lördag, september 05, 2009

Till personalen på mammas boende


I mammas rum på äldreboendet hängde en liten skogsakvarell som jag målade under den första sommaren jag tillbringade i mitt skogstorp nere i Västergötland.
Att vandra i den omgivande skogen var som att vandra i en dröm den första tiden.
Varje kväll satt jag och målade små minnes-intryck i akvarell. Jag var så uppfylld av skogen.

Personalen på mammas boende tyckte mycket om den lilla tavlan, så när mamma dog så gav jag dem en inramad triptyk, tre akvarellen från den första torpsommaren i samma passepartout.
Alla i personalen har varit helt enastående och jag känner mig djupt tacksam att mamma fick ett så fint sista halvår.




Här är mamma ute i nämnda skog med Gaia och plockar kantareller.
Det är fem år sedan bilden togs och mamma hade precis börjat få klappa Gaia utan att hon skyggade.

27 kommentarer:

Petra sa...

Så fina!
Den andra med björkarna väntar jag nästan att Snusmumriken ska titta fram och den tredje är lite "Bauersk" (kan man säga så?)
Jag testade Kasperboken på livs levande pojkar på 9 & 10 år i veckan. 9-åringen släppte allt och bara läste men var lite bekymrad på slutet. Men högsta betyg!
Ha det fint!

Vårdagjämning sa...

Så underbart vackra akvareller och vilken vacker gest av dig att ge dem som gåva och det blir ett fint minne också. För alla, du har dem där din mamma fanns och personalen kan se och minnas.

Cicki sa...

Vilka vackra skogsakvareller. Gissar att personalen blev glad åt gåvan. Tänk att du kunde fixa det så bra för din mamma de sista månaderna. Det måste kännas gott inom dig, mitt i sorgen. Kram

Evas blogg sa...

Så otroligt vackra! Vad glad personalen måste ha blivit och vilken fin gest från dig! Har du inte kvar torpet? Varm tanke till dig!

annie sa...

Lovely paintings, Christina-- I love the way the light touches the path and trees and background on the first one. A perfect gift to show how much you appreciate their home and their care of her.
annie

Elisabet sa...

Men oj .., vad du förlorar här .., först din pappa och så din mamma!

Och så fint du har skrivit.

Det spelar ingen roll hur väl förberedd man är ..., inte det minsta .., för man kan aldrig föreställa sig hur det är att vara helt utan sina föräldrar.

Jag kommer ofta på mig med att tänka på mamma eller pappa.

Det blir så t o m t .., även om man unnar dem att slippa åldras på ett icke-värdigt-sätt.

Stor och varm kram från mig!

Kesu sa...

Ah! Du behärskar såkart även akvarelltekniken. Fantastiskt! Och så bra sätt att visa din uppskattning på. Goda människor ska man visa all uppskattning! Gissa om personalen kommer att tänka på din fin mamma - och dig - varje gång de tittar på triptyken.

Hoppas att du inte har det alltför tungt nu.

em sa...

Det doftar skog.
Margaretha

Moster Ma sa...

Så underbara bilder och gåvor! Personalen var säkert också värda detta och lyckliga att de fick ta hand om din mor sista tiden i detta livet.
Efter 11 år kan jag ännu drömma att jag glömt ringa mamma, en sån där dröm som nästan känns alldeles verklig!

Lena sa...

Åh, vad likt "min" skog och så fina kort på din mamma och Gaia.

Sorgen är randig sägs det och det stämmer nog. Ibland är sorgen och saknaden större och ibland något mindre. Jag har snart förlikat mig med att mina föräldrar inte är i livet, men det har tagit många år.

Fint av dig att ge bort akvarellerna och jag kan tänka mig att de är uppskattade.

Monet sa...

Underbara bilder. Måla mera sånt!

Christina sa...

Petra: Så fint beröm, alltihop. Om du ser Snusmumriken titta fram kan ingen bli gladare än jag ;)
Och Bauer har alltid varit en stor favorit, så även idag. Jag besökte länsmuseet i Jönköping en gång och såg några original - det är ett minne för livet.
Din test på levande barn låter rolig he he.
Nu har jag också fått en bok och blev faktiskt väldigt missnöjd med repron.Bilderna är både oskarpa och kontrastlösa...så grå.
Men kul att de levande försöksdjuren gillade berättelsen ;)

Vårdagjämning: Det var en sån bra känsla att hitta en present som jag visste att de skulle uppskatta, eftersom flera hade pratat om den lilla akvarellen som hängde i mammas rum.
Att hitta rätt gåva är en sorts lycka.
Och som du skriver så finns mamma kvar på boendet genom triptyken. Perfekt.

Cicki: Ja, de blev glada och jag med. De gör verkligen ett fantastiskt jobb.

Evas blogg: Jag sålde torpet när vi köpte stationen, inte till högstbjudande utan till dom jag gillade. Det var ett smultronställe men allt har sin tid. Ibland måste man klippa navelsträngar.
Jag hade aldrig klarat av två hus med trädgård.
Stationen var så pass trevlig så att det inte blev så traumatiskt att sälja Hökhemmet.

Annie: Now you are making me very happy :)

Elisabeth: Ja, det har varit ett tungt år. Jag minns när du ringde upp mig och jag var helt förbi av trötthet pga mamma. Nu, så här efteråt, förstår jag att hon var sjuk just då. Frontallobsdemens är en lömsk sjukdom eftersom minnet inte är det första som sviker utan personlighetsförändringar inträder.

Som du skriver så unnar man dom verkligen att slippa lida i onödan, men tomt var ordet.

Kesu:Behärskar och behärskar ;)
Jag håller helt med dig, goda människor ska man verkligen visa sin uppskattning!
Triptyken har redan fått en hedersplats, jag blev så glad när jag såg var dom hängt den.
Ja jisses vilken personal!!!

em: Tack. Jag älskar skogen.

Moster Ma: Mamma var ingen lätt inhysning pga frontallobsdemensen, men de lär aldrig glömma henne ;) De hade förmågan att se hennes fina sidor och gav verkligen uttryck för det.
I min värld är de änglar allihop.
Oj, 11 år och fortfarande glömt ringa mamma! Men det betyder ju att hon är med dig fortfarande!

Lena: Randig sorg var ett nytt begrepp, men jag tar till mig det direkt.
Ja, skogen borde påminna en hel del. Skogarna i Västergötland är ju ofta gammskog där kritter har gått på skogsbete förr i världen..eller? Runt torpet fanns det nästan ingen undervegetation utan högväxta gamla träd. Man befann sig i en skogssal.
Det var nästan som att simma med öppna ögon under vatten, fast i skogsgrönt skimmer.

Monet: Allt har sin tid.Detta har jag lämnat men fascinationen över skogen har jag kvar.

Lisette sa...

Härliga akvareller Christina, och vad fint av dig att ge dem som gåva. Bilden av din mamma och Gaia stämmer också väldigt bra med dem.Mycket tanke och inte bara gest. Hoppas att du får lite lättare tid framöver. Pälstjejerna och din Håkan ger dig säkert en fin höst ska du se.Jag ser fram emot att träffa dig.

smulan sa...

Vilka underbara akvareller du målat Christina! Helt i min smak.

Kortet av din mamma och Gaia är också såå fint.

Varma tankar, Smulan.

Christina sa...

Lisette: Du är så otroligt mycket bättre på akvarell än jag, men det är ju känslan som räknas.
Det kommer absolut att bli lättare framöver, för hur gärna jag än hade velat behålla mamma i livet så var det bäst för henne att få somna in.
Ja, det ska bli jättekul att ses. Just nu pågår Ljusstråk, öppna ateljéer, och efter det kommer Bi att veta hur kurserna ser ut i höst.
Jag hör av mig.

smulan: Tack smulan )
Dina bilder på hunden Zacke och din pappa var också så rörande. Ömhet. Kärlek. Allt det där man mår bra av i livet.

ullisen sa...

jag är inte förvånad Christina, din skicklighet och din generösa vänlighet. och dessa fantastiska människor i din mammas sista vardag.

fotot på din mamma och lilla rädda Gaia känns (efter allt du berättat) så speciell och personlig och jag är vansinnigt glad att du delar med dig!

KRAMS, som fan!!
och tass på vovvarna!

Mira sa...

Vilka ljuvliga akvareller och vilken fin gest att ge dem till personalen som såg till att din mors sista tid blev så lugn och fin.

Och all ork och tusanjävlaranamma som du uppammade för att det skulle bli så.

Med den vetskapen i magen och många vänners stöd runt omkring hoppas jag att du nu orkar bära sorgen och det vanvettiga vacuum som uppstått. Hjärtekram från en bloggvän!

mossfolk sa...

Vilka fantastiska skogsbilder!!!
Både de du målat (är inte förvånad, men ÅH...) och den på din mamma och Gaia.

Så skönt och så rätt att det löste sig (du löste det) med boendet så att hon kunde få en fin sista tid i livet.
Tänker på dig!
Kram.

Bloggblad sa...

Jag ser att du kan måla lite av varje... underbar känsla i skogsbilderna. Anar att dina bilder kommer att hänga på bästa plats.

slöjdLena sa...

undrar om vi sågs för ett tag sedan i Örebro bokbindarverkstad, såg att du gjort en koptisk häftning med öppen rygg och antar att du går i onsdagsgruppen. Jag går på Leksands folkhögskola bokbindarutbildning och lägger emellanåt in bilder på vad jag gör, kanske kul för dig...
hälsningar Lena

Christina sa...

ullisen: Ja, man riktigt ser hur försiktig mamma är när hon sträcker fram handen för att klappa skyggisen :)
Krams som fan tillbaka och puss på Maali!!!

Mira: Det är som du skriver - just att veta att mamma fick så god omvårdnad gör att det är lättare att gå vidare.

Mossfolk: Tack snälla mossfolk. Klia Lurvig från mig :)

Bloggblad: Tavlan har fått en jättefin plats :)

slöjdLena: Jo, visst sågs vi på bokbindarverkstaden i Örebro :) Det är väl du som är teckningslärare?
Åhå, så du går uppe i Leksand nu, så roligt!
Och så roligt att du har en blogg så att man kan få kika lite på vad du gör!
Jag ska genast länka till dig :)

Tyvärr fick jag inte plats i onsdagsgruppen, så då hoppade jag av. Det var den enda grupp jag ville gå i.
Den koptiska boken gjorde jag när vi ordnade en egen liten helgkurs för något år sedan här i byn där jag bor. Jag hade väldigt gärna fortsatt med lite annorlunda bokbinderi...

Om du är intresserad kan du kika på Ebru-inläggen här på bloggen :) Jag gick på kurs i Istanbul förra hösten en vecka.

Tuvstarr sa...

Åh, det var en skön gest. Tavlorna är verkligen vackra, en fin gåva. Du har hjärtat på rätta stället du.
Och en underbar bild med din mamma och Gaia på.
Önskar dig allt gott.

Kesu sa...

Glömde ju kommentera bilden på din mamma och Gaia. Så försiktigt! Så rätt! Så fint!

helen sa...

Vilka härliga akvareller du hade målat! Lite trolska, John Bauer-aktiga, tycker jag.

Så fint att andra åldringar och personalen får fortsättta och njuta av dem!!

Älskar bilden på din mamma och Gaia.

Visst önskar man att den var tagen "idag" och att ens mamma var frisk och fortfarande i livet...?

Kram!

Christina sa...

Tuvstarr: Så synd att jag missade er när ni besökte Striberg! Det hade verkligen varit roligt att träffas IRL :)

Kesu: Ja, visst är det :)

helen: Ja, visst önskar man, men jag börjar förlika mig. Det var dags för min mamma, men det var det ju inte för din. Hoppas att du mår så bra du kan.
Stor kram!

Staffan H sa...

Vilka snygga akvareller och en sådan fin tanke och gåva till personalen. John Bauer nämndes, men jag tänker även på Elsa Beskow när jag ser dem, fast jag vet att det inte är riktigt rätt. Motiven var ju hämtade från en skog i Västergötland, medan Elsa Beskow hämtade inspirationen från sin barndoms Lindesberg.

Eva H-höjden sa...

Vad vackert med de tysta skogsbilderna och sen din mamma och Gaia i svart/vitt! Ren njutning!