Ajfån-Kina

Jag håller på att knåpa med nästa Kinainlägg, det tar sin tid, men lägger ut en ajfån-skiss så länge.
Skissen föreställer de fantastiska sockertoppsbergen vid floden Li i den lilla staden Xingping, Guangxi.

Ajfån-Gaia

Fingermålad i appen Brushes på ajfån

Terapi

Tack för alla snälla kommentarer, det är skönt att få gnälla av sig när allt ter sig lite motigt.

Idag har jag vilat ögat som de var inne och grottade i i går. Det har inte blivit något häng över vita akvarellpapper här inte, men däremot intensivt knappande på ajfånen.
Jag häpnar över alla möjligheter, tidningen Råd & Rön skrev för ett tag sedan att det enda appar inte klarar av är väl att koka kaffe ;-)

Nu har jag luskat ut hur man överför det man gör i Brushes till film. Är det någon som undrar och vill veta är det bara att kontakta mig genom kontaktformuläret under headern. Det var lite pyssel innan allt flöt som det skulle...och det är så makalöst roligt så jag till och med glömmer askmolnet i ögat.
Det här är faktiskt en slags terapi...

Enögd ajfånskiss av Poppan i Brushes

Poppan tecknad med ajfån

Jag har drabbats av glaskroppsavlossning, vilket inte är det minsta roligt.
Antagligen får jag vänja mig vid att se en spökbild av en slags teckning som inte är min egen varje gång jag sätter mig vid ett vitt papper.
Mitt vänstra öga ser något som påminner om när man häller ner bläck i ett glas vatten, i ultrarapid.
Detta ser jag varje gång jag sätter mig ner vid ritbordet och stirrar ner på det vita akvarellpapperet.
Mönstret flyter omkring, hit och dit, svävar lite och trots att jag vet vilket håll jag tittar kan jag aldrig riktigt komma underfund med hur det rör sig.

Jag har varit hos en snäll ögonläkare på USÖ i Örebro i dag, och även om inget hopp gavs så gavs det mycket vänligt bemötande och en slags trygghet att veta vad man drabbats av.
De sprutade in ngt i ögat som gör att pupillen är vidöppen som en svart tratt, och jag blundar med det ögat hela tiden och köpte solglasögon det första jag gjorde efteråt.

En tröst i denna misär är ajfånen :-D
När Håkan körde hem mig laddade jag ner en rit- och målar-app, och gjorde ikväll en en-ögd skiss på Poppan.
Helt otroligt!
Jag har aldrig varit mycket för att släpa med mig akvarelllådor ut på fältet, och plötsligt har jag allt i ett. Jag kan välja penslar, lager, färger - och allt för trettioåtta spänn!
En hel målarlåda som dessutom går att ringa med.

För att vara en av de första skisserna så känner jag mig rätt nöjd, enögd och allt.

Kväll i Xingping

Det här är en skiss som föreställer en morgonscen, sedd från vårt hotellrum som vette ut mot huvudgatan i den lilla staden Xingping som ligger vackert belägen i en flodböj av floden Li, Guangxi.

Men nu går jag händelserna i förväg, tillbaka alltså till kvällen då vi kom.
Kissnödiga men uj så nyfikna.

Shu och Leo har hunnit boka hotell och lasta ur bilen, så vi kunde makligt promenera omkring och upptäcka den lilla staden. Jag hoppade upp på en mur och tog den här bilden och tänkte på en viss  bloggmadam som samlar på fönster. Det här fönstret är tillägnat henne.

Karin kollar hus och omgivningar medan Shu och Leo leder oss runt i gränderna.

Gulliga engelskspråkiga skyltar. Ankoman som jag är så hade jag inte haft något emot en "Does the pot duck".

...å så springer det en sån där speciell hund över gatan och jag får till en sudddig bild.
Spetstyp, tänker jag,  mellanstorlek med rak svans.

Ah, nu blir det äntligen måltid.
Den här kvällen var jag så hungrig så jag hann inte ens tänka tanken att ta en bild på middagen innan tallriken var renskrapad.

Shu och Leo hade bokat rum på det här hotellet som låg vid huvudgatan. Det var bland det bästa hotellet på hela resan och märkligt nog det billigaste. 

Det är vårt fönster som lyser.

Bekväma sängar, rent och snyggt, enda incidenten var på morgonen då jag hade en dust med vattenkranen på handfatet. Jag vred på varmvattnet och fick hela kranen i handen, så det var bara att trycka dit handen och försöka stoppa vattenkaskaderna och ropa på Karin som i sin tur ropade på Shu, som i sin tur kallade på hotellägarna. 

Vi somnade mätta och belåtna den tionde dagen i Kina.

Floden Li, Guangxi - fortsättning på den tionde dagen i Kina

Nu tar jag vid där jag slutade när det gäller Kinadagboken. Ni slipper inte ifrån det ännu, det är mycket kvar.

Det är eftermiddag den tionde dagen och vi har startat från Shus hemstad Liuzhou och sitter i Leos bil på väg norrut längs floden Li.
Jag har tjuvstartat lite så bilden ovan föreställer en senare flodfärd under dagen.

Karin och jag sitter i baksätet och vill stiga av överallt, det riktigt rycker i oss för varje risfält med vattenbufflar och jordfräsar vi swischar förbi.
Till slut ber vi att Leo ska stanna och vi trampar lycksaligt ut bland buffelmockorna i dikesrenarna för att se hur de planterar ris ute på fälten.
En del planterar traditionellt, sticker ner handen i vattnet med risplantan och trycker till, men den moderna metoden är att kasta ner plantorna *tjoff tjoff*.
Det går precis lika bra, skonar ryggen, men det blir inte perfekta rader förstår jag av Shu.

Landskapet är bland det vackraste jag har sett. 

Osannolika sockertoppsberg i kalksten poppar upp i all oändlighet, och nedanför bergen breder ett platt odlingslandskap ut sig och långgrunda strandbankar kantar floden Li.

Det här säregna karstlandskapet sträcker sig ända ner till Halong Bay i norra Vietnam.

En vattenbuffel som kanske inte vet hur fint han har det runt omkring sig?

Shu handlar lunchmat åt oss. 

Vackra reliefkakor.

Bambu - detta sanslöst vackra och ändamålsenliga material.

Vi stannar bilen i staden Yangshou och Shu föreslår att Karin och jag ska ta en flodbåt några timmars färd norrut. 

Shu och Leo ska stå på kajen och ta emot oss i den lilla staden Xingping, lovar de,  där vi också ska övernatta. 

Shu skuttar ut på en flodbåt och förhandlar om priset.

Dagen är långt liden, och vi har inte ätit särskilt mycket. Vid kajen säljs det härliga grönsaker, men inget att ta med sig som proviant på båtturen precis.

En plötslig ingivelse gör att vi grabbar var sin 4-pack öl och tar med oss ombord.

Att få åka båt på den här floden har varit en gemensam dröm under vårvintern, och nu sitter vi plötsligt här. 

Videoklippet tar sin början uppströms där det är väldigt turistiskt och fortsätter längre norrut där det blir betydligt lugnare när vi tar våran båt.

Vi är nästan ensamma på floden, vilket kanske beror på att det börjar skymma.

Vi passerar husbåtar...

...kvinnor som hukar vid flodstranden och tvättar.

De karakteristiska flodbåtarna ligger uppdragna lite här och var...

I solnedgången möter vi en båt som är på väg åt andra hållet och överallt blommar det en slags vildväxande klängros på bergssidorna. Det är skumt, och våra kameror har dålig zoom, men det ser ut som det blommar Rosa mulliganii på bergsidorna som vi glider förbi - eller är det bara som jag inbillar mig eftersom jag planterade och älskade en sån ros i torpträdgården i Västergötland en gång i tiden. Den var från Yunnan i Kina, och såg precis ut som de här vita skyarna som vi såg från båten.

Var jag än är i Kina vill jag stoppa fordonet vare sig det rör sig om tåg, bil eller båt och bara kliva av. Stanna.

Solen dalar mer och mer....

...och i strandkanterna vältrar sig vattenbufflar efter en arbetsdag på risfälten.

En hund börjar plötsligt följa med oss en bit efter strandkanten.
Det här är första, men inte sista gången, vi ser den här typen av hund.
I bergen runt omkring ser nästan alla hundar ut så här, en väldigt ursprunglig rastyp verkar det som.

Klockan är snart sju och solen går ner bland sockertopparna, och Karin och jag har i hungern klämt fyra öl var vilket plötsligt gör sig påmint.

När vi lägger till vid bryggan i Xingping är killarna inte där än som tur är.
Jag har aldrig i mitt liv varit så kissnödig, jag kan knappt gå.
Vi kikar in på huvudgatan som är en förlängning av kajen, och jag kan tänka mig hur stirrig jag ser ut.
Ingen toa-skylt så långt ögat når och blåsan håller på att sprängas, men så ser vi en stig upp i den tropiska grönskan och går med stapplande steg en bit in i allt det gröna och kan äntligen sätta oss bland buskarna. Piiiuuuhh.

På ajfån-utflykt till konstnärer och trädpioner i Örebro

Björn, fångad av ajfånen

Idag åkte jag till Örebro Universitets bildavdelning för att träffa Björn Ring och Peter Ekström. Vi ska nämligen ha en utställning tillsammans i höst, så vi skulle prata ihop oss lite, och även titta på konsthallen.

Det är så lustigt att så här många år senare återknyta kontakten med Björn och Peter, för vi gick samma årskurs på Gerlesborgsskolan i Stockholm när vi var mycket unga.
Vi var också några stycken som delade ateljé under den här tiden, en gammal rivningslägenhet på Inedalsgatan, och i den gruppen ingick jag och Björn.

Björn är numera bildadjunkt på Örebro Universitet och Peter är rektor för Örebro Konstskola.

Peter, registrerad av ajfånen

När jag träffar dem nuförtiden så märker jag att jag fortfarande ser dem som 20-åriga män.
De är sig väldigt lika ;-)

Efter det här trevliga mötet sätter jag mig i bilen för att åka hem igen. Tokig i ajfånen som jag är så sätter jag på navigatorn. Nyhetens behag ni vet...

Rösten dirigerar mig hit och dit i Örebro, och plötsligt tycker ajfånen att jag ska ta in på en liten gata som jag aldrig brukar köra annars.
Ni kan inte tro så glad jag är över slumpen (ajfånen) som tog mig till Lövstagatan i Örebro.
Detta är vad jag fick se utanför ett hyreshus:

Foto: Ajfånen

Blommande trädpioner så långt ögat når!!!
Och ännu vackrare än i Kina till och med. De här trädpionerna måste vara femtio, sextio år gamla.

Och som de doftade!!!

Jag galopperade omkring i duggregnet och tog bilder och stoppade näsan här och där i alla ljuvligheter.

Undrar om det är någon som samlar in fröerna när de har mognat...eh?

Det står tyvärr inga rader av trädpioner och välkomnar mig när jag kommer hem, men däremot en prunkande årsgammal rabatt utanför garaget med de mest ljuvliga tulpaner.
Det är inte det sämsta.

Jag går och tittar på trädpionfröna från Kina som Håkan och jag grävde ner på en skuggig plats i trädgården igår kväll.
Vi har satt ett frö i varje kruka och grävt ner dem till kanten enligt konstens alla regler.
Trädpioner utvecklas tydligen under marken det första året och det är först andra eller tredje året som något kommer att synas över jord.
Ja, så väntar vi bara sisådär en femtio, sextio år så har vi det lika fint som på Lövstagatan sen.

HDR-foto med ajfånen

HDR-foto föreställande korvmojen på torget i Nora

Nu måste jag bara göra ett avbrott i resedagboken från Kina, och berätta om en fantastiskt liten kamera som man kan ladda ner som app till ajfånen eller liknande mobiler.

15 kronor kostar den.

Ja, som ni förstår har jag fallit för trycket och köpt en ajfån nu när Telia har kampanjpriser.

Ajfån, skriver bloggvännen Ullrika som har ett så personligt och roligt sätt att skriva. Jag anammar det direkt, ajfån får det bli.

Appen heter Pro HDR och är helt fantastisk. HDR (High Dynamic Range) innebär i det här fallet att kameran tar två bilder av samma motiv, en som är extremt underexponerad, och en som åt andra hållet... extremt överexponerad.

Sen sammanfogas de båda bilderna till en, och det man då erhåller är en dynamiskt spännvidd vad gäller ljuset och färgerna som är klart utöver det vanliga.

Allt fastnar på bilden, från det ljusaste till det mörkaste, och resultatet blir väldigt häftigt. Himlarna blir snudd på religiösa och vartenda moln syns.

Igår stod jag nere på torget i Nora när jag plötsligt insåg hur fin den nya korvmojen är. 

Den tillför en fläkt från svunna tider, vad är en stad utan korvmoj - jag bara frågar?

Så jag tog en av mina första HDR-bilder...

Liuzhou, den tionde dagen i Kina

Vi kom fram till Shus hemstad Liuzhou mitt i natten, så därför var det med stora ögon Karin och jag glodde ut från hotellfönstret morgonen därpå.

De mest osannolika sockertoppsberg tornade upp sig tätt inpå staden och alltihop sveptes in av en våt regnfilt. 

En gatsopare iklädd regnkläder passerade långt nedanför.

Vi skulle träffa Shus släktingar och äta frukost tillsammans i restaurangen som hörde till hotellet så vi var uppe i ottan, duschade, organiserade svenska presenter i små högar och drog djupt efter andan.

Shus mamma och syster med man bodde bara runt hörnet och brukade tydligen träffas med vänner varje fredag för att äta frukost på det här sättet.

Här sitter vi med Shus mamma (tredje från höger), och Shus syster ( fjärde från höger) och hennes man på hennes högra sida.

De andra fyra männen är gamla barndomskamrater till systerns man, ett väldigt trevligt och glatt gäng som påminde om de skolpojkar de en gång har varit.

Allt var väldigt trevligt.

Karin och jag hade knappt hunnit vakna och in kom den ena maträtten efter den andra. 

Det hela var så olikt en svensk frukost som det kan bli.

Jag brukar bara ta en kopp kaffe till att börja med på morgonen, långt senare en macka.

Nu kommer det en massa matbilder, så ni som inte är så intresserade av just det kan ju scrolla fram en bit i berättelsen.

 Friterade hönsfossingar fattades inte på det här frukostbordet kan jag tala om.

Inte heller Chee cheong fun, som jag tror att de här läckra slemrullarna heter.

Mycket grönsaker, här kanske någon pak choi eller mangold...

Frasigt friterat och jättegott.

Vackert, eller hur?

Det var så överdådigt och så tidigt på morgonen, så jag tappade helt orienteringen vad det var för rätter som dök upp på bordet. Det var en aldrig sinande ström av tallrikar som bars ut från köket.

Jag klarade inte ens att fokusera...

Efter att ha tagit avsked av Shus familj så packade vi ihop vårt pick och pack på hotellet och möttes av Shus kompis Leo som stod och väntade på oss utanför entrén med sin stora Toyota.

Leo hade erbjudit sig att skjutsa oss de sista dagarna så vi åkte först hem till honom för att hämta det han skulle ha med sig.

Leo bor i höghuset på bilden ovan, och jag frågade genom Shu om jag fick lägga ut bilder från Leos hem på bloggen. Det fick jag. Tack Leo!

Leo bor med sin fru, tonårssdotter och gamla mamma i en stor lägenhet i Liuzhou. Liuzhou som både Karin och jag tyckte såg ut som en mycket trevlig stad med många grönområden och parker.

Leo driver ett tryckeri, och det går bevisligen bra för honom. Han har ett väldigt välordnat liv, och så fort jag kom in i bostaden reflekterade jag över att här bor det estetiskt sinnade personer...

Matsalsdelen med köket i bakgrunden.

Leo gör iordning te...

...och inte vilket te som helst...

Leo är en stensamlare, han älskar vackra stenar.
Jag är också fascinerad av stenar, så jag går runt och tittar på den ena finare och märkligare än den andra.

Både Karin och jag fastnar för en tavla målad av Wu Guanzhong.
Varken Karin eller jag hade hört talas om den här konstnären förut, men så fick vi två stora och tunga  konstböcker av Leo. En handlade bara om Wu Guanzhong, och vi blev helt frälsta.
Senare singlade vi slant om konstböckerna, och jag hade turen att få Wu's bok, och jag blir bara mer och mer förtjust ju mer jag bläddrar i boken kan jag tala om.
Wu Guanzhong dog 2010 och är en av de viktigaste kinesiska konstnärerna i modern tid.
Om det var ett original eller en reproduktion som Leo har hemma på väggen har jag inte en aning om.
Jag vågar inte ens tänka tanken att det kanske var ett original.

Sen bär det alltså iväg i Leos bil den här gången utan att behöva bekymra oss om sovplatsbiljetter.

Man ser mycket från en bil som man inte gör från en järnvägsvagn.

På eftermiddagen når vi fram till ett sanslöst vackert landskap som består av sockertoppsberg, floder och risodlingar så långt ögat kan nå.

Fortsättning följer...