Dim Sum kurs i Stockholm

I tisdags gick jag på Dim Sum kurs på Medborgarskolan i Stockholm för att förkovra mig.
För er som inte vet vad det är så kan det kanske beskrivas som Asiens motsvarighet till tapas.
Det är små rätter, ofta knyten, som kokas, ångkokas, steks eller friteras.
Dim Sum är ett kantonesiskt uttryck 点心 som kan översättas "vidrör hjärtat".

Bilden ovan föreställer Jonas till vänster, som ledde kursen, och några av de 16 kursdeltagarna.

Här visar Jonas hur man viker en öppen dumpling.


Vi delades upp i fyra kökslag, här står Eva och ångkokar våra öppna kycklingfärsknyten.


Så här fina blev våra vietnamesiska vårrullar, så kallade nem.


Här ångkokar vi kycklingbullar, en slags kroppkakor skulle man kunna säga.


Vi fick göra fem olika Dim Sum rätter med tillhörande såser. Den här korianderdippsåsen var en riktig höjdare.


Det var lite stressigt att få tid att sätta sig och äta av allt det goda eftersom så mycket pågick samtidigt.


Jag var helt slut när jag kom hem till Eva i Hammarbyhöjden sent på kvällen.
Eva hade varit bussig och åkt och hämtat min burka hos Petra som har hållit i vår gemensamma burkabeställning. Paketet hade äntligen kommit!

Det blev mycket fnissande framför spegeln i Hammarbyhöjden när alla skulle prova.
Det som är förbjudet i Frankrike är minsann inte förbjudet i Hammarbyhöjden :)

Dagsutflykt till Västergötland

I onsdags tog jag ledigt från jobbet och åkte ner till mina gamla svampställen i Hova för att reka efter Karl Johansvamp.
I helgen gick Ljusstråk av stapeln här i Nora, och efter det är alla inblandade rätt möra.
Jag kände att en dag ensam ute i skogen skulle vara ett bra sätt att ladda batterierna på.

I 17 år har jag haft ett smultronställe utanför Hova, Hökhemmet, som jag sålde när Håkan och jag flyttade till stationen.
Det är med igenkännandets glädje jag far fram på de små skogsvägarna som slingrar sig kors och tvärs genom landskapet på ett helt annat sätt än här uppe i Bergslagen.

Jag tar vägen över Björnstången för att se hur det står till med Maja i Höjens gamla hus.
Det är flera år sedan Maja bodde här och huset förfaller mer och mer för varje år som går.
Det finns en charm med förfall, men det är ändå synd att det här huset inte har någon som vårdar det.
Det finns hus som liksom nästlar sig in i hjärtat på mig, det här är ett sånt.

Huset har aldrig haft kontakt med målarfärg, utan är naturligt silverfärgat av väder och vind, och det ligger mycket vackert på ett änge alldeles intill skogen.

Maja bodde i Höjen med sin bror, ett arrangemang som var väldigt vanligt i Västergötland förr.
Det berättas att de hade två hästar och när den ena hästen dog så flyttade brodern ut och sov hos den kvarvarande hästen den första tiden för att den inte skulle känna sig så ensam.


Klätterhortensian har tagit över bron...


...och delar av huset.









Den här låsmackapären känner ni väl igen vid det här laget och vet vad den heter?


En man som kommer förbi på vägen berättar att ladan rasade i vintras.
När Maja fortfarande levde så fanns här mängder av katter, det fullständigt vimlade av dem.
Ofta var de små till växten och lite märkliga som så ofta vid inavel.




Jag kikar bakom ett uthus, och mycket riktigt- kattgravarna finns kvar med sina små träkors, fast de flesta ligger ner när ingen sköter om den lilla begravningsplatsen för de små kissarna.
Jag blir lika rörd varje gång jag ser den här sorgeplatsen, för jag förstår att Maja i Höjen och hennes bror verkligen tyckte om sina djur.


Så ger jag mig ut i svampskogen och det vimlar av alla de sorter. En del svampar har jag aldrig sett förut, som den här t ex, en riktig baddare.
Det är en fjällig taggsvamp får jag reda på senare.


Jag stannar vid Kleva sand och sätter mig och tittar ut över StorVänern en stund. Längst bort vid horisonten ligger Storegrund där jag har fiskat otaliga gånger med mina föräldrar.
En svunnen tid.


När jag har fyllt svampkorgen och känner mig rätt nöjd, så ringer jag till bloggvännen Skaffaren, som har bjudit in mig på fika.

Strax utanför Hova mot Gudhammar så möter Skaffaren upp i ståndsmässigt fordon och åker före...


...till det här vackra huset.


Jag får även nöjet att bekanta mig med Balder, en dansk-svensk gårdshund som genast charmar mig med sin coola utstrålning och vänliga sätt. Sådan herre sådan hund, tänker jag för mig själv.


Det är verkligen roligt att träffa bloggvänner på riktigt, och tiden flyger iväg hemma hos Thomas. Det är lättpratat och trevligt.


Innan jag far hem så gör vi affärer och jag blir ägare till två gamla dynamitlådor från Gyttorp. Ja, tomma alltså ;)


Väl hemma igen blir det att ta itu med rensning av dagens svampskörd. Håkan blir glad när han ser att korgen mest består av den läckra bleka taggsvampen.

Inte undra på att de krockade!

Sett i dagens NA. Så fel det kan bli...igen.

Men vad äre för nåt?

Idag stog jag och pratade med Eva i telefon, när jag plötsligt fick syn på något konstigt på vägen utanför stationen.
Det såg ut som en liten kanin, men inte en rörelse kunde förnimmas.
Jag började tro att det var något skräp som hade blåst dit, ställt sig på högkant, och lurade ögat.
Så kom det en bil, jag skärpte blicken och såg att "kaninen" hukade...och att det var en fågel. Men vad för slags fågel?

Den var stor som en kråka, men definitivt ingen kråkfågel.
Jag bad Eva vänta i telefonen, la ifrån mig luren och förvandlade mig till Kapten Zoom och fotograferade fågeln genom fönstret.
Nämen - det var en gröngölingsunge! Titta, de gröna fjädrarna har precis börjat växa ut och ersätta bebisfjunet ;)


Man kan t o m förnimma det blivande röda bakhuvudet.
Jag har aldrig sett en gröngölingsunge förut, så det kändes säreget och stort.


Det har varit vernissage för Ljusstråks samlingsutställning på Bryggeriet här i Nora, och i lördags skar jag och Eva passepartouter till hennes fotoutställning som hon ska ha här hos oss i Striberg/Ringshyttan.


Idag på eftermiddagen så stressade jag av genom att vandra med Gaia i skogen. Det finns inga mängder av kantareller i skogarna bakom stationen, men det räckte till middagen i kväll.





Idag är det mammas födelsedag och hon finns inte längre. Det känns väldigt konstigt.

Så fel det kan bli.

Sett i NA i dag.

Bi öppnar brännugnen...

Det är alltid lika spännande när Bi, min vän keramikern, öppnar en ugn där jag har med några alster.

Bi tycker alltid att jag har sån tur med glasyrerna, och det måste jag hålla med om.
Grodurnan i två glasyrer som jag bara trodde skulle bli allmänt lustig blev riktigt fräck.


Vad förvarar man nu i en sån urna undrar jag, och säkert ni också?
Kanske tre grodlår, en gråsugga, två loskor och några hårstrån...?
Sen botar man vad som helst vid nästa fullmåne.


En mer seriös urna är gravurnan som jag har gjort på beställning av bloggvännen Mira, som förlorade sin älskade hund Hassel förra året.

Sveriges godaste getost

...tillverkas av den här mannen, Lillängens Gårdsmejeri i Värmland.

Håkan och jag for på Larsmäss i Järnboås bara för att vi vet att han brukar ha ett oststånd där varje år.
Jodå, han stod där i år också, gudskelov. Jag hade blivit sååå besviken om vi hade fått gå tomhänta därifrån, och med tomhänt menar jag utan ost.


Titta bara så många sorter, den ena godare än den andra.
Jag stoppade upp hela kön för jag ville smaka en bit på varje för att kunna bestämma mig.
Vit Caprin är ett måste, så den blev det en rejäl bit av.
Sedan blev det en kittost, Linus...helt ljuvlig. Sååå många smaker i munnen efter den lilla provbiten.


Med i påsen åkte även en stor bit av den här underbara Blå Get av Roquefortkaraktär.

I kväll blir det ostbricka på stationen, det är då ett som är säkert!


När vi ändå var i Järnboås passade vi på att svänga förbi hyttan som Ernst håller på med i år. Vi var inte de enda som hade kommit på den idéen, på den smala grusvägen krypkörde bilar fram och tillbaka på ettans växel.
Hyttan lång närmare vägen än man får en uppfattning om på teve. Tyvärr klantade jag mig och tog ingen bild som visar det...ja ja.

Vem är det som står i vårt kök?

Vid första anblicken kan man kanske tro att det är en utomjording men det är en tvättäkta Podenco Canario vid namn Django.
I lördags fick vi besök av Kiddo, Tomas och två av deras fyra hittehundar.
Jag har verkligen sett fram emot att få träffa nytillskottet Django, en maffig podencokille från Kanarieöarna som Kiddo räddade från avlivning förra året.

Om Kiddos engagemang och resa till Bremen för att hämta hem honom har jag skrivit om här...och här.


Django är inte en kille som riskerar att växa fast någonstans, det är snabba ryck som gäller. När han hade härlett doften till ostpajen så var han tvungen att kasta sig ut till de andra i trädgården - här gäller det att inte missa någonting.



När Kiddo lyfter upp honom vågar Gaia sig äntligen fram för att ta sig en sniff...jo, det är en hund.


Django är nog en av de häftigaste hundar jag någonsin har sett. Han är som en balettdansör, gracil och full av styrka på samma gång - en fröjd för ögat.


Jag snor helt fräckt tre bilder från Kiddo och lägger ut :)
Tomas i förgrunden och jag och Django på kökstrappan.


Här får jag en puss av Thule under övervakning av Gaia.


Poppan blir lite sotis - det här är faktiskt min matte!

Tagga ner, menar Django som tycker att Poppan kan behålla sin gamla matte. Han har en egen som kan cykla med fyra hundar samtidigt, så Poppan ska inte inbilla sig nåt.

Här kommer en liten videosnutt när Django och Thule letar möss, verkliga eller inbillade, bland vintergrönan.