I onsdags tog jag ledigt från jobbet och åkte ner till mina gamla svampställen i Hova för att reka efter Karl Johansvamp.
I helgen gick
Ljusstråk av stapeln här i Nora, och efter det är alla inblandade rätt möra.
Jag kände att en dag ensam ute i skogen skulle vara ett bra sätt att ladda batterierna på.
I 17 år har jag haft ett smultronställe utanför Hova, Hökhemmet, som jag sålde när Håkan och jag flyttade till stationen.
Det är med igenkännandets glädje jag far fram på de små skogsvägarna som slingrar sig kors och tvärs genom landskapet på ett helt annat sätt än här uppe i Bergslagen.
Jag tar vägen över Björnstången för att se hur det står till med Maja i Höjens gamla hus.
Det är flera år sedan Maja bodde här och huset förfaller mer och mer för varje år som går.
Det finns en charm med förfall, men det är ändå synd att det här huset inte har någon som vårdar det.
Det finns hus som liksom nästlar sig in i hjärtat på mig, det här är ett sånt.
Huset har aldrig haft kontakt med målarfärg, utan är naturligt silverfärgat av väder och vind, och det ligger mycket vackert på ett änge alldeles intill skogen.
Maja bodde i Höjen med sin bror, ett arrangemang som var väldigt vanligt i Västergötland förr.
Det berättas att de hade två hästar och när den ena hästen dog så flyttade brodern ut och sov hos den kvarvarande hästen den första tiden för att den inte skulle känna sig så ensam.
Klätterhortensian har tagit över bron...
...och delar av huset.
Den här låsmackapären känner ni väl igen vid det här laget och vet vad den heter?
En man som kommer förbi på vägen berättar att ladan rasade i vintras.
När Maja fortfarande levde så fanns här mängder av katter, det fullständigt vimlade av dem.
Ofta var de små till växten och lite märkliga som så ofta vid inavel.
Jag kikar bakom ett uthus, och mycket riktigt- kattgravarna finns kvar med sina små träkors, fast de flesta ligger ner när ingen sköter om den lilla begravningsplatsen för de små kissarna.
Jag blir lika rörd varje gång jag ser den här sorgeplatsen, för jag förstår att Maja i Höjen och hennes bror verkligen tyckte om sina djur.
Så ger jag mig ut i svampskogen och det vimlar av alla de sorter. En del svampar har jag aldrig sett förut, som den här t ex, en riktig baddare.
Det är en fjällig taggsvamp får jag reda på senare.
Jag stannar vid Kleva sand och sätter mig och tittar ut över StorVänern en stund. Längst bort vid horisonten ligger Storegrund där jag har fiskat otaliga gånger med mina föräldrar.
En svunnen tid.
När jag har fyllt svampkorgen och känner mig rätt nöjd, så ringer jag till bloggvännen
Skaffaren, som har bjudit in mig på fika.
Strax utanför Hova mot Gudhammar så möter Skaffaren upp i ståndsmässigt fordon och åker före...
...till det här vackra huset.
Jag får även nöjet att bekanta mig med Balder, en dansk-svensk gårdshund som genast charmar mig med sin coola utstrålning och vänliga sätt. Sådan herre sådan hund, tänker jag för mig själv.
Det är verkligen roligt att träffa bloggvänner på riktigt, och tiden flyger iväg hemma hos Thomas. Det är lättpratat och trevligt.
Innan jag far hem så gör vi affärer och jag blir ägare till två gamla dynamitlådor från Gyttorp. Ja, tomma alltså ;)
Väl hemma igen blir det att ta itu med rensning av dagens svampskörd. Håkan blir glad när han ser att korgen mest består av den läckra bleka taggsvampen.
%20(1).jpg)
