt koden så att man kan lägga ut en videoruta på sin blogg är man tvungen att regga sig på myspace, vilket jag gjorde, men de hade låst den på något sätt. Trist...men en länk är ändå inte det sämsta.
Jag blir precis lika glad idag som då i början av 90-talet. Hon har en härlig röst, och det är en utlevande och kvinnligt bejakande musikvideo.
För den som inte kan franska så betyder titeln ungefär: mannen med trädgårdsmästarförklädet.
Hela videon tycker jag handlar om att män varken kan odla eller kultivera Guesch Patti, hon är sig själv. De sprutar DDT och försöker driva upp lydiga kvinns men Guesch - hon bara slänger och dänger i gungor och trapetser och vägrar rätta in sig i ledet.
Varsågoda - Guesch Patti
Det var stort.
Vi var helt sålda på musikvideos på MTV, vi fick aldrig nog. Det var på den tiden som de var finurliga, konstnärliga och rätt långsamma i tempot.
De vi gillade spelade vi in, och jag minns hur vi snabbt utbytte blickar - är den värd att trycka på rec-knappen för?
En musikvideo som vi spelade in och som vi bägge två tyckte lika mycket om var Guesch Patti och låten "L'Homme au tablier vert".
Ja, sen gick åren och jag lånade antagligen ut vårt hopknåpade videoband till någon, så där som man gärna gör med saker man gillar och vill dela med sig av.
Sen får man aldrig igen den älskade boken eller videobandet och minns inte heller vem man trugade på videon/boken.
Videon försvann alltså och hittades aldrig, trots efterforskningar.
Ikväll hittade jag låten på nätet! För att komma åt koden så att man kan lägga ut en videoruta på sin blogg är man tvungen att regga sig på myspace, vilket jag gjorde, men de hade låst den på något sätt. Trist...men en länk är ändå inte det sämsta.
Jag blir precis lika glad idag som då i början av 90-talet. Hon har en härlig röst, och det är en utlevande och kvinnligt bejakande musikvideo.
För den som inte kan franska så betyder titeln ungefär: mannen med trädgårdsmästarförklädet.
Hela videon tycker jag handlar om att män varken kan odla eller kultivera Guesch Patti, hon är sig själv. De sprutar DDT och försöker driva upp lydiga kvinns men Guesch - hon bara slänger och dänger i gungor och trapetser och vägrar rätta in sig i ledet.
Varsågoda - Guesch Patti
Två av mina absoluta favoriter.
Jag har svårt att sluta tänka på min mammas bedrövliga situation och lyssnar på musik ikväll för att hitta en själsliga balans.
Här sjunger två underbara sångare tillsammans; Albinoprinsen från Mali, Salif Keita, och Cesária Évora från Cap Verde. Lyssna och njut.
Här sjunger två underbara sångare tillsammans; Albinoprinsen från Mali, Salif Keita, och Cesária Évora från Cap Verde. Lyssna och njut.
Inte röken av någon Lucia...
Jag stiger upp tidigt för att hinna med att rasta hundarna och duscha innan jag ska iväg och möta upp mamma när hon kommer till äldreboendet med en bårbil från sjukhuset i Lindesberg.
Det är en sagolikt vacker vintermorgon och kom det ett Lucia-tåg pulsande i snön skulle jag inte bli förvånad. Det skulle passa helt in i stämningen.
Tyvärr dyker ingen Lucia upp och jag hinner inte slå på teven heller.
Jag minns vintermornar när jag gick i småskolan i Fagersta, när det kändes precis så här.
När jag alldeles strax skulle sätta på mig pjäxorna, ta på mig Lovikavantarna som torkat på elementet, få en rundsmörjning i ansiktet med Niveacreme av mamma för att sedan bege mig ut i skumrasket den långa vägen till skolan.
Till och med snöröjningstraktorn är vacker med sitt roterande varma sken i mörkret. Poppan bevakar.
Ja, sedan är det då dags. Min bror och jag ser till så vi finns på plats innan mamma anländer. Jag spanar ut i korridoren från mammas rum, nu borde bilen vara här snart.
Sen blir allt precis lika hemskt som jag hade befarat.
Senare på eftermiddagen pulsar jag ner till vännerna Bi och Bo, som har café och julmarknad så här i adventstider.
De bor i gamla skolan här i byn, ett hus som är samtida med stationen.
Bi och jag fikar och får snart sällskap av Anneli, som har byns fårbesättning och stickar så vackra tröjor.
Att sitta så här med människor man tycker om helar på något vis.
Och så här fina tekannor gör Bi. Jag upphör aldrig att fascineras över formglädjen i Bi's alster.
Det är en sagolikt vacker vintermorgon och kom det ett Lucia-tåg pulsande i snön skulle jag inte bli förvånad. Det skulle passa helt in i stämningen.
Tyvärr dyker ingen Lucia upp och jag hinner inte slå på teven heller.
Jag minns vintermornar när jag gick i småskolan i Fagersta, när det kändes precis så här.
När jag alldeles strax skulle sätta på mig pjäxorna, ta på mig Lovikavantarna som torkat på elementet, få en rundsmörjning i ansiktet med Niveacreme av mamma för att sedan bege mig ut i skumrasket den långa vägen till skolan.
Till och med snöröjningstraktorn är vacker med sitt roterande varma sken i mörkret. Poppan bevakar.
Ja, sedan är det då dags. Min bror och jag ser till så vi finns på plats innan mamma anländer. Jag spanar ut i korridoren från mammas rum, nu borde bilen vara här snart.
Sen blir allt precis lika hemskt som jag hade befarat.
Senare på eftermiddagen pulsar jag ner till vännerna Bi och Bo, som har café och julmarknad så här i adventstider.
De bor i gamla skolan här i byn, ett hus som är samtida med stationen.
Bi och jag fikar och får snart sällskap av Anneli, som har byns fårbesättning och stickar så vackra tröjor.
Att sitta så här med människor man tycker om helar på något vis.
Och så här fina tekannor gör Bi. Jag upphör aldrig att fascineras över formglädjen i Bi's alster.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
%20(1).jpg)
