Ett rese-kamerastativ

Jag fick ett suveränt tips för en tid sedan av proffsfilmaren Bertil som bor i Nora. Han berättade hur man med enkla medel kan skapa ett resestativ till kameran, genom att helt enkelt sy en tygpåse och fylla med torra ärtor (eller ngt liknande).
Sen är det bara att placera kameran på påsen, rikta in den och filma/plåta.
Jag tyckte tipset lät jättebra, så nu har jag sytt upp några ärtpåsar...

...och testat. Det funkar hur bra som helst, man kan rikta kameran som man vill. Jag vet inte hur många ggr jag har rest utan stativ och pallat upp kameran med små stenar, kottar eller anteckningsblock för att rikta upp den.

Mina textila stativ är lite rymliga, så jag har provat att vika dem dubbelt och sedan sätta kameran på påsen. Funkar perfekt :-)

Stativen blev 17 x 20 cm och fylldes med 200 g torra ärtor.

Fint i hallen

Nu har blogger fått fnatt, nu har jag fått tillbaka den gamla redigeraren hux flux.
Har kollat i inställningar, och den nya är förprickad. Ja ja, det gäller att komma ihåg hur jag gjorde när jag måste använda den gamla.

Hur som helst - så här fint har vi fått det i hallen.
I vintras när vi hade bloggträff på stationen hade Lisette tänkt sig att släpa den här tunga gamla väggtelefonen på tåget för att ge oss. Som tur var så avstod hon från det, den väger bly.
Nu när vi var nere och hälsade på i helgen hämtade vi upp presenten, och igår kväll kom den upp på väggen bredvid biljettluckan.
Det blev lite mejlande innan den kom på plats, för veven låg gömd inuti så Håkan skruvade isär den och så blev den komplett.
Vi har putsat den så den blänker och den gör sig så himla bra bredvid biljettluckan.
Enligt Gösta har den suttit i en banvaktsstuga på en privat järnvägslinje mellan Stenstorp och Hjo.
Bara en sån sak.

Påminner den inte om någon?

En far anropar sin son...

Och så här bra mår de hårt beskurna chiliplantorna som jag drog upp från frön förra vintern. Frön som jag hade fått från chiligurun Mian.

En ny favorit - Adele

Håkans favorit:

Fågelhelg

Vi har som  tradition sedan några år tillbaka att åka ner och titta på trandansen vid Hornborgasjön tillsammans med vännerna Claes och Kerstin från Hova.

Det är verkligen ett utmärkt sätt att känna in våren.

Vännerna Eva och Diana trängde ihop sig med sina fem hundar och hängde också med i en lätt immig bil.

I lördags fanns det 14 400 tranor på plats, för att inte tala om alla sångsvanar, änder och gäss. Det kacklades och det snattrades.

I år liksom förra året blev vi personligt guidade av Mian och Jan, och det kan jag tala om är en lyx. De vet det mesta om tranor och så får man kika i deras tubkikare vilket är en höjdare, man kommer så nära så att det till och med går att urskilja vilken färg tranorna har på pupillerna.
I år upptäckte vi flera unga tranor som inte hade fått den karakteristiska teckningen på huvudet ännu, de såg bara lite "smutsiga" ut på huvudet.
För varje gång lär vi oss något nytt.

Efter trandansen tog Mian och Jan med oss till deras fågelmatning ute i skogen där de har som specialitet att handmata småfåglar, mest talltitor och svartmesar.
Tvärt emot vad jag trodde så kunde vi kliva in hela gänget i gläntan, och vi behövde inte ens vara tysta.

Mian gick omkring och visslade på hennes och Jans små kamrater och vi fick nötter att hålla i händerna.
Så här års har pippisarna annat för sig än att hamstra mat, det ska vänslas och det ska byggas bo, men efter sisådär en kvart så började det i alla fall schvurra av lätta vingslag bland träden och på bilden står jag och Claes och håller hoppfullt ut händerna.
Håkan, som tog bilden, lyckades få med den lilla talltitan med nöt i munnen som sitter på min hand.

Det är svårt att beskriva känslan som fyllde mig när jag hörde vingslagen och kände de små fossingarna på handen. Eller...egentligen är det lätt. Det finns bara ett ord. Lycka.

Efter denna magiska upplevelse blev vi, liksom förra året, bjudna på lunch hos bloggvännen Lisette och hennes Gösta.

De bor i en gammal byskola mitt i det vackra västgötska kulturlandskapet. Här är det vackert både inne och ute.

Lisette och Gösta hade bullat upp med en underbart god soppa och hembakat bröd. Det kändes varmt på alla plan.

På fotot ovan ser det ut som det är årsmöte i DRSK( De Rutiga Skjortornas Klubb), jag hade också rutig skjorta ;-)
Håkan och jag fick med oss en jättefin present som jag ska visa vid ett senare tillfälle då den har monterats bredvid biljettluckan på stationen.

Sen var det dags för färd mot Hova och ytterligare en härlig måltid hos Claes och Kerstin på kvällen.

På söndagen gick vi bort och kikade på Claes nyinköpta verkstad som ursprungligen är ett gammalt hönseri. Claes kallar sin nya verkstad för Ateljén och Kerstin kallar den Claes Dagis.

Hit ska Napoleon (Svenska Voffsårkesterns turnébil) få komma senare i vår, han vet ännu inte vilken tur han har.

Poppan tycker att Claes Peugeot 301 från 1935 kommer att få fint sällskap snart.

Här står Poppan och Kerstin och spanar på svartmesar, eller det är egentligen bara Kerstin som gör det. Poppan spanar efter katter. Så klart.

När vi kommer hem till snöiga Striberg igen på söndagkvällen är vi bjudna ner till Bi och Bo för att fira min födelsedag, vilket sker i keramikverkstaden.
Där blir vi bjudna på champagne och lite tilltugg av Bosse, medan Bi sätter sig och drejar blomkrukor åt mig. Jag får bestämma precis hur jag vill ha dom, men jag vill ha likadana som Bi har själv. De är de finaste blomkrukor jag vet.

Att se Bi dreja är lika roligt varje gång.

Tre stora vackra krukor i olika höjd blev det, med fat till. Faten ska få små fötter, när de torkat lite, så att krukorna inte står direkt på fönsterbrädet, och det lilla avståndet från bräda till kruka och fat gör jättemycket för synintrycket.
Krukorna blir vackert terracottafärgade när de bränns.

Vilken helg!

På spaning...

Den här är en trailer för filmen som kommer att visas i vårt garage senare i vår! Håll utkik!

Hängande korre dokumenterad

Det var nog en lyckträff med förra filmen, den här blev både oskarp och lite tjatig...men han är så söt, korren.
Jag skyller på kaffebrist, skitiga fönster och att det låg en gammal kamera på köksbordet. Man tager vad man haver.

Lavinhundar

I helgen har vi haft besök av Eva och hennes kompis Diana som jag också känner sedan tidigare. Eva har tre hundar och Diana två.
Håkan och jag har två, vilket innebar sju hundar samtidigt på stationen.

Sju underbara hundar.

Sju hundar som samsas så bra så man tror att man befinner sig i en Walt Disneyfilm ;-)

Så här såg det ut i morse.

Jo jo.

Vart tog han vägen?

Vart tog han vägen - han som hängde här alldeles nyss? Jag känner lukten, han måste vara här någonstans...tänker Poppan.

Han kanske gömmer sig inne i det lilla huset...tänker Gaia.

 Bara några minuter tidigare har den här lilla gynnaren tuggat solrosfrön i godan ro.

Jag väntade med att släppa ut pälstjejerna och iakttog istället ekorren från köksfönstret. Han verkade helt omedveten om min närvaro och det var verkligen intressant att se hur han bar sig åt när han kalasade på fröna.

Först kilade han ner och satte sig på stolpen, en baktass greppar sittpinnen för fåglarna och den andra naglar han fast på stolpen.

Han svänger elegant upp kroppen och börjar ta för sig...

... sen kommer det överraskande - han hänger kvar med bakbenen, släpper kroppen rakt ner och jag ser hur käkarna mal... smask, smask.
Sen häver han sig upp med överkroppen igen, hämtar mer och släpper sig raklång med huv'et neråt som en stor lurvig fladdermus och smaskar och smaskar... så där håller han på ända tills jag öppnar fönstret och han pilar iväg över snön, ut genom staketet och in i vedtraven på andra sidan banvallen.
Det är då jag släpper ut jaktpatrullen som är taggade till tusen.  Doften av ekorre ligger tung över trädgården och de jagar konsternerade omkring med stirrig blick.

Kroki-söndag i Striberg

I söndags samlades vi, 15 personer, och gjorde lerskisser efter levande modell under ledning av Bi.
Hur kul som helst, men fullständigt utmattande.

Nytt ankbröstprojekt

Stationen har en matblogg som heter stationsspis och som jag skapade för bespara mina vanliga bloggläsare alla konstiga recept.
Jag gör lite reklam för matbloggen eftersom jag tror att många blev intresserade av det lufttorkade ankbröstet som blev så lyckat.
Jag har ett nytt ankbröstprojekt på gång, och det hittar ni i det här inlägget som uppdateras när något nytt har hänt på tutte-fronten.

När något nytt händer på matbloggen kan ni som är intresserade se det i rutan till höger i marginalen, rutan under teckningarna av pälstjejerna.

Småviltsjakt som inte uppskattas

Den här krabaten lever verkligen farligt. Han brukar uppsöka fågelbordet och har han otur sammanfaller besöken med att jag släpper ut pälstjejerna.
Då blir det ett fasligt liv, och han räddar sig upp i syrenen som står alldeles intill.

Tyvärr fattar han inte att han är trygg där, utan siktar på nästa träd, en hägg, men den står så långt ifrån så han klarar aldrig språnget utan faller ner i snön mitt emellan träden. Hittills har han alltid lyckats rädda sig upp i häggen med några centimeters marginal, hundkäftarna är så nära så nära.
Jag försöker verkligen hålla utkik efter honom innan jag släpper ut pälstjejerna, men det är inte alltid så lätt att få syn på honom förrän det är för sent.

Han är i alla fall inte lättskrämd, för han kommer ideligen tillbaka.

NoraNatt-fönster och några varningsskyltar

Jag har en samling av "Varning för hunden"-skyltar från olika delar av världen, och under NoraNatt så ställde jag ut några av dem i ett skyltfönster bland en massa annat hundrelaterat.

Varför man samlar på sig såna skyltar har jag inget som helst svar på.

Jag har en ungersk skylt, som skulle passa Helen som hand i handske, eftersom hon har Bob, en ungersk rasta-vovve.

Harapós kutya betyder bitande hund. Det låter elakt och respektingivande men skylten ser bara jättesnäll ut.

Den här vackra röda emaljskylten kommer från Portugal.

Emaljskylten nedan är från Frankrike och betyder ungefär: Dum och elak hund.

 

...å så en italiensk. Där drämmer de till med en neapolitansk mastiff med machohalsband fodrat med grävlingshår eller något liknande. 

 

Och en liten japansk plastskylt som inte skrämmer någon...om man inte vet vad det står på skylten vill säga.  Inte för att jag gör det...

Den här tallriksbilden måste ni bara klicka på, och beundra den lilla skotten som röker som en borstbindare (arma yrkeskår).

Tallriken kommer från den legendariska Pariskrogen från gamla hallarna, det gamla medeltida marknadsområdet mitt i centrala Paris som revs i början av 70-talet.

Jag har fått tallriken av min vän och kollega Jessica som tror att någon släkting fick med sig asietten under 50-talet eller så, kanske tidigare. 

I bilden nedan syns både hunden Alice och Maggan som pärlplattor, det var ju några som ville se dem lite i närbild. De är nyss uppackade och ska färdas vidare.

Anktutte - en vecka senare

En del kanske minns anktutten som jag saltade och sedan smorde in med kryddor för att sedan lufttorka, upphängd i källaren för en vecka sedan?
Jag har som en orolig hönsmamma tittat till den varje dag och kollat efter tecken på osund nedbrytning, mögelangrepp eller annat mög, men den har hela tiden sett frisk och sund ut. Lite skrumpen kanske, men sund.

Igår var det dags att hämta upp den.
Jag avlägsnade kryddsmeten, putsade och skar bort fettsidan med bävan. Den såg mycket lovande ut.
Jag luktade på den...luktade finfint.

Titta vilken fin färg och konsistens den har fått efter bara en veckas hängning!

Jag skar så tunna skivor jag förmådde och häpnade över hur många det blev av en enda liten tutte.

Bi och Bo kom hit och så begick vi anktuttpremiären tillsammans, och vi tyckte allihop att det var en höjdare. En mycket fin sälta, en underbar konsistens på köttet, den fina anksmaken...ja, det var så gott.

Vi fick varsin sån här tallrik.

Det tyckte Gaia och Poppan också...att det var gott. De fick bitarna som blev över när jag finputsade tutten.
Det här kommer vi att göra om...redan om några dagar skulle jag tro ;-)
Jag ska googla efter fler recept på Duck Bresaola. Skulle gärna använda bara grovt havssalt, färsk rosmarin och timjan nästa gång, har sett såna recept.

Ja, så nu vet ni - vi lever fortfarande och vi rapar förnöjt.

NoraNatt

För första gången medverkar jag i NoraNatt - ett kulturbloss i vintermörkret.
Naturligtvis väljer jag att göra en installation i Hund & Katt-affärens vackra skyltfönster - på temat hund.

Vem dyker upp i mörkret om inte Katarina med sin lilla mopsvalp Ming.

Blå pil: för en tid sedan skrev min kollega Karin om Kaipas kläder som hon hade sett på en mässa, och jag skrev i en kommentar att jag kände en person som har en vadmalsrock som Kaipa har sytt, och att jag tyckte den var bland det finaste jag har sett i kappväg.
Ikväll dök Katarina upp i rocken, och den är sååå fin. Ärmar och detaljer är skodda med fint skinn som ser ut som älg eller ren.

Röd pil: ett pärlat hundporträtt av en känd bloggtik som gillar tomater - någon?

Grön pil: mopsvalpen Ming.

Bloggvännen Annika skriver i en kommentar i föregående inlägget:

Och så, *host*, skulle jag vilja se lite hundbilder... 

Ok Annika, det här är speciellt för dig: 

Vad är egentligen tusch?

Jag fortsätter att gräva i mitt diabildsarkiv.
Under min fem veckor långa Japanresa så ordnade min japanske vän Koji ett besök i en tuschfabrik.
Tusch har tillverkats enligt kinesiska metoder i Japan sedan 700-talet, och fabriken var nästan en resa tillbaks till det århundradet.

 Tyvärr saknar jag en bild av det det viktigaste, den ofullbordade förbränningen.
Jag minns att jag visades ett rum där det stod långa rader av keramiska urnor med rundade lock. Locken satt lite på sniskan så det skedde en ofullbordad förbränning av det som glödde inne i urnorna.
När jag var där så brann olika trädslag, och eftersom locken med avsikt inte låg på ordentligt bildades en massa sot på insidan av de kupade locken.
Ungefär en gång i timmen gick en person och lyfte på locken, borstade av sotet med en mycket fin borste på en liten skyffel som sedan skopades ned i säckar i ena hörnet av rummet. Det stod många säckar med olika namn på, beroende på vilket träslag sotet härrörde från. Sotet skulle hamna i rätt säck.

Sen blandades olika sot till olika slags ändamål, tuschmåleri...kalligrafi...etc. Sotet blandas med animaliskt lim till en deg som sedan knådas mycket omständligt.

Mannen på bilderna knådar och väger varje degklump av tuschet, för att sedan pressa in det i olika träformar, liknande våra ostformar.

Här väger han tuschmassan, efter att ha knådat.


Tuschformar av trä med utskurna reliefer, i form av drakar och tecken.

Sedan hängs tuschstängerna i långa bastflätor för att torka, vilket kan ta upp till ett år i anspråk, jag minns inte riktigt. Det tog rätt lång tid i alla fall. Här står ägaren till fabriken och visar torkflätorna.

När sedan tuschstängerna har torkat ska de hyvlas. Mellan de olika trädelarna i gjutformarna har det bildats oregelbundna kanter som ska bort. På varje stång blir det 12 små kanter som ska hyvlas jämna.

 

Sedan ska tuschstången dekoreras - för hand. De upphöjda relieftecknen målas med guld.

Innan tuschstängerna läggs i en liten träask så smular man över torkade blommor från Borneo det sista man gör innan man stänger locket. Det är meningen att kunden, när han/hon öppnar asken och ska riva tuschet,  ska komma i stämning genom väldoften och skapa alldeles särskilt vackra kalligrafier eller tuschmålningar.

Mina askar doftar himmelskt än idag.

Bilden ovan föreställer en 91-årig tuschmålare och kalligraf, en släkting till min japanske vän, och som jag fick väldigt bra kontakt med trots att vi inte kunde språka med varandra med ord. Den här gamle mannen gjorde ett djupt intryck, och han finns med mig i tankarna än i dag. 

Vissa personer är det en ynnest att ha fått träffa.

Detta är lite av det jag kom hem med från Japan.
Längst ner en rivsten för tusch (jag ska återkomma i det ämnet) , några olika japanska handgjorda tuschstänger av mycket hög kvalitet (från fabriken ovan) , några penslar och en yatate till höger - Japans variant av reservoirpenna innan vi ens hade tänkt tanken här i väst.